Our Idiot Brother (2011)

Regi: Jesse Peretz

Paul Rudd, Zooey Deschanel, Elizabeth Banks

Ned är en väldigt vänlig ekologisk lantbrukare och brassrökare, som blir arresterad efter att ha erbjudit en polis lite gräs, men blir frisläpt med en villkorlig dom. När han blir utslängd från sin flickväns farm och separerad från sin kära hund, Willie Nelson, så söker han sig till sin mor och tre systrar efter hjälp. Medans han blir runt skickad av sina syskon, så börjar hans välmenande agerande att krocka med den fientliga omvärlden, vilket skapar ofrivilliga konflikter med hans familj. Till slut, så börjar de alla att se stackars Ned som inget annat än en olägenhet, vilket leder till ett klimax av familjedrama och humor.

Spelad av Paul Rudd, så är Ned huvudfiguren i den här historien, men också filmens hjärta och själ. Redan vid första anblicken så får vi en känsla av vad för person han är. Han försöker göra goda ting, men det slutar bara i elände. Han är en sån som ser det goda i alla människor, och det är det som ger filmen dess bränsle, dess varma humor. Rudd spelar rollen klockrent, och medans hans godhjärtade natur ibland kan bli komiskt dum, så lyckas Rudd ändå göra karaktären trovärdig. Och allt eftersom filmen går så får vi se att Ned kanske alls är den idiot som han blivit påstådd att vara.

Tillsammans med Rudd så har vi kompetena skådespelerskor som spelar hans systrar, Zooey Deschanel, Emily Mortimer och Elizabeth Banks. De spelar så olikt varandra och har alla sina egna sidohistorier som vi blir bemötta av. Inget direkt komplicerat, utan det är bara sina egna kärleks bekymmer som får smaka av Neds personlighet. Utförandet och storyn är riktigt bra måste jag säga, och alla passar väl med varandra. Tycker inte någon känns malplacerad eller så. Slutet är väldigt sockersött och passar väl in i filmen.

Our Idiot Brother är en smart och intelligent liten film som stolt visar upp sitt hjärta och som inte alls blir för sentimental. Det är lite lagomt av allting. Det är en avslappnande film som är varmt rakt igenom och som bjuder på några skratt.

6 / 10

Advertisements

The Woman (2011)

Regi: Lucky McKee

Angela Bettis, Sean Bridgers, Pollyanna McIntosh

Hon är den enda överlevande medlemmen av en våldsam klan som har strukit omkring på USA:s nordöstra kust i årtionden. När hennes sista släkting dödas i en strid med polisen lämnas hon ensam, allvarligt skadad och sårbar. Hon blir ett alltför lätt byte för en av ortens jägare, den framgångsrike småstadsadvokaten och allvarligt störde familjefadern Chris Cleek. Med sin skruvade världsbild bestämmer sig Cleek för att ta sig an ett vansinnesprojekt – att fånga och “civilisera” kvinnan. Det är ett beslut som snart kommer att utsätta både Cleek, hans familj och kvinnan för livsfara.

Detta var en annorlundare film, men det verkar ju vara Lucky McKees kännetecken, då hans tidigare verk innehar bland annat May och ett avsnitt hur den nu nerlagda serien Masters of Horror. När vi först får bekanta oss med familjen så får vi redan vid första anblick en känsla av att allt inte riktigt står rätt till. Och när pappan fångar in kvinnan så börjar man inse att den här familjen är ganska så skadat, och man sitter och undrar vad som kommer att hända. Man förstår ganska snabbt hur filmen kommer att utveckla sig. Filmen är ganska medioker och kommer definitive inte att passa in hos alla. Något som jag tycker borde ha passat in i själva filmen är mer av den svarta humorn som presenterar sig i en tidig scen, då Chris finger blir avbitet av kvinnan. Han hämnas kvinnan på ett ganska grymt sätt och yttrar, “There, I feel better about my finger now“. Hade den här sortens svarta humor vart med i hela filmen, så tror jag nog den hade vunnit mer på det.

Våldet i The Woman är sparsamt, bortsett från slutet som är rena gore festen. Men fram tills dess så har man valt att inte visa våldet, utan låtet tittarna själv fantisera ihop vad som händer, vilket i sig är en mer effektiv väg att ta. Det är en scen där Brian tillsammans med en tång går till kvinnan, men man får aldrig se något. Man kan bara föreställa sig vad han gör, vilket jag tycker är ett smart sätt att framhäva rysningar. Allt behöver inte visas i kameran för att få ut en rysande effekt. Och bra skräckfilms regissörer vet det.

