Frozen (2010)

Regi: Adam Green

Shawn Ashmore, Emma Bell, Kevin Zegers, Kane Hodder

Under en kylig vinterkväll, kryper tre skidåkare ihop sig tillsammans på en skidlift, förbryllade varför liften upp på berget helt plötsligt stannat. Den bitande kylan blir allt värre då strålkastarna släcks ner, och de blir strandsatta i mörkret. Medans de väntar på hjälp, så börjar verkligheten smyga sig på. Skidorten har stängt, och lämnar skidåkarna högt upp längs med bergssluttningen då en inkommande snöstorm är på väg. När ett otäckt ylande ekar genom skogen, måste de ta tuffa beslut för att överleva.

En lågbudget thriller av mannen bakom skräckfilmen Hatchet. Här har nu gjort en thriller mitt i smäll kalla vintern i Utah. Ur regi perspektivet så har han lyckas bra, med att filma allting på plats, med skådisarna hängandes 15 meter upp i luften. Men det är nog svårt att förmedla den atmosfären till publiken. Själv hade jag ingen aning om detta förrän jag läste mig till det. Inte många regissörer som går det lilla extra på det viset. Sen tycker jag att dom har fått till skådespelet och känslan de förmedlar helt okey. Kamratskapen känns äkta mellan dom. Nu är de ju så att Kevin och Shawn är polare vid sidan av, så det hjälpte nog.

Hur skulle man själv göra om man någonsin befann sig i denna sits. En del beslut som dom tar känns onekligen ganska dumma. Men i det stora hela så är det en hyffsad smart film, som får en att tänka till över hur rädsla funkar. Den förmedlade dock inte den känslan av panik som jag trodde att den skulle göra. Det finns en scen som fick mig att vrida mig lite i soffan. Ska inte avslöja vilken.

Kuriosa: I de scener där man kan se skådisarnas andedräkt så filmade dom tidigt på kvällen då dom var relativt varma i sina kläder. Om du inte kan se andedräkten så betyder de att scenen filmades mycket senare på kvällen/natten då deras kroppstemperatur hade sjunkit väsentligt.

6 / 10

Nine Dead (2010)

Regi: Chris Shadley

Melissa Joan Hart, William Lee Scott, John Terry, Daniel Baldwin

Kommunikation är nyckeln till överlenvad för de nio främlingar som blivit kidnappade av en maskerad man. De blir tillsagda att en av dom kommer att dö var tioende minut såvida de inte kan komma på varför dom blivit kidnappade och hur dom är kopplade till varandra. Vilka av de nio kommer att dö, och vilka överlever?

Var ska man börja. Filmen börjar som en billig Saw klon, men var fängslande. Till en början. Personligen tycker jag den här filmen borde slängas i papperskorgen. Det finns inte mycket som är spännande, och man skiter fullständigt hur det går för det som blivit kidnappade. Dåligt skådespel. Så fort man hör Melissa öppna käften och börja gnälla så vill nan i princip stänga av filmen. Tyvärr tillhör den här filmen en genre som jag faktiskt gillar. Där Saw filmerna lyckas, misslyckas man fullständigt här, och det är att hålla spänningen uppe med diverse twistar och överaskningar. Men inte här. Har man överseende för skådespelet och den tråkiga storyn så är filmen sevärd. Men slutet av filmen, dess sista 2 minuter är vad som gör filmen helt kass.

Den enda skådisen som faktiskt kan agera är den maskerade mannen, tänker inte avslöja vem han är. Även om han inte har mycket att arbeta ifrån så gör han sitt bästa. Efter filmen så sitter man med en fråga. Varför 9? Vad är det som gör att han valde just 9, när det kunde ha vart så många fler egentligen. Nej, det här är ingen film som förtjänas att bli köpt. Melissa bör vinna en Razzi för Sämsta Skådespelerska 2010.

4 / 10

The Karate Kid, Part 2 (1986)

Regi: John G. Avildsen

Ralph Macchio, Pat Morita, Tamlyn Tomita

Karatelärjungen Daniel LaRusso följer med sin vise och oförutsägbare läromästare Mr. Miyagi till dennes barndomshem i Okinawa. För pojken är det en resa till en exotisk och spännande värld, där han kan få veta mer om sin tränares hemlighetsfulla förflutna.

