Your Highness (2011)

Regi: David Gordon Green

Danny McBride, James Franco, Natalie Portman

Två prinsar – den marijuanarökande slöfocken Thadeous (McBride) och den ädle Fabious (Franco) – slår sig samman med en svårfångad krigare (Portman) i sökandet efter en prinsessa som ska befrias från en ond trollkarl. Längs vägen måste de övervinna fruktansvärda varelser och förrädiska riddare under denna galna resa laddad med scener som visade sig vara för skandalösa för biograferna.

Med McBride i huvudrollen så kan man förvänta sig både det ena och det andra, och det är vulgär humor på riktigt låg nivå, och att han spelar samma roll för det mesta i sina roller. Naiv, klåpig och fullständigt full i käften. Gillar man sådant, så är ju denna rulle en fullträff. Blandat med lite fantasy så får man något man inte tidigare sett. Men det är något som inte riktigt går in i den här filmen. Hur kan det ha skett med såna aktörer bakom och framför kameran? Gordon Green ligger ju bakom Pineapple Express som kom för några år sedan, som var rätt rolig. McBride är som sagt en väldigt rolig komiker när han kommer igång. Sen har vi den bedårande Portman som är duktig i princip allt hon gör. Och Franco, som är sitt vanliga charmiga jag.

Jag tror att problemet ligger bakom kameran, där man inte riktigt ha kunnat bestämma sig för i vilken riktning man gå. Filmen är ju ett medeltids äventyr, med fantasy inslag, och ganska rå humor. Och trots de höga talangerna som är involverade, så lever den aldrig riktigt upp till de nivåer som man faktiskt nosar på emellanåt. Problemet är dessutom lite av humorn som inte känns intelligent nog och lite ologiska luckor i manuset.

Så humorn lever inte riktigt upp, men action delen var betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig, och som bitvis är riktigt grym och blodig. Stridsscenerna hos Marteetee var riktigt bra, och CGI’n är faktiskt över förväntan, och framförallt så är monstret innovativt och coolt.

Så i slutändan är det onekligen en ojämn film ton- och strukturmässigt. Den innehar en handfull av skratt, och kunde ha blivit ännu bättre om man bara hade kunnat välja en mer tydligare riktning, med tanke på talangerna som är med. Kanske inte årets komedi, men helt klart sevärd.

Kuriosa: För den “gröna” (lämplig publik) trailern, så fanns det en scen med Natalie Portmans baksida (som var oediterad i den “röda” trailern), som blev digitalt editerad för att ändra på stringtrosan till en mer täckande plagg.

6 / 10

 

Advertisements

Cypher (2002)

Regi: Vincenzo Natali

Jeremy Northam, Lucy Liu, David Hewlett

Morgan Sullivan suktar efter spänning i sitt tråkiga borgliga liv och söker därför jobbet som spion för IT-företaget Digicorp. På ett av sina uppdrag möter han den vackra och listiga Rita, som avslöjar att syftet med hans jobb är att han, utan att han själv vet om det, ska hjärntvättas…

Cypher är Natalis andra film som kom efter den kulförklarade Cube. Den är lite svår att hänga med, men den är härligt filmad och vi får ett dubbel-spel på dubbel-spel, och en rad olika identitets ändringar hos huvudkaraktärer. Vi som tittare är minst lika konfundersamma som karaktären i filmen, och det är de som gör filmen intressant. Även om den är svår i början, så får man följa med på en underhållande resa. Och det är en omvälvande sådan. Och det kan ju vara just det som är filmens nackdel, det kan bli för mycket av det. Men olikt Cube så får vi här alla svar i slutet.

Man har inte haft en sån stor budget här och det märks, speciellt när det man använder CGI och en helikopter. Det ser bedrövligt ut. Jeremy Northam gör ett bra jobb i att balansera de olika identiteterna som han får. Lucy Liu är även hon bra i sin roll som Rita, som vet mer än vad hon säger. Sen så har vi David Hewlett i en liten roll, som alltid är med i någon kapacaitet i Natalis filmer.

Cypher är en liten elegant rulle, med lite problem, men som är helt klart värd att se, speciellt om man är ett fan av Vincenzo Natalis filmer. En riktigt lågbudget scifi thriller med stabila skådespelare, hjärntvättning och dubbelspel.

