Insidious (2011)

Regi: James Wan

Patrick Wilson, Rose Byrne, Leigh Whannell

Josh och Renai har precis flyttat in i ett stort hus tillsammans med sina tre barn när en av sönerna är med om en olycka på vinden och hamnar i koma. När han några månader senare får komma hem för att vårdas av familjen inträffar en rad oförklarliga och skrämmande händelser. Josh och Renai börjar misstänka att huset är hemsökt, men sanningen överträffar deras vildaste mardrömmar.

Äntligen en skräckfilm där man sitter på helspänn under hela filmen. Redan en halvtimme in så var man på helspänn med gåshud som följd. Det är ovanligt i dagens skräckfilmer som hela tiden ska mata tittarna med blod och inte kan komma på någon originalitet. Och det fanns många hoppa-till scener och skita-ner sig scener, och sånt gillas mycket. Jag kan inte minnas sist jag såg en skräckfilm där jag bokstavligen får gåshud emellanåt kommer på själv att titta åt sidan när ja känner att nåt är på gång. Leigh Whannell har lyckats att skriva ett bra manus som håller rakt igenom.

Man kan ju undra lite, om nu skaparna till Paranormal Activity och Saw kan göra nåt sådan, varför kunde dom inte göra det med sina tidigare filmer. Inte för att dom var fy skam, men den håller definitivt en högre nivå. Insidious håller sig till det klassiska elementen som gör oss rädda, med oförklarliga ljud och konstiga skuggiga figurer som ploppar upp. Det är lite av en blandning mellan Poltergeist och The Amityville Horror, och resultatet blir lyckad. Den levererar vad den lovar, nämligen en visuell film, med en skrämmande mystisk atmosfär. Under andra hälften av filmen så introduceras vi till den klärvoajanta mediumet Elise, och då gör sig Poltergeist påmind, och man får förklaringar till varför allt händer. Den delen kanske inte känns lika bra som jag hade hoppats på.

Men i stort så är det en riktigt bra, skrämmande film som defintivt bör ses av fans av genren.

Kuriosa: När Josh släpper iväg sin klass, så syns regissörens namn två gånger på svarta tavlan, understruket.

7 / 10

BKO: Bangkok Knockout (2010)

Regi: Panna Rittikrai

Chatchapol Kulsiriwootichai, Gitabak Agohjit, Speedy Arnold

När en grupp martial arts älskande studenter bildar gruppen Fighting Club, så är målet att bli stuntmän i Hollywood. Istället så blir de mål för den skoningslösa Dr. Dachanon, som kidnappar deras vänner och tvingar dom att möta tränade lönnmördare som en del i ett våldsamt spel där det bara finns två val: slåss eller dö.

Filmen är till stor del uppbyggt kring fighter, och det märks att man har byggt en story kring detta. Skådespelet är inte det bästa, men fighterna väger faktiskt upp det, för dom är spektakulära. Panna Rittikrai, som skrev första Ong-Bak och som dessutom var stunt koordinator har här tagit in Thailands kommande martial arts stjärnor. De har mycket att löra sig när de kommer till skådespeleri, det är en sak som är säker. För att inte tala om de engelsk talande delen och de skådisarna. Nästan pinsamt när man hör dom leverera repliker.

Men åter till fighterna och stuntsen. Många stunts är verkligen enastående, liksom fighterna som blandas ifrån Capoeira, Free Running, Taekwondo och Thai Boxing. Det som jag gillar med asiatiska filmer är att dom vågar att tänja på gränserna mer när det gäller just action, martial arts och stunts än vad Hollywood gör. Bara den saken gör de värt att kasta lite blickar åt just Asiatisk film.

Så detta är en medioker historia med grymma stunts. Varken mer eller mindre. Vad som dock var svårt var början av filmen, men bara man orkar ta sig igenom den tills den verkliga action sätter igång, då blir man kvar i soffan.

