Alice in Wonderland (2010)

Regi: Tim Burton

Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter

Livet kommer snart att överraskande förändras för 19-åriga Alice Kingsley. En dag i trädgården följer hon efter en kanin och när han försvinner in i sitt kaninhål tittar Alice in där och faller. Hon faller länge och efter det så är ingenting sig likt. Vad Alice inte vet är att hon varit i Underlandet en gång förut som barn, men hon har inget minne av den händelsen. Vad som helst verkar kunna hända i det fantastiska Underlandet. Här möter hon nu en uppsjö av annorlunda och speciella invånare, som Hattmakaren, Filurkatten, den storrökande larven Absalom, den obehagliga Vita Drottningen och hennes ondskefulla äldre syster Hjärter Dam, den griniga härskarinnan av Underlandet.

Tim Burton, Johnny Depp och kompositören Danny Elfman, dessa herrar brukar oftast sett vara en riktigt lyckad trio, med en rad klassikers bakom sig. Så frågan är om Burton har lyckats än en gång. Både ja och nej. Till den positiva kategorin lär ju Elfmans stycken höra till, och även att filmen i sig är välgjord visuellt sett. Depp är stundtals bra med det han har att arbeta med och ihop med. Men tyvär så tycker jag att Burton har tappat lite av det magiska, det gotiska som är hans nisch, såsom Beetlejuice, Edward Scissorhands och Sleepy Hollow.

Den atmosfären saknas helt och hållet tycker jag, och sen är det en riktigt CGI fest utan dess like, om än snyggt gjort i många scener. Och i de flesta fall så övertar det nästan hela historien. Så ska det inte vara. Sen har även Burton tagit sig friheten att ändra, eller att inte ens ta med saker som gör karaktärerna mer lik de karaktärer som är i boken. Filmen är en medioker film, och tyvärr kommer den inte ens i närheten av hans tidigare filmer. Nu hoppas jag att detta var ett litet snedtramp av Burton och att hans nästa film blir mer i den stil som hans tidigare verk.

Kuriosa: Detta är den 7:e filmen som Burton och Depp arbetar tillsammans med.

6 / 10

The Road (2009)

Regi: John Hillcoat

Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Charlize Theron, Guy Pearce

Det enda de har kvar är varandra. Världen är i stort sett död efter en klimatkollaps och av mänskligheten finns knappt någonting kvar – endast enstaka individer som inte hunnit lägga sig ner och dö än.

En far och hans son går ensamma genom det ödsliga och förkolnade landskapet. Inget liv syns till och endast en svag vind kan skönjas. Kylan är bitande, nästintill outhärdlig, och snön som faller är grå. Himlen är mörk. De är på väg mot kusten trots att de inte vet vad, om någonting alls, väntar på dem där. De har ingenting kvar, förutom en kundvagn med ett fåtal tillhörigheter och en pistol att försvara sig med om de skulle bli hotade av någon av de fåtal förvildade människor vars enda mål är att överleva. Kärleken mellan far och son ställs mot en hopplöst skrämmande framtid, en framtid som skapats av människan.

En film som jag sett fram emot länge att få se, men vilken besvikelse det var. Trailern bådade gott. Den är dock snyggt gjord för att få den där post-apokalyptiska stämningen, med gråa toner överallt. Och det är ett bra skådespel av Viggo. Men i mina ögon så räckte det inte till, storyn är sjukt tråkig och långsamt, och det är ingen som helst “payoff”. Den kommer och den går i princip.

Man har mer frågor än svar efter man sett filmen. Folk som läst boken tycker den är riktigt bra, inget jag kan uttala mig om, men den är säkerligen bättre än filmen. En del kända namn dyker upp titt som tätt under deras färd genom landet, såsom Robert Duvall som en gammal gammal man. Garret Dillahunt är med i en scen också. Nej, det här är ingen film som kommer att ligga kvar länge i minnet.

