The Divide (2011)

Regi: Xavier Gens

Lauren German, Michael Biehn, Milo Ventimiglia, Rosanna Arquette

När en kataklysmisk explosion ödelägger New York, så söker åtta främlingar skydd i källaren i deras lägenhetsbyggnad. Källaren är ett omgjort skyddsrum. Skyddsrummet blir plötsligt attackerat av män i skyddsdräkter och tvingar främlingarna att gå ihop i ett desperat försök att ta sig an den nya fienden. Mitt i kaoset så får de aldrig reda på vad männen i dräkterna vill eller varför det är så skoningslösa. Deras fristad blir till ett helvete där de överlevande måste använda sina kunskaper för att rädda sig själva från att bli nästa offer…

Under senare år så har det kommit en rad olika filmer som behandlar “jordens undergång” scenariot. Det är med zombiesar, naturliga katastrofer eller dystopiska framtids visioner. Folk (läs amerikaner) är medvetna om det, och dom är rädda, och vill veta hur man hanterar det och överlever det så klart.

The Divide ger oss en inblick i överlevnad värsta scenariot man kan tänka sig. Allting som kan gå fel gör det också, inklusive att överleva eventet. Tänk dig att hamna i denna situation, att överleva med en rad främlingar, med begränsade resurser av vatten och mat, fruktansvärda levnadsvillkor, och utan att veta vad som händer på utsidan. The Divide är tydlig, brutal, oroande och äcklig. Att få se hoppet och känslor ruttna bort är ganska brutalt. Atmosfären känns hopplös och blek, och är en av de mer tragiska filmer man kan hitta under “jordens undergång” scenariot.

Filmen förutom allt ovanstående är väldigt fängslande, och det är väl spelad av de flesta som är med. Den förmedlar hopplöshet galant tycker jag och jag föstår inte varför den här rulle aldrig gick upp på bio så fler såg den. Skräcken för det okända hemsöker både karaktärer och publiken samtidigt, då det är en film som inte direkt lika förutsägbar som många andra. Det är nåt jag gillade starkt. Biehn spelar riktigt bra, och det är väl inte första gången han spelar i en post-apokalyptisk film i och med hans roll i The Terminator. De andra skådespelarna gör ett bra jobb, och det är en enastående transformation vi får se av både Michael Eklund och Milo Ventimiglia. Skrämmande. Filmen finns med i tankarna långt efter att man sett den, och fastän det nu var ett tag sen jag såg den, så känns det som att det var igår jag såg den. Absolut en av det större överraskningarna det här året.

Kuriosa: Filmen spelades in i kronologisk ordning.

7 / 10

Chronicle (2012)

Regi: Josh Trank

Dane DeHaan, Alex Russell, Michael B. Jordan

Tre ungdomar får superkrafter efter att ha gjort en enastående upptäckt. De dokumenterar sina krafter och vad som till en början används till harmlösa rackartyg tar snabbt en mörk vändning.

Det har kommit mycket filmer som använder sig av “found footage” temat och med shaky cam för att berätta sina historier, och det mesta som har kommit har varit skräckfilmer, som i vissa filmer har varit ett perfekt sätt att förmedla autencitet. Vissa har lyckats, Blair Witch Project, som visserligen satte igång det hela, och så finns det projekt som är mindre bra, The Devil Inside. Tekniken känns aningen mättad, och man räknar aldrig med att den ska bringa något nytt och fräscht. Så kom Chronicle, en scifi fantasy som använder sig mest av första persons perspektiv och shaky cam, men istället så har lågbudget filmen utnyttjat tekniken för att dra in publiken ännu närmre för att få oss att förstå hur en tonåring tänker och som försöker förstå sina telekinetiska krafter.

Max Landis är personen bakom story och manus till denna succé, och jo, han är son till den stora regissören John Landis, och denna är hans debut. Historien i sig är inget nytänkande, men det är i samband med shaky cam som det känns nytt. Det finns några delar i filmen som inte riktigt ger ett klart svar, som t.ex varför Andrew känner ett behov av att filma sitt liv, när det egentligen är ganska uppenbart när vi ser hans deprimerande familjeliv. Vad som får filmen att verkligen fungera är dess historia om en superhjältes ursprung som blir ett drama om en misshandlad och bekymrad tonåring. Och detta skapar en liten inblick hur en kommande skurk tänker.

Det är verkligen ett unikt användande av found footage genren, som flyttar det hela från skräcken till ett fängslande scifi drama. Jag kan bara ana vilka erbjudanden regissören har fått nu när den här filmen har fått en massa uppmärksamhet. Det går en massa rykten om en reboot av Fantastic Four, och med denna i åtanke så skulle det nog faktiskt bli en grym film. Sen så vet jag också att Max Landis har en uppföljare i åtanke. Ska bli intressant att se vad dessa två gör framöver.

Kuriosa: De rosa håriga tjejen spelad av Anna Wood som Andrew hånglar med, är faktiskt Dane DeHaans (Andrew) riktiga flickvän.