5 / 10

Battle Los Angeles (2011)

Regi: Jonathan Liebesman

Aaron Eckhart, Michelle Rodriguez, Bridget Moynahan

När folk över hela jorden ser världens stora städer falla, blir Los Angeles mänsklighetens sista utpost att stå fast mot det anfall som ingen förväntade sig. Det blir upp till marinofficeren och hans nya pluton att dra en linje i sanden när de tar sig an en fiende olik allt de någonsin stött på tidigare.

Vilket CGI spektakel detta är. Effekterna är snygga, men det går inte att bygga en historia kring effekter som man tydligen gjort här. Och med mängder av klichéer så blir det mindre roligt. Dessutom så verkar man ha glömt att ge karaktärerna lite mer kött på benen, lite djup så att man bättre kan känna sympati. Istället så verkar de som att man låter tittaren använda sin fantasi till hur karaktärerna är. Det funkar inte. Det finns en scen i början av filmen där en soldat sitter hos militär psykologen och det pratas om han är kapabel till att fortsätta vara i fält. Scenen kändes viktig, men vad jag minns så reflekterade man absolut ingenting till soldaten ifråga eller om han är kapabel. Så varför ens ha den scenen.

Och sen har vi kamera arbetet som påminne om en hög Michael Bay som springer runt och skakar kameran. Skitdrygt. Jag ogillar verkligen sådant kamera arbete, och oftast blir det bara överdrivet. Detta är verkligen en “hjärndöd” film där man bara sitter och stirrar blint på vad som händer.

Det är inte mycket som händer på skådespelar sidan heller, förutom Aarons lite känslosamma tal runt mitten av filmen, men det är väl det enda som kan tänka sig vara lite talang. Michelle Rodriguez springer runt helt känslolös som hon brukar så det är inte så mycket nytt heller. Filmen är snygg, historien inte lika. Men trots allt så är det inte bara dåligt. Filmen är underhållande till viss mån, den levererar på den punkten, CGI’n är snygg. Filmen är “löst inspirerad” av verkliga händelser.

Kuriosa: Väldigt lite av filmen är filmad i Los Angeles. Skatterna gjorde så att produktionen flyttades till Lousiana där man byggde upp delar av gator ifrån Los Angeles.

5 / 10

The Adjustment Bureau (2011)

Regi: George Nolfi

Matt Damon, Emily Blunt, Anthony Mackie, Terence Stamp

På randen till att vinna en plats i den amerikanska senaten möter den ambitiöse politikern David Norris den vackra balettdansösen Elise Sellas – en kvinna olik någon annan han någonsin träffat. Men just då han inser att han börjat falla för henne inleder en samling mystiska män en konspiration i syfte att hålla de två isär.

David inser snart att hans motståndare är Ödet själv, närmare bestämt organisationen The Adjustment Bureau, som gör allt i sin närmast oinskränkta makt för att hindra David och Elise från att vara tillsammans. Stående inför höga odds måste han välja att antingen låta henne gå och acceptera en förutbestämd väg eller riskera allt och utmana Ödet.

Baserad på en kort historia av scifi mannen Philip K. Dick och är en rätt smart och intressant historia. Men baserad kanske är fel ord. Inspirerad skulle man nog kunna säga, för original idéen är det enda de har gemensamt. Men hur som helst så är det en bra film. Mycket tack vare Damon och Blunt som är fenomenala i sina roller, och vem skulle inte falla för den charm som Blunt har. Jösses. Det är ju en romantisk thriller så hela filmen hänger egentligen på att få tittarna investerade i deras romantiska historia, och tro på den. Det är något som man har lyckats med mycket väl, kemin mellan dessa två är gnistrande.

Filmen är väl strukturerad, man spenderar mycket tid med Damons ambitiöse politiker David och Blunts uppåtsträvande dansös, Elise. När dessa figurer som håller sig i bakgrunden hela tiden, dom med fedora hattarna, äntrar scenen så förstår vi redan att deras involverande är osjysst och inte minst omoralisk. Den korta historien som filmen är inspirerad av har jag inte läst, men det skulle vara intressant att göra det. Under filmens gång så undrar man va dessa skugg figurer är, vilka jobbar de för. Det nämns att dom har kallats för änglar, och att deras boss kallas för “Ordförande”. Så man får en aning vem det är.