Angela Bettis är nog lite av en favorit för McKee som har haft med henne i en del produktioner som han gjort, och hon brukar spela lite knepig i de filmer jag sett henne i. En annorlunda film som är rätt medioker, och som är lite skrämmande men samtidigt pervers.

5 / 10

 

Larry Crowne (2011)

Regi: Tom Hanks

Tom Hanks, Julia Roberts, Bryan Cranston, Cedric the Entertainer

När den sympatiske men högst vardaglige Larry Crowne (Tom Hanks) utan förklaring får sparken från sitt ganska intetsägande jobb inser han att det är dags att göra något meningsfullt i livet. Han är djupt skuldsatt och har inga direkta planer, men bestämmer sig för att återvända till college där han blir vän med en grupp studenter och så småningom väldigt förtjust i sin vackra lärare (Julia Roberts).

Filmen påminner oss om livets små överraskningar. Ibland har de mörka molnen faktiskt en silverkant. Larry Crowne är en man som visar sig vara mycket speciell och godhjärtad, som när han tvingas se tillvaron ur ett annat perspektiv får möjligheten att vidga sina vyer och börja om på nytt.

När man hör namnet Tom Hanks så brukar det innebära kvalite i filmer, och jag måste säga att jag gillade Larry Crowne, det var lite av en feel-good film. Det är en drama komedi och med Julia Roberts vid sin sida så kan det bara gå bra. Och det märks att det finns en god person kemi mellan dessa skådespelare, och Julia är bäst när hon får spela lite snarstucken och säger vad hon tycker och tänker. Vilket hon spelar här. Det är inte den bästa Hanks filmen (dom bästa hör nog till 80-90-talet) men den är en liten charmerande rulle.

Mycket komedi finns det tyvärr inte, visst finns det roliga scener och så, men i det stora hela så är det nog mer ett romantiskt drama. Hanks gör rollen som Larry Crowne lysande, och oavsett vad han spelar så blir det bra, även om historien i säg kanske inte är den bästa.

Det jag gillade med Larry Crowne är att karaktären är densamme under hela resans gång, alltså ingen nörd, förlorare eller nåt annat som sedan växer under filmens gång till något som han egentligen inte är. Han anpassar sig efter vad som presenteras för honom, men är ändå densamme. Jag gillade den här filmen, den gav en skön känsla, trots att den kanske inte är ett mästerverk. En bra skådespelare kan få till det där extra som faktiskt får filmen att bli lite bättre, och här har vi två sådana skådespelare. Kan rekommendera den här varma drama komedin.

6 / 10

 

Paranormal Activity 3 (2011)

Regi: Henry Joost & Ariel Schulman

Christopher Nicholas Smith, Chloe Csengery, Jessica Tyler Brown, Katie Featherston

1988, 18 år innan de skräckinjagande händelserna i de föregående filmerna, försöker de unga Kristi och Katie fånga spökmyten Bloody Mary på videoband. Det kommer att bli deras första möte med den osaliga ande som ska förfölja dem senare i livet.

Så är vi inne på film nummer tre i den här franchisen. Och det var väl bara en tidsfråga att en “prequel” skulle komma då den dörren öppnades lite grann i första filmen då Katie berättade lite om sitt förflutna till Micah. Och gör man en prequel så bör man se till så att allt hänger ihop från de föregående filmerna. Men så är inte fallet riktigt. För det nämndes ju att familjens hus skulle blivit nedbränt och det händer aldrig här. Lite konstigt. I trailern till filmen så var dock scenen med och en massa andra scener som aldrig kom med i slutprodukten, så efter att ha sett filmen så blir man lite fundersam.

Precis som i föregående filmerna så placeras det ut kameror runt om i hemmet och bygger upp en stämmning som jag faktiskt tyckte om. Men att repetera scener från de andra filmerna gillas inte, som t.ex när någon står över sängen stirrandes medans vi ser på klockan att det går mycket tid.

Men man har lyckats att höja upp stämningen något genom att använda skumma utrymmen i huset på ett bra sätt. Det finns mycket utrymme till att skrämma skiten ur tittarna, och då tänker jag på kameran som rör sig fram och tillbaka, för att kunna filma vardagsrummet och köket. Bara den uppmärksamme skulle se en liten detalj ändra sig, men tyvärr så använder man sig inte av de möjligheter som finns. Vid ett tillfälle får vi dock en spännande sekvens, men bara ett. Vid ett sån ypperlig men enkel lösning att filma båda ställen samtidigt så hade man kunnat få till nåt riktigt skrämmande. Men icke då.

