How to Train Your Dragon (2010)

Regi: Dean DeBlois & Chris Sanders

Jay Baruchel, Gerard Butler, America Ferrera

DreamWorks Animations Draktränaren har blivit en succé bland såväl filmkritiker som publiken. Här kombineras eldsprutande action, storslagna äventyr och skratt till en fängslande och ovanlig historia. Hicke är en ung viking som trotsar traditionen när han blir vän med en av sina värsta fiender – en vildsint drake som han kallar Tandlöse. Tillsammans tvingas detta omaka par att kämpa mot alla odds för att rädda sina världar i denna “underbart roliga succé”!

Så äntligen har man sett den här, och wow vilken upplevelse. Inte trodde jag att den var så bra som den var, och vilken resa. DreamWorks har träffat en fullpoängare i princip. Efter att man sett den här kan man inte tro att dom har gjort bottennapp som Shrek 3 och Bee Movie. Det går verkligen upp och ned i kvalite med deras filmer. How to Train Your Dragon må vara rätt så förutsägbar, men det spelar ingen roll, för den är spännande trots allt. Animationerna är klara och färgglada, speciellt drakarna som man tydligen lagt ner lite tid på för att få så pass olika sorter. Toothless animationen påminner om Stitch i Lilo & Stitch, men det kanske inte är så konstigt då det är Chris Sanders tidigare skapelse. Ansikts animationerna för människorna är något som DreamWorks borde förbättra dock.

Rösterna fungerar perfekt i respektive roll, Gerard Butler som pappan Stoick, som man hör direkt att det är han. Jay Baruchel, som vi såg i Sorcerer’s Apprentice fungerar riktigt bra också. Man har gjort ett klokt val att INTE ge röster till drakarna, det skulle nog fördärvat filmen. Men som det är nu så är det en klockren film. Som jag skrev tidigare så är den riktigt bra, även om den är förutsägbar. Även humorn har en bra ton i sig, inte överdriven eller fjantig på något sätt. 3D vet jag dock ingenting om, men den var säkerligen bra på sina ställen.

Så en bra och enkel story, med snygga och färgglada animationer, och en skön känsla genom hela filmen. Kan inget annat än att rekommendera den här filmen.

Kuriosa: Ljuden som Toothless ger ifrån sig är en blandning av olika ljud, inklusive Randy Thoms (Supervising Sound Designer) röst, elefanter, hästar, tigrar och till och med tam katter.

8 / 10

Advertisements

Final Destination 5 (2011)

Regi: Steven Quale

Nicholas D’Agosto, Emma Bell, Arlen Escarpeta, Tony Todd

I Final Destination 5 är Döden precis lika närvarande som alltid. Den utlöses då en man förutser en hemsk olycka och lyckas rädda sina medarbetare från en säker död. Men ingen kan lura Döden någon längre tid och i en skrämmande kamp mot klockan försöker dessa själar desperat fi nna nya vägar att undkomma med livet i behåll.

Jag har alltid gillat franchisen Final Destination, och hur kreativ man har blivit för att ta kål på människor. Det verkar som man alltid försöker toppa den ena döden efter den andra. Och dödsfallen är oftast väldigt blodiga, brutala och grymma, men dom gör det med ett komisk inslag också. Så nu är vi inne på femte filmen, och själva storyn är väldigt lik de andra delarna i serien, men här har man plitat dit en liten twist i det hela. För att inte nämna slut twisten i filmen som knyter ihop hela säcken för serien. Ska inte spoila hur, men det var nåt man inte hade räknat med.

I vanlig ordning så är det CGI blod, och vi vet ju vad jag tycker om det. Det känns för plastigt. Men förutom det så lär jag säga att effekterna i femte delen är utan tvekan dom bästa i hela serien, där det mesta har lagts får just bro scenen. Riktigt snyggt måste jag säga. Och den här franchisen tycker jag faktiskt är mer underhållande än Saw serien, som försöker vara så komplicerad som möjligt. Men jag misstänker att vi inte har sett slutet av franchisen, och en sjätte film kommer säkert framöver. Inte mig emot. Men det hade vart kul om dom hade vågat sig på en annan vändning, istället för en grupp människor som går åt en efter en. Och mer av Tony Todd skadar inte heller.

Kuriosa: Av alla de fem filmer, så har den här den längsta “öppnings katastrofen”. Bro sekvensen är hela 4 minuter och 44 sekunder.

6 / 10

Blitz (2011)

Regi: Elliott Lester

Jason Statham, Paddy Considine, Aidan Gillen

Kriminalaren Tom Brant (Jason Statham) är en modern Dirty Harry som föredrar att göra saker på sitt alldeles egna sätt. Därför blir det något av en prövning när han träffar sin nya partner, den homosexuelle Porter Nash. Saken blir definitivt inte bättre av att det något omaka paret tvingas samarbeta intimt i den fartfyllda jakten på polismördaren “Blitz” som härjar i London. Det är gasen i botten i regissören Elliott Lesters intelligenta actionthriller Blitz där den stora frågan är: Vem jagar vem?