Kuriosa: Filmad under 35 dagar.

7 / 10

 

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Regi: Tomas Alfredson

Gary Oldman, Colin Firth, Tom Hardy, Mark Strong

George Smiley är en knivskarp spion åt den brittiska underrättelsetjänsten mitt under kalla kriget. När en kollegas uppdrag går fruktansvärt fel faller organisationen samman och Smiley avskedas. Det dröjer dock inte länge förrän han i hemlighet värvas tillbaka, med syftet att hitta den mullvad som man misstänker infiltrerat MI6.

Är man trött eller halvseg som jag var, så ska man definitivt inte se den här filmen. Den kändes som ett långdraget sömnpiller. Den har prisats och rosats lite här och var, att den är en perfekt film som Alfredson gjort, och Oldman skickligt spelar rollen som Smiley. Allt detta stämmer och skådespelet är riktigt bra. Men filmen är ändå riktigt seg. Och den är inte heller så lätt att förstå som vissa vill påstå. Den påminner lite grand om en film som jag skrev tidigare, The Debt, i atmosfär och när den utspelar sig, nämligen på 70 talet. Man lär nog vara lite alert om man ska hänga med i filmen. Nåt som jag tyvärr inte var.

Det känns lite som att det är en film man antingen gillar eller inte. Som sagt, det är en rad kompetenta skådespelare med i den här produktionen, och alla spelar bra. Kul att se Benedict Cumberbatch i en annan roll än den man har sett honom i de senaste åren som Sherlock Holmes.

Filmen är tydligen en remake eller en nytt arbete av den novell som den bygger på av John le Carré. Vet inte hur TV filmen är som gjordes ’79, men den har fått bra betyg också. Alltså, det här en film för dem som gillar spion filmer under kalla kriget, och som gillar en långsamt gående historia utan action och explosioner. Känner man dock till källmaterialet så får man nog ut mer av det, och kan inse den komplexa historien som visas för en. Sen så hade jag nog förväntat mig en liten annorlundare film än vad jag fick se. Bra skådespel som sagt, men historien faller inte mig i smaken.

Kuriosa: Filmskaparna säkte i 18 månader efter den rätta skådespelaren som kunde spela George Smiley. De var nära att avrbyta hela projektet, innan producenten Tim Bevan tänkte på Gary Oldman.

5 / 10

 

Tower Heist (2011)

Regi: Brett Ratner

Ben Stiller, Eddie Murphy, Matthew Broderick, Casey Affleck

I över ett decennium har Josh Kovacs förestått en av de lyxigaste och mest välbevakade byggnaderna i New York. I byggnadens penthouse, bor finanskungen Arthur Shaw som sitter i husarrest då han stulit två miljarder dollar från sina investerare. Hårdast drabbade är de anställda i byggnaden han bor i, vilkas pensionspengar han hade fått förtroendet att sköta.

Regissören Brett Ratner ligger ganska långt ned i listan av bra regissörer, och när det uppdagades för mig innan jag såg filmen att det var han som låg bakom den, så fick jag lite avsmak. Speciellt när han bokstavligen dödade X-Men franchisen med Last Stand. Men Tower Heist var faktiskt ganska underhållande, och det känns även som en liten comeback för Eddie Murphy. För så här kul har han inte varit sedan Bowfinger som kom ’99. Men filmen är lite långsam i början när man bygger upp de olika karaktärerna, det är inte förrän när Murphy äntrar scenen lite senare som det faktiskt blir riktigt roligt. Långtsamt och tråkigt är det för att det ska introduceras så många olika karaktärer.

Ben Stiller spelar nästan likadan karaktär i sina alla filmer, så det är inget nytt han kommer med. När Mathew Broderick introduceras så är det nästan lite tragiskt, jag menar han bidrar inte mycket. Man minns den underbara Ferris Bueller, fan nu blev jag sugen att se den rullen. Men som sagt, när Murphy äntrar filmen, så är det nästan som Broderick får en spark i arslet och kommer igång. Kul att se. Utöver det så är det en rad andra kändisar som har roller också, såsom Téa Leoni, Alan Alda, Michael Peña och Gabourey Sidibe.