Paranormal Activity 3 lyckas bygga upp en bra och spännande atmosfär, och fånga barndomen där fantasin får spela ut. Slutet av filmen, ska inte spoila, men där tappar den taget i en, och den känns malplacerad. Och återigen så får vi en upplösning med en massa frågetecken, vilket öppnar dörren för en fjärde film, som är bekräftad. Jag hoppas dom gör nåt bättre och smartare, för jag gillar enkelheten i dessa filmer och görs det på rätt sätt så kan det blir riktigt jävla skrämmande och bra.

Kuriosa: Mark Fredrichs spelade en person med ockula förmågor i första Paranormal Activity, som utspelar sig nästan två decennier efter den här filmen.

6 / 10

 

Conan the Barbarian (2011)

Regi: Marcus Nispel

Jason Momoa, Ron Pearlman, Stephen Lang, Rachel Nichols

Efter att hans far mördats och hans hemby utplånats av krigsherren Khalar Zym kastas Conan ut ensam i en hård och skoningslös värld och formas till en oslagbar krigare. Flera år senare korsas deras vägar igen och Conan vittrar hämnd. Men vad som börjar som en personlig vendetta utvecklar sig snart till en episk kamp mot Khalars hantlangare, skrämmande monster och omöjliga odds. Tillslut, ansikte mot ansikte med Khalar, är Conan den enda som står mellan de Hyboriska nationerna och en övernaturlig ondska, som hotar att sluka världen.

Den här Conan ska visst vara mer trogen historierna som skrevs av Robert E. Howard, och utseendet är nästan identisk från Frank Frazettas illustrationer. Men som film tycker jag den inte var så där jättebra, då manuset är svagt. Lite av ett gäsp äventyr, där tråkiga fighter avlöser varandra, och med tråkigt innehåll mellan fighterna. Början av filmen hade lite potential där vi får se när Conan föds mitt på slagfältet, och när han är en trotsig liten snorunge. Men problemen börjar när filmen switchar över till en vuxen Conan.

Ska man börja jämföra filmen med Arnold Schwarzeneggers Conan från 1982 så känns det som att hans version gav tittarna en chans att lära känna Conan på ett annat sätt. Han var mer en sympatisk karaktär innan han tog hämnd för sitt folk. Momoas Conan är allt annat än sympatisk. Dialogerna är inte direkt en höjdare heller, speciellt när Conan yttrar sig till Tamara mellan två fighter. Det kändes bara helt fel. Och karaktären som Conan är kompis med, någon form av pirat, känns helt meningslös genom hela filmen. Han tillför absolut ingenting, utan är bara där och försöker vara nån form av comic relief eller nåt.

Men det är väl så när den tyska Markus Nispel står för regiarbetet, han har dille på att göra remakes, tidigare gjorde han Texas Chainsaw Massacre och Friday the 13th, som båda är bättre än denna remake. Conan kan säkert blivit mycket bättre, om det arbetat lite mer med karaktärerna, här känns som ganska en-dimensionella. Så vad är det som är bra med filmen, miljöerna gillade jag faktiskt. Sen början av filmen som jag skrev innan. Och att Morgan Freeman faktiskt gör rösten som berättaren i början. Men allt annat är inte så mycket att hänga i granen. Ingen film man ser om direkt.

Kuriosa: Först Dolph Lundgre, sedan Mickey Rourke var under diskussioner att spela Corin, Conans fader, men Rourke nekade rollen för att göra Immortals innan Ron Pearlman fick rollen.

5 / 10

30 Minutes or Less (2011)

Regi: Ruben Fleischer

Jesse Eisenberg, Danny McBride, Aziz Ansari, Nick Swardson

Nick (Jesse Eisenberg) arbetar som pizzabud i en småstad. Hans vardagliga liv kolliderar med två smågangsters (Danny McBride och Nick Swardson) när de kidnappar Nick och tvingar honom att råna en bank. Med bara några timmar på sig för att genomföra den omöjliga uppgiften, tar Nick hjälp av sin före detta bästa vän Chet (Aziz Ansari). Samtidigt som klockan tickar måste de nu ta hand om både polisen, inhyrda mördare, sprängmedel och sin egen tumultartade vänskap innan det är för sent.