Kuriosa: Filmad på plats i New Orelans för att där fanns mycket förödelse kvar sedan Stormen Katrina.

5 / 10

Arthur and the Revenge of Maltazard (2009)

Regi: Luc Besson

Freddie Highmore, Mia Farrow, Selena Gomez

Arthur är fylld av förväntan. I natt avslutas månens tionde cykel och han kommer kunna återvända till Minimojernas rike för att träffa Selenia. Minimojerna är lika fulla av förväntan. De har förberett en stor fest till hans ära och Selenia har tagit på sig sin vackraste klänning.

Men just denna dag, av alla dagar, beslutar sig Arthurs pappa för att förkorta familjens vistelse hos mormor. Precis när de ska ge sig iväg kommer en spindel släpande på ett risgryn som den placerar i Arthurs hand. På risgrynet står det SOS och Arthur förstår direkt, Selenia är i fara! Han tvekar inte ett ögonblick att ge sig iväg till hennes undsättning, även om det innebär att han måste klura ut en farlig väg tillbaka, falla huvudstupa in i Max’ bar, stöta ihop med Kröbs trupper (De Sju Rikenas nye tyrann), rädda skinnet på Betameche, bekämpa stora äckliga råttor, grodor och håriga spindlar…endast för att upptäcka att ingen av Minimojerna sänt budskapet om hjälp! Nu återstår bara frågan om vem som gillrat en så slug fälla för att lura tillbaka Arthur?

Uppföljare, och en väldigt tråkig sådan. Första filmen var ju inte direkt nåt mästerverk, utan en medioker familje film, och den här är sämre ändå. Förstår inte vad Luc Besson håller på med. Han gjorde ju riktigt bra filmer förut, men efter The Fifth Element så har karriären dalat i princip. Filmen är dryga 90 minuter lång och titel karaktären Maltazard dyker inte upp förrän precis i slutet, och fram tills dess är det en enda lång gäspning. Humorn funkar inte och karaktärerna är ett stort misslyckande. Fast man hade låga förväntningar inför den, så sög den.

4 / 10

The Time Traveler’s Wife (2009)

Regi: Robert Schwentke

Eric Bana, Rachel McAdams, Arliss Howard, Ron Livingstone

Första gången Clare träffar sin blivande make Henry är hon bara sex år gammal. Henry är trettiosex och dyker upp hemma hos Clare från ingenstans. Det visar sig att han lider av en minst sagt märklig sjukdom som gör att han kastas från tidsålder till tidsålder. Han är en tidsresande och som sådan lever han ett komplicerat liv.

Under åren som följer fortsätter Henry att besöka Clare och så småningom blir hon förälskad i honom. Men det är inte förrän Clare fyller tjugotvå som hennes och Henrys tidsåldrar synkroniseras för första gången, och i nutiden ser situationenplötsligt annorlunda ut. Clare känner igen sin tvillingsjäl och älskade, Henry har ingen aning om vem Clare är.

Romantisk kärlekshistoria, är väl inte direkt min typ av film, men jag satte mig ned och såg den ändå. Och den var faktiskt helt okey. Vad jag förstått så är den baserad på en novell av Audrey Niffeneggers, som jag inte har läst och kan jämföra, men som vanligt så antar jag att boken ger mer kött på benen. De som jag tyckte var intressant att man inte alls försöker förklara tidsresandet, utan det accepteras helt enkelt, att så här är det.

Det finns en del saker i filmen så får en att fundera över hur filmens egna logik är. Vissa saker hänger helt enkelt inte ihop. Men i övrigt så är det ett riktigt bra drama och ett väldigt bra skådespel ifrån både Bana och McAdams. Deras kemi känns äkta på något sätt. En film som jag kan rekommendera om ni vill se nåt som kommer att aktivera era tårkanaler.

Kuriosa: Steven Spielberg, Gus van Sant och David Fincher övervägde alla tre att regissera, men förhandlingarna gick aldrig igenom.

7 / 10