När filmen gick upp på bio i höstas så hamnade den i en kontrovers, för man hade planerat att streama filmen online samtidigt som den gick på bio. Varför man hade valt att göra så vet jag inte, men i slutändan så kastade man den idén. Tower Heist är inte årets film, men den är klart bättre än det ser ut att vara, och definitivt en av de bättre filmer som Ratner gjort.

Kuriosa: Robert Redford erbjöds rollen som Arthur Shaw, men tackade nej till den.

7 / 10

 

Dylan Dog: Dead of Night (2011)

Regi: Kevin Munroe

Brandon Routh, Sam Huntington, Taye Diggs, Peter Stormare

Dylan Dog är en världskänd privat deckare som specialiserar sig på det paranormala. Beväpnad med ett skarpt sinne och en arsenal av silver- och träspetsade kulor, så måste Dylan söka rätt på ett farligt objekt innan ett krig startar mellan hans varulv, vampyr och zombie klienter som lever i de monsterangripna bakgatorna i New Orleans.

Baserad på en serie tidning ifrån Italien, så är det lite märkligt att man valt att göra en filmatisering av den här. Speciellt med tanke på att serietidningen knappt finns att få tag på i staterna vad jag läst. Serien ska visst gå bättre här i Europa, men jag har aldrig hört talas om den, så det känns som ett märkligt val. Det har gjorts en annan film baserad på en annan serie skapad av samma författare, som filmades i hemlandet, vid namn Dellamorte Dellamore. Den filmen har jag sett, men minns inte mycket från den.

I den här översättningen så har man dock ändrat på karaktärer, men det har man vart tvungen att göra, pga av lagliga rättigheter av just den karaktärer, som är Groucho Marx. Filmen i sig är väldigt medioker i sig, och den skräck komiska värld vi får se har en del problem med sig. Den försöker vara så mycket, men  i slutändan fanns de inte mycket att ge. Ojämn är ett ord som passar den bra, ojämn i humorn och atmosfären.

Regiet kan diskuteras lite och det finns en del ställen där man nästan “fuskar” till sig istället för att kunna visa något som faktiskt skulle ha bidragit till en bättre film. Jag är övertygad om att det inte handlar om budget i dessa delar, utan mer om lathet. Scenen jag syftar på är en “shootout” där kameran är helt fokuserad på Dylans ansikte. Den är gjord lite stylistisk, men att inte se riktigt vad som händer där är nog bara dåligt för filmen i helhet.

Brandon Routh har jag inte riktigt gillat så mycket sen han gjorde Superman Returns. Här saknar han den där egenskapen som gör en ledande roll ledande. Sam Huntington stjäl några scener i sin roll som den hysteriska sidekicken, Marcus. Och det är lite synd att Peter Stormare inte har fler scener än de han har. Och sen har vi Taye Diggs, som spelar vampyr boss, och känns helt off. Passar inte in i den rollen alls, och känns inte det minsta hotfull.

Serie material har mycket potential till en bra film, men man lycks aldrig riktigt med det här. Lite synd är det. En film som försvinner ur minnet ganska så fort efter att man sett den.

Kuriosa: En av de sovande vampyrer heter Sclavi. Tiziano Sclavi är författaren bakom Dylan Dog serietidningen.

5 / 10

Seeking Justice (2011)

Regi: Roger Donaldson

Nicholas Cage, January Jones, Guy Pearce

Efter att Nicks (Nicolas Cage) fru fallit offer för ett brutalt överfall, kontaktas han av den mystiske Simon (Guy Pearce) som erbjuder sig att utplåna gärningsmannen. I gengäld ska Nick vid ett senare tillfälle göra Simon en liten tjänst. Snart, men inte snart nog, inser han hur illa ute han är.

Roger Donaldson senaste alster, och i och med att hans namn står på regi stolen så kan man räkna med att det blir en hyffsad bra film till en väldigt bra sådan. Han har många bra filmer bakom sig, och kan hantera action med god hand, t.ex den äldre No Way Out med Costner till den mer nyare The Bank Job med Statham. Nu har han slagit sig ihop med Cage inför Seeking Justice.