 Själva slutet känns lite som ett antiklimax. Snopet slut, och det verkar som Nolfi inte visste själv hur den skulle sluta, så det är väl nackdelen. Men filmen är fängslande, både story mässigt och visuellt sett. Men det som gör filmen är som jag skrev tidigare, Damon och Blunt.

Kuriosa: Telefon numret som Matt Damon får av Emily Blunt ((222) 664-7665) ägs av Universal Studios och har synts i andra filmer i ett försök att undvika den väl använda 555 prefixet. Ringer man, så ringer det oändligt många gånger.

7 / 10

The Town (2010)

Regi: Ben Affleck

Ben Affleck, Jeremy Renner, Blake Lively

Doug MacRay är en brottsling utan ånger, en ledare av ett gäng hänsynslösa bankrånare som skryter med att stjäla det de vill ha och komma undan med det. Utan några egentliga relationer att bry sig om behöver Doug aldrig vara rädd föratt förlora någon nära person. Men allt det förändras vid gängets senaste jobb, när de tar en gisslan – bankchefen Claire Keesey. Även om de lät henne gå utan att skada henne, så misstänker hon att de vet vem hon är. Men hon slutar att vara på sin vakt när hon träffar en försynt och charmig man som heter Doug, omedveten om att det är samme man som bara dagar innan har terroriserat henne. Den omedelbara attraktionen mellan dem utvecklas snart till en passionerad förälskelse som hotar att ta dem båda nedför en farlig, och kanske dödlig, stig…

Filmen bygger på en novel vid namn “Prince of Thieves” av Chuck Hogan, och som har anpassats till vita duken av Affleck och ett par andra. Den utspelar sig i Charlestown, Massachusetts, en liten stad som blivit Americas huvudstad gällande bankrån. Med Ben Afflecks regi debut härom året med filmen Gone Baby Gone, så såg jag fram emot den här och undrade om han kunde leverera en lika bra film. Det är en bra film, utan tvekan, men den känns inte alls på samma nivå som regi debuten. Många action scener påminner lite grann om Michael Manns sätt att filma, och det är inget dåligt med det. Affleck har väl inte vart den bästa skådespelaren under åren, och har känts trä aktig och stel. Men ibland så funkar det. Här funkar det någorlunda, men hans irländska accent skulle behöva finslipas lite.

Efter man sett filmen, så hoppas man att man ska känna sig tillfredsställd, och det gör man till en punkt. Men man inser ganska snabbt både under och efter att det är något som inte vart så pass bra, och det är den romantiska biten som man stoppat in. Och inte bara den utan även karaktärs utvecklingen. Den är inte tillräckligt utvecklad för att man ska bry sig. Man får lite information bara kring alla inblandade, men det räcker inte. Man vill ha mer. Den romantiska delen med Rebecca Halls karaktär är inte heller spot-on. Det är nåt som saknas, nåt som skulle få tittaren mer engagerad. Så tyvärr så faller filmen på dessa punkter. Action delen tycker jag var bra så den kan jag inte riktigt klaga över.

En bra film är det ändå, och kan rekommendera den.

Kuriosa: Jeremy Renner bestämde sig för att umgås med riktigt fällda bankrånare i Charlestown för research och för att få honom att klara accenten.

7 /10

Eclipse (2010)

Regi: David Slade

Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner

En våldsam seriemördare härjar i Seattle och en ondskefull vampyr fortsätter sin jakt för att ta ut sin hämnd på Bella som åter igen befinner sig omgiven av fara. Samtidigt tvingas hon att välja mellan sin älskade Edward och sin vänskap med Jacob. Och hennes val riskerar att blåsa liv i den urgamla kampen mellan vampyrer och varulvar. Men Bella har också ett annat val att göra – valet mellan liv eller död. Men vad är vad?

Att man aldrig kan lära sig. Twilight serien är och kommer att förbli dom sämre vampyr filmerna. Denna tonårs film som egentligen har sin största publik hos tonårs tjejerna, är fatalt dålig. Kanske inte riktigt lika dålig som del två i serien, men det är ingen film man ser om igen. Då sätter jag mig hellre och tittar när färg torkar, det är mer underhållande. Inte ens en ny regissör kan rädda materialet från katastrof.