Baserad på en novell av Ken Bruen, som tydligen ska vara mer våldsam än filmen. Filmen har dock sina våldsamheter också, så man kan ju fundera hur boken är. Så Jason är tillbaka och filmar i sitt hemland, och gör det han gör bäst, att spela en cool stenhård snut. Filmen är bra, men inte mer än så. Troligen så hade jag för höga förhoppningar. Jag gillar dock Stathams filmer även om hans karaktärer oftast kommer från samma träd. Nåt som jag undrar över, vad hände egentligen med Falls. Varför hade man hennes lilla sido historia med i filmen, som inte gjorde någonting. Trodde först att de skulle vara nåt kärleksintresse för Stathams karaktär för att få lite djup i hans karaktär, som man inte heller vet så mycket om. Men inte då.

Men det var lite omväxling att ha miljöombyte, då man är van med amerikanska action filmer. Hade gärna sett filmen följa boken bättre, då man har läst att den ska vara lite annorlundare mot vissa karaktärer och så. Men nu är det som det är.  Det är som sagt en helt okey film, som har rätt så bra foto från London. Och man har valt att inte filma runt turist ställen, vilket känns skönt, då man får se lite annat ifrån staden. Tonen är delvis mörk, men i övrigt så är det lite av en standard katt- och råttjakt genom Londons gator.

6 / 10

I Spit on Your Grave (2010)

Regi: Steven R. Monroe

Sarah Butler, Jeff Branson, Andrew Howard

Jennifer Hills tar en paus från storstaden och hyr en stuga ute i skogen för att börja skriva på sin nya bok. Hennes närvaro i den lilla staden gör att en grupp män får upp ögonen för henne. De bryter sig in i stugan för att skrämma henne, men det hela urartar till en natt av misshandel, tortyr och våldtäkt. Jennifer blir lämnad att dö, men överlever mot alla odds. Och hon har bara en tanke i huvudet. Hämnd.

Så har jag sett den här som jag faktiskt väntat på. Dels för att originalet var totalförbjuden i Sverige när den kom i slutet av 70-talet. Det är en remake, och jag har ännu inte sett originalet, men vad jag läst och förstått så ska den vara riktigt bra i jämförelse. Men jag tyckte faktiskt den här inte var helt tokig. Dock är den jäkligt grafisk på sina ställen och våldtäktsscenen får en att nästan må illa, för den känns så pass verkligehestrogen. Men den har sina punkter då man sitter och undrar varför, tänkte inte spoila här, men det finns karaktärer som bara är där för en sak. Inte en tillstymmelse till förklaring till beteendet eller agerandet. Och sen så är det grymt förutsägande. Bara en sån sak som scenen precis i början av filmen, vid besinstationen, som ska sätta stämingen för resten av filmen. Likaså så finns det en redskapsbod som Jennifer gå in i, och man fattar direkt varför man har den scenen där. Har man sett filmer förut, så fattar man på en gång.

Detta är ingen skräckfilm i de ordets bemärkelse, utan en hämnd thriller i stort sett. Om jag nu tycker den här är bra, undra vad jag tycker om 1978-års version, som dels ska ha sämre skådespeleri och sådant.  Men det är hur som helst ett strongt initiativ av Sarah Butler att ta sig an den här rollen, som i stort sett skulle vara ett karriärs självmord. Det är en grym och äcklig film, men ur en god synvinkel. Visst, våldtäkt är grymt, brutalt och sadistisk på alla sätt och vis, och filmen visar verkligen dom punkterna. Det är så att man bara sitter och inväntar när antagonisterna faller en efter en, och när de väl händer så är det njutbart. Dock så hade man kanske kunnat gjort det lite mer realistisk än att göra lite Saw-tortyr av det hela.

Kuriosa: I början av filmen tankar Jennifer Hills bensin för totalt $19.78. Och 1978 är året då original filmen släpptes.

6 / 10

Rango (2011)

Regi: Gore Verbinski

Johnny Depp, Isla Fisher, Ned Beatty, Bill Nighy

En stadskameleont ger sig ut i vildmarken för att finna sitt rätta jag och hamnar av en slump i en vindpinad håla mitt i öknen. När han råkar döda en hök under spektakulära former väcker han hoppet hos stadens befolkning, som sedan länge plågas av hänsynslösa banditer. Med kameleonten Rango i fronten är byborna redo att ta itu med sitt problem en gång för alla. Men bovarna låter sig inte imponeras av den nya hjälten. Till en början.

Första CGI filmen av effekt bolaget Industrial Light & Magic, och den är imponerande snygg. Men jag fastnade inte riktigt för storyn. Varför vet jag faktiskt inte, men det var nåt som fattades, eller så har man blivit bedövad av de sockersöta CGI filmer som pumpas ut av Pixar och DreamWorks. Men efter att man sett filmen så kan man undra lite om filmen är gjord för barn, med tanke på innehållet. Det finns en del svärord, och själva storyn är inge mer märkvärdig än någon annan film, men som barn skulle jag tro att den kan vara tråkig, kanske lite komplicerad också.