En action komedi som kanske inte faller alla till smaken, och som är riktad till en specifik publik. Filmen är ganska så medioker, och innehåller ett par goda skratt. Det är en film där tittaren inte behöver anstränga sig speciellt mycket för att förstå vad som händer och kommer att hända. Ruben och Jesse återförenas här, de gjorde Zombieland tillsammans, och Jesse är väl den som egentligen lyfter filmen. Han är ju den som måste balansera skräcken att bli sprängd i luften mot omöjliga odds och samtidigt försöka vara rolig. Men han är en begåvad ung skådespelare och lyckast prestera vad som förväntas av honom i den här rullen.

Action delen är helt klart godkända och det är en biljakts sekvens som är kul att se, och som innehåller en del komiska delar. Vad som är lite tragiskt är att filmen inofficiellt baserar sig på Brian Douglas Wells bravad. Filmbolaget sade först att de hade ingen som helst aning denna incident, för att sen säga att de hade vaga minnen kring händelserna. Brian blev, enligt honom, tagen gisslan av några kriminella som satte en bomb runt halsen på honom, och skickade ut honom för att utföra ett rån. Men det hela gick inte som planerat och förövarna detonerade bomben som dödade Wells. Det uppdagades senare att han var med på hela grejen, men hur mycket är okänt. Men det är ju klart som fan att filmbolaget visste om denna incident, för hur kan det ha undgått dom då den tydligen blev rätt känd inom landet.

Hur som helst, filmen är inte lika tragisk, den är någorlunda skojig, och längden på strax över 80 minuter försvinner rätt snabbt. Det är inte en film som ligger kvar i minnet speciellt länge, om än några komiska moment.

6 / 10

 

In Time (2011)

Regi: Andrew Niccol

Justin Timberlake, Amanda Seyfried, Cillian Murphy, Olivia Wilde

I en framtid där åldrande inte längre existerar har livslängd blivit en lyx och tid den främsta handelsvaran. De rika kan köpa sig till nästintill evigt liv medan de fattiga kämpar, stjäl och tigger sig till extra dagar, månader och år. I denna värld lever Will Salas på fattigdomsgränsen vilket innebär att varje dag kan vara hans sista. När han anklagas för mord tvingas han att fly och tillsammans med en ung kvinna försöker han rentvå sitt namn. Men tiden är inte på deras sida.

Det här var en film som verkligen slog som en blixt från klar himmel. Visst, jag visste vem som var med, och det var en som inte var en direkt favorit hos mig, nämligen Justin Timberlake. Men när jag fick höra av folk att den var riktigt bra, så kollade jag upp den, och såg vem som hade regisserat, och vilka andra som var med, och att det var en scifi. Storyn fick mig att tänka på Philip K. Dicks historier och en gammal film vid namn Logan’s Run. Så frågan var, kunde Justin bära hela filmen? Och svaret är ett klart, ja, det kan han. Han visade upp talanger i The Social Network där han hade en liten biroll. Manuset kanske inte är helt vattentätt, men jag blev klart underhållen av historien, och det är väl det som är huvudsaken med att titta på film.

Konceptet i filmen är ganska så unikt och innovativt lär jag säga, och det är väl det som gör att filmen fungerar så pass bra. Även om filmen utspelar sig i en framtida värld, så är själva världen väldigt jordnära. Ganska så bra tycker jag, och smart gjort, vilket måste ha sparat in en del pengar i produktionen. Tid är pengar och det illustreras mycket väl i filmen, vilket i sig är värt att ta sig en funderare över.

Person kemin mellan Timberlake och Seyfried kanske inte är den bästa och det känns inte alls så äkta som det kunde ha gjort. Och det är lite hål i storyn här och var som kan tyckas störande. Men i övrigt så är det helt klart en underhållande film som är väl värd att se om man är en scifi fan, eller man är ute efter en jordnära men futuristisk film.

Kuriosa: Producenterna, regissören och distributörerna av “In Time” blev stämda av Harlan Ellison, för att ha likheter mellan filmen och hans korta historia, “Repent Harlequin, ‘Said the Ticktockman'”. Han krävde att alla kopior av filmen skulle förstöras innan dess premiär i Oktober 2011. I slutändan, eftet att ha sett filmen, så drog han tillbaka stämningen, och han och producenterna skapade vänskapliga uttalanden, och Ellison nämns inte i eftertexterna.

7 / 10