Action scenerna har förbättrats och det är väl egentligen dom som håller en vaken genom filmen, för det andra vill man bara glömma. Man är trött på att Bella hela tiden ska gå runt och gnälla om att hon vill bli vampyr, och att Edward aldrig gör det åt henne. Återigen så har jag inte läst böckerna och kan inte göra en jämförelse.

Men det är just gnällande och kärleks triangeln mellan Bella, Edward och Jacob som sackar ner filmen till en punkt man bara vill stänga av, och jag borde ha gjort det. Men återigen så hoppas man att nåt kan bli bra, men det enda som är bra är när efter texterna kommer. Som jag har läst mig till så verkar Eclipse vara den del i serien som har mest action och kunde faktiskt ha blivit en helt okey film. Men den borde ha vart mörkare, eller varför inte haft vanligt folk som utreder dom mord som faktiskt sker. Men istället får vi ett antal scener där man ligger i ett fält med lila blommor och glittrande vampyrer. Men kom igen, glittrande vampyrer, vem kom på den idén? Seriöst. Hur vampyrigt är de? Vampyrer ska fan inte glittra. Punkt slut!!

Nej, nog för att Eclipse är aningen bättre än dom tidigare delarna, så är det en enda röra. Tyvärr så lär man väl se fortsättning när den kommer, och tortera sig igenom dom.

Kuriosa: Taylor Lautner berättade hos Jimme Kimmel under The Twilight Saga: Total Eclipse of the Heart att censurerna inte ville att vargarna skulle ha genitalier när dom var i bild.

4 / 10

Robin Hood (2010)

Regi: Ridley Scott

Russel Crowe, Cate Blanchett, Max von Sydow

När den engelska armén är på väg hem från korstågen dör Kung Richard i Frankrike. Av en slump faller det på bågskytten Robin Longstride och hans vänner att föra hem Kung Richards krona till England. När han anländer känner han inte igen det land han växte upp i. Kung Richards kostsamma krig har gjort landet bankrutt och i hans frånvaro har kungens bror prins John krönts till ny kung. Då folket lider under kung Johns hänsynslösa styre, samtidigt som Englands ärkefiende Frankrike förbereder en invasion, står Robin Longstride mot sin vilja plötsligt i centrum för motståndskampen.

Så Scott och Crowe återförenas, för femte gången, och nu för att tackla den berömda legenden Robin Hood i en ny vinkel. Man har i denna inkarnation skapat lite mer politiska intriger och mer grafiska slag, och dragit ner på den romantiska delen, som har varit ganska betydande i tidigare filmer genom åren. Med ett ganska intressant manus och med en rätt så hög budget så har man med den här dåtida looken på Sherwoods laglösa ändrat en del på historien för att passa legenden bakom historien. Och den här versionen är ett vågat drag av filmskaparna. Att rekonstruera originalet och sen ändra på hela berättelsen som har passerat munnar i flera århundraden är ett riskfyllt projekt. Men samtidigt väldigt intressant.

Men nackdelen med den här versionen är då att man sitter i närmare 2.5 timme för att vänta på att historien om Robin Hood ska börja. Men den slutar när det börjar bli bra typ. Men dessa timmar är inte dåligt, Ridley Scott är väldigt skicklig som regissör, och som han visat förut så är han duktig på att hantera drama utan att det blir alldeles för sentimentalt. Miljöerna är riktigt härliga och naturliga, med sköna vyer från den engelska skogarna. Crowe och Blanchett är som alltid, väldigt duktiga i sina roller. Det är en fröjd att se dom.

Men att man ändrat så pass mycket med själva historien, så hade man lika gärna kunnat kalla filmen för nåt annat, Robin Hood Begins, eller nåt liknande. Skulle passa bättre i min mening. Men en bra film är det utan tvekan, och dom här miljöerna och tidsepoken gör det till en verklighetsflykt. Se den.

Kuriosa: Innan det blev bestämt att Russell Crowe skulle spela Robin Hood, så övervägde man både Christian Bale och Sam Riley.

7 / 10