För Miyagi är det sista chansen att få se sin far i livet och återuppleva kärleken till sin barndoms älskade. Men Miyagis hemkomst sätter också igång en bitter fejd med den gamle fienden Sato. En fejd som gör att Daniel kastas in i en spännande sammanstötning mellan kultur och kampsport. Han möter sin största utmaning någonsin i en strid där läraren blir elev och priset för äran är själva livet.

Historien tar vid direkt efter turneringen som avslutade första filmen. Uppföljaren bjuder på mer drama och romantik mellan karaktärerna och nya karaktärer. Vi får följa med på en djupare resa där vi får lära oss mer av dessa karaktärer. Filmen ger oss en annan vy av det vi såg i första filmen, och det är väl det som är poängen med uppföljare. Att vara olika och kunna visa upp nya sidor hos de karaktärer vi redan känner.

Sountracket är helt annat än den första, vilket känns fräscht. Bill Contis melodiösa musik ger filmen en form av spänning och musiken ifrån själva dans festen kändes trevligt. Får ju inte heller glömma Peter Ceteras Oscar vinnande låt “Glory of Love” som dom flesta känner till. Den passar in fint. Det var mysigt att se filmen återigen efter så pass lång tid. Mindes knappt någonting alls av den innan. Franchisen borde ha stannat vid den här filmen, då slutet är väldigt passande. Vill minnas att Part 3 inte alls var av samma kaliber som dess föregångare.

Kuriosa: Arbetet på den här uppföljaren startade tio dagar efter premiären av första filmen.

6 / 10

 

The Karate Kid (1984)

Regi: John G. Avildsen

Ralph Macchio, Pat Morita, Elisabeth Shue

Daniel (Ralph Macchio) har flyttat till Los Angeles fån ostkusten och står nu inför den nästan omöjliga uppgiften att hitta nya vänner. Men när han blir offer för mobbning av Cobra Kai, en brutal grupp karateelever, uppstår vänskap mellan Daniel och Ali (Elisabeth Shue), ex-flickvän till Cobra Kais ledare.

Daniel gör allt för att slå tillbaka och imponera på sin nya vännina, men är rädd för att hamna i direkt konfrontation med det farliga gänget. Så när han upptäcker att vaktmästaren Miyagi är mästare i kampsport ber Daniel att få lära sig karate.

Miyagi lär Daniel att karate handlar om att kontrollera sina känslor, sina tankar och sin kropp och att kampen bara är den allra sista lösningen på ett problem.

En av 80-talets bättre filmer, och vilka minnen som kommer tillbaka när man såg den. Soundtracket öser med klassiker och storyn är en bra men enkel historia som är lätt att ta till sig. Det är den klassiska historien där pojke kommer till ny skola, blir kär i cheerleader, och får dras med dennes ex pojkvän som gör allt för att göra livet surt för pojken. Man får lite av varje i den här filmen, action, romantik, humor, drama och en dos av kampsport. Nu är det visserligen inte mycket action i den, men den är grymt bra ändå. Ralph blev ju som bekant Karate Kid med hela världen vid mitten av 80-talet, och är väl hans mest oförglömliga roll.

Precis som Mr. Miyagi som gestaltas av den bortgångde Pat Morita, blev även han för evigt ihågkommen med sin replik “Wax on, wax off“. Kärlekshistorien som är en stor del av filmen är inte något dravel utan känns äkta. Det är lätt att känna igen känslan som Daniel får. Och hopplösheten som han även känner stundvis.

Definitivt en klassiker som bör ses om man inte gjort det. Gärna ägas på BluRay.

Kuriosa: Den sista round kicken som träffar Daniel innan han räddas av Mr. Miyagi, träffade Ralph på riktigt så han fick riktigt ont.

7 / 10

Iron Man 2 (2010)

Regi: Jon Favreau

Robert Downey Jr., Mickey Rourke, Don Cheadle, Scarlett Johansson

Stark är under stark press från regeringen, pressen och allmänheten att dela med sig av sin teknologi till militären, men vägrar då han är rädd att hemligheten bakom Iron Man-teknologin ska hamna i fel händer. Med Pepper Potts och James “Rhodey” Rhodes vid sin sida bildar Tony nya allianser och konfronterar nya, kraftfulla fiender.