Johnny Depp lånar ut sin röst till Rango, och det är en skådespelare som har riktig talang. Det har han visat genom åren på vita duken, och här visar han också att han är en begåvad röst skådespelare. Så pass att man nästan kan se honom inne i studion och gestakulerar när han genomför dialogerna. Och det är en del referenser till en massa andra filmer, och även till Depps tidigare verk, Fear & Loathing in Vegas. Kul att man väver in sånt i filmen.  Det är en okey film, men jag kanske hade lite för höga förväntningar på den med tanke på betyg här och var. CGI får en fullpoängare i alla fall, maken till detaljer har jag inte sett, och det måste vara bästa CGI filmen hittills. Men jag tror vuxna har lättare att få tycke för filmen än barnen.

Kuriosa: Clint Eastwood är den visuella inspirationen till “Spirit of the West”.

6 / 10

Jägarna 2 (2011)

Regi: Kjell Sundvall

Rolf Lassgård, Peter Stormare, Annika Nordin

Erik (Rolf Lassgård) är Rikskrims bästa förhörsledare. Ett brutalt mord på en ung kvinna tvingar honom att återvända till sina gamla hemtrakter och där jobba ihop med den motvillige polisen, Torsten (Peter Stormare). Det som först ser ut som en enkel mordhistoria visar sig snart ha både jägare och poliser inblandade och konflikten mellan Erik och Torsten fördjupas. När Erik upptäcker att hans egen brorson är inblandad utvecklas allt till en värre mardröm än han någonsin kunnat ana…

Så är vi här, 16 år efter första filmen, samma regissör och huvudrolls innehavare. Det är bra för kontinuiteten. Och det var kul att se Stormare i en svensk produktion, om lite ovant kanske. Men han är väldigt bra i rollen som Torsten. Man vet inte riktigt var man har honom i början av filmen, man känner att nåt inte står rätt till. Och Lassgård är tillbaka, och det syns att han har åldrats sen första filmen. Och man har även placerat in lite flashbacks från första filmen för att man ska få lite information om vad som hänt innan. Hade det inte vart för dom så hade man kunnat ta filmen som en fristående, vilket den i stort är nästan ändå.

Man har fått mycket bra foto ifrån den norrländska naturen, och det är bra fint uppe där. Jag tycker att Sundvall har lyckats ganska bra med intensiviteten som den bygger upp genom filmen, men jag blev lite besviken på själva slutet som nästan är som ett anti klimax. Filmen bygger upp en atmosfär, och när allt går åt helvete så vill man inget annat att skurken ska få så mycket skit som möjligt av protagonisten. Men det händer liksom inte. Precis som i Irene Huss filmerna så faller slutet ofta. Man vill ju se skurken dö en grym död, eftersom han tydligen förtjänar det. Men nejdå. Det är det som är lite tråkigt med svenska filmer, för man vågar inte ta det steget.

Men i övrigt så är det en bra film, och det är roligt att se Stormare och Lassgård agera mot varandra. Dock är den inte lika bra som första filmen, den når inte riktigt upp dit.

7 / 10

The Man from Nowhere (Ajeossi) (2010)

Regi: Jeong-beom Lee

Bin Won, Thanayong Wongtrakul, Sae-ron Kim

En före detta special agent, Cha Tae-shiks enda anknytning till världen är genom en liten flicka, So-mi, som bor i dörren bredvid. Hennes mamma, Hyo-jeong, smugglar droger från en drog organisation och anförtror Tae-shik med produkten, utan hans vetskap. Knark handlarna kommer snart underfund med hennes smugglande och kidnappar både henne och So-mi.  Tae-shik blir indragen i den världen i ett frenetiskt letande efter So-mi. Och för att kunna rädda So-mi, så ordnar han en deal med handlarna. Medans So-mi är helt borta, så börjar polisen jaga Tae-shik. Med polisen och knarkhandlarna hack i häl, så fortsätter han sitt sökande efter So-mi medans hans dolda förflutna börjar avslöjas.

Koreansk action thriller som i stort är en asiatisk version av Man on Fire med Denzel Washington. Gillar man den filmen så lär man nog tycka om den här också. Bin Won såg vid härom året i Madeo (Mother) och i och med den här filmen så har populariteten hos honom ökat markant. Han är riktigt cool i många scener måste jag säga. Filmen är som sagt lite som Man on Fire, men av det jag kan minnas, så tror jag den här filmen har mer känslor, och är mer än bara en våldsam orgie. Visst det är mycket våldsamheter här, men man har vägt upp mycket av det med den kärlek och medlidande som Tae-shik känner gentemot So-mi.

Det är väl det som skiljer dom emellan, och det gör samtidigt att filmen känns mer human eller vad man ska säga. Slut striden i filmen, en kniv fight mellan Tae-shik och en annan snubbe är riktigt cool att se. Riktigt intensiv, och jag har nog faktiskt inte sett en sådan fight tidigare i en film. Inte vad jag kan minnas.

Bra spelat av skådisarna, och Sae-ron Kim är bra söt som So-mi och gör ett bra jobb. Det som jag störde mig lite, och som säkerligen har stört andra är ena DEA agenten som verkar helt skum. Dryg är nog rätta ordet. Men tur att man inte såg han allt för ofta.

7 / 10