Cage har haft en karriär som en berg och dalbana, och på senare år har han väl inte riktigt varit på topp. Oftast så spelar han hårda roller och hans karaktärer vet oftast hur man ska ta sig ur kniviga situationer. Här spelar han en skollärare vars fru råkar bli ett offer för en våldtäkt, och hans alldagliga karaktär vet inte riktigt var han ska ta vägen. En del handlingar som han gör längre in i filmen kan kännas motstridiga, så jag undrar om det beror på ett halvtaskigt manus. Eller om det beror på eventuella ändringar som gjorde i sista sekund.

Sen har vi Guy Pearce som filmens skurk. Han är riktigt bra, men jag stör på att man har valt att hålla hans karaktär ensidig. Man vet i princip ingenting om honom. Kanske är det medvetet gjort för att han ska kännas mer skrämmande. Men han spelar bra trots det, och lyckas balansera charm och illvilja mycket väl, speciellt i första halvan av filmen. Och det är den delen av filmen som är den bättre och mer spännande. January Jones är lika vacker som vanligt och hon lyckas väl med att spela Cages fru som blir våldtagen, och hantera de inre skador som följer efter en sån incident.

Jag hade gärna velat sett lite mer om den här gruppen som Pearce karaktär representerar och som är den centrala delen i filmen. Gruppen som tar hand om staden efter stormen Katrina och som använder sig av vanligt folk för att göra deras skitjobb. Och det är lite synd att man inte har givit mer utrymme till Harold Perrineau (Lost) och Jennifer Carpenter (Dexter).

Seeking Justice var faktiskt en positiv överraskning och utan tvekan en av de bättre Cage filmer som kommit på senare år, och Donaldson har en god hand i regiarbetet. Och det är film jag kan rekommendera.

7 / 10

 

Rio (2011)

Regi: Carlos Saldanha

Jesse Eisenberg, Anne Hathaway, Jamie Foxx

Skaparna bakom Ice Age– filmerna ger oss RIO, ett färgsprakande familje-äventyr om fågeln Blu som förflyttas från det trygga burlivet till den vilda brasilianska djungeln. Och det hade nog gått alldeles strålande, om det inte varit för en sak. Han kan inte flyga…

På sina äventyr stiftar Blu bekantskap med den färggranne Rafael som känner djungeln som sin egen bakficka, sångfåglarna Nico och Pedro som har lite olika musikaliska tolkningar på vad det innebär att vara en sångfågel, den vackra, vilda Jewel samt djungelns mest osannolika invånare; Bulldogen Luiz som förstår att det inte är snällt att äta upp sina fågelvänner men ibland vattnas det ändå i munnen på honom.

Ännu en CG animerad rulle, och en väldigt färgglad sådan. Vi har ju blivit vana med Pixars filmer och hur en bra animerad film ska vara. Rio lever dock inte upp till den nivån som Toy Story eller Up. Men det är inget bottennapp heller, utan den ligger och hovrar lite mitt emellan. Storyn bjuder inte på något nytt utan är en väldigt enkel och standard historia. Och som vanlig i dessa filmer så har vi bi karaktärer som bjuder på komik, och så är det så klart en gangsters som jagar dom genom hela filmen.

Vad som skiljer den här filmen från andra CG filmer är kanske dansnummer som man har slängt in. Låtarna i sig är inte dom bästa, kanske är dom lite catchiga, men det är inget som sätter sig i huvudet efteråt. Precis som den enkla historien, så kanske de fångar barnens intresse mer än vad det gör för den vuxne. Humorn fungerar väl till och från, och man får till ett skratt ibland. Som sagt, det är en medioker animerad rulle som inte riktigt når fram, och det saknas nåt, det där lilla extra.

Den visuella delen är fylld med värme och ljusa gladrika färger, och animationerna känns frodiga, och måste säga att den visuella aspekten fungerar mycket väl för den här historien. Storyn må vara väldigt förutsägbar, och välanvänd, och jag tror barnen får mer glädje av Rio än de äldre.

Kuriosa: Både Blu och Jewel är av arten Spix’s Macaw, och man tror att arten blev dog ut helt runt år 2000 då den sista hanen i det vilda dog.

6 / 10