En värdig uppföljare, men tycker att någonting saknas. Kan inte riktigt sätta fingret på det. Scarletts roll känns inte alls märkvärdig eller nödvändig. Hon sattes väl in för de kåta tonåringarna som vill se kvinnliga former. Men hennes del ger inte historien något alls. Däremot så tycker jag Mickey Rourke och Sam Rockwell gör bra ifrån sig och levererar sina repliker med känsla. Men man får inte glömma den karisma som Downey Jr. för med sig heller, som faktiskt är en fröjd att se.

Så där jättemycket action är det faktiskt inte, men det som är med är helt okey. En hel del CGI är det dock. Sen är det ju lite hintar om kommande The Avengers filmen som jag ser fram emot. I överlag är det en helt okey action/superhjälte film. Och glöm inte att sitta kvar tills efter sluttexterna då det finns scener som rör en annan Marvel film.

Kuriosa: Under fighten i Monaco kunde Mickey Rourke inte få in swinget riktigt med piskorna, så låten Crazy med Gnarls Barkley spelades högt för att han skulle få in rytmen.

7 / 10

Transformers: Dark of the Moon (2011)

Regi: Michael Bay

Shia LaBeouf, Rosie Huntington-Whiteley, Josh Duhamel, John Turturro

Då Decepticons såg ut att förlora kriget mot Autobots, skickade de ett skepp mot jorden med ett innehåll som skulle rädda deras ras. De amerikanska astronauter som upptäckte det kraschade skeppet på månen tystade ner händelsen i vad de trodde var mänsklighetens intresse. Men när hemligheten läcker ut vaknar den slumrande fienden och kriget mellan Autobots och Decepticons kan plötsligt få en helt annan utgång.


Efter att andra filmen hade premiär så fick Michael Bay mycket skit för att filmen var en väldans röra, och han tog åt sig kritiken och lovade att tredje filmen skulle bli bättre. Och han höll sitt löfte. Tredje filmen är en fröjd att beskåda. Aldrig har jag njutit så mycket som när robotarna nästan jämnar Chicago med marken. Herr Bay har ju alltid varit ruskigt snabb med klippen i sina filmer, och oftast så tycker jag det skadar filmen otroligt mycket. Som ex i andra filmen så fattar man knappt vad som händer på skärmen under all action som försigår. Men här, och tack vare 3D så har han i stort sett varit tvungen att ha längre tid mellan klippen. Och det är vackert att se, man hinner förstå, man hinner registrera vad man ser och man njuter när explosionerna avlöser varandra med metall som flyger åt alla håll.

Storyn känns bättre den här gången också. Karaktärsutveckling är något som Bay har svårt för i sina filmer har jag märkt och även här. Man får inte mycket information om personer eller vad som hänt mellan film två och tre. Trist. Men det vägs upp med sista akten, en timme lång destruktion av stan. Det sägs att filmens 3D ska vara i klass med Avatar. Nu har jag inte sett så väldans många 3D filmer, men av det lilla jag sett så kan jag intyga om att denna film har utan tvekan varit bäst på den fronten.

Tack och lov så var inte Megan Fox med, utan bruden som är med nu är Rosie Huntington-Whiteley, och redan vid första scenen kände jag att hon var ett så mycket bättre val än Fox. Det är dessutom en rad andra kändisar med, mer kända från TV världen. Patrick Dempsey och Alan Tudyk. Men dom är bra likaså. Frågan är hur man nu ska gå vidare OM det nu blir en fjärde film, och jag är rätt säker på den saken. Dock så har Bay sagt att han inte kommer att regissera fler. Men det återstår väl att se.

En episk science fiction film med explosioner utan dess like. Action scenerna är helt otroliga. En riktigt grabb film. Se den.. i 3D och NJUT. Kan starkt rekommendera att se den i Imax. Vilken upplevelse!!

Kuriosa: För att filma skydiving sekvensen, så satte Michael Bay fast kameror på hjälmarna så man kunde följa deras fall ner till Chicago.

8 / 10