8 / 10

The Collector (2009)

Regi: Marcus Dunstan

Josh Stewart, Andrea Roth, Juan Fernández

The Collector” är berättelsen om allt-i-allon och före detta straffången Arkin, som desperat försöker återbetala en skuld till sin före detta fru genom att göra inbrott i sin nya arbetsgivares hem. Dessvärre för Arkin har en mycket värre fiende gjort anspråk på fastigheten – och familjen. I takt med att sekunderna tickar mot midnatt blir Arkin en motvillig hjälte. Han är fångad av en maskerad “Collector” i en labyrint av dödliga uppfinningar samtidigt som han försöker rädda den familj som han kom för att stjäla ifrån.

Här har vi en skräckrulle som har undgått mig helt och hållet. Men är glad att jag stötte på den, för den var faktiskt ganska bra. The Collector ligger i den skräck kategori som även innehar tortyr skräck á la Saw. The Collector är en blandning mellan en slasher och  tortyr film där vi egentligen inte vet något om den maskerade mannen, eller vad hans intentioner är. Varför gör han om huset till en labyrinth av dödsfällor?

Regissören Marcus Dunstan verkar kunna sin grej i alla fall i vad som tilltalar tittaren, men, och det är ett stort men. Ska man göra en sådan här film så lär man dessutom ge publiken något som tilltalar en på känslomässig nivå, och där faller det lite. Tyvärr. Vi har till exempel huvudrolls innehavaren som är en älskvärd far som verkar göra allt för sin lilla dotter och som verkar vara en reko kille, trots att han är en juveltjuv. Jag föstår att man vill göra karaktären mer human, men hade varit smartare att göra om den karaktären. Detta ställer personen i skum vinkel när man vill att publiken ska fatta tycke. Men alla tänker väl kanske inte på, och jag kan se över den delen.

Som sagt, en okey film är det, men det hade vart intressant att veta mer om Collector personen, och anledningen att man inte får veta nåt är väl för att man ska tycka det är mer skrämmande med en “ansiktslös” förövare. Och är man ett fan av slasher filmer, så vet man hur det kommer att sluta. Ska inte skriva hur slutet är, men det är en del frågetecken, t.ex ambulans kraschen, man får aldrig veta hur det gick till. Knepigt tyckte jag. Men trots alla negativa aspekter så gillade jag faktiskt filmen, och ser fram emot uppföljaren som tydligen ska komma någon gång under året.

6 / 10

 

Underworld: Awakening (2012)

Regi: Måns Mårlind & Björn Stein

Kate Beckinsale, Michael Ealy, India Eisley, Stephen Rea

Efter att ha vaknat upp från 15 år i koma upptäcker Selene att hon har en 14-årig dotter som är en hybrid av vampyr och Lycan. De måste nu stoppa ett biotekniskt företag från att skapa en hel armé av super-Lycans.

Fjärde filmen i denna franchise, och jag minns när den första filmen kom ut på dvd. Tyckte den var riktigt bra och såg fram emot en uppföljare. Tyvärr levererade inte uppföljaren speciellt mycket. Sedan kom en prequel som berättar kriget som var före alla filmer, som man har hintat om lite grann här och var. Och nu så har vi fått en till, och nu har man valt att hoppa fram en massa år in i framtiden. Och det var väl en ganska naturlig väg att gå efter alla filmer antar jag.

Återigen får vi se Beckinsale som den läderklädda Selene, och redan från början så är det högoktanig action som håller i sig i stort sett hela filmen. Allt från det nya hotet, till barnet som Selene har en viss anknytning till. Och plus en massa annat. Filmen är lite olik de andra då den är mindre gotisk men man har höjt nivån rejält gällande brutaliteten och tempot. Men något jag funderade på över efter att ha sett den är att den saknar en riktig färgstark skurk, speciellt när man vid tidigare filmer fått äran att se skådespelare som Bill Nighy och Michael Sheen axla stora skurk roller. Visserligen har vi Stephen Rea, men han känns malplacerad och det verkar som han inte riktigt vill vara med i filmen.

Michael Ealys är en av huvudkaraktärerna, och han är polis, men han saknar riktig karisma och ingen man direkt lägger på minnet efteråt. Sen att rollsätta Charles Dance till den roll han har i filmen känns väldigt bortkastat. Dance har karisma, och kan spela riktigt jäkla bra om han får rätt roll. Nej, den här Underworld saknar verkligen det som den första filmen har i atmosfär och stämning. Men det är alltid trevligt att se Kate Beckinsale i läder.

Kuriosa: Polisen Sebastian kör en Volvo med svensk registreringsskylt.

6 / 10

Headshot (ฝนตกขึ้นฟ้า) (2011)

Regi: Pen-Ek Ratanaruang

Nopachai Chaiyanam, Sirin Horwang, Chanokporn Sayoungkul

I denna thailändska action triller som berättar storyn om Tul, en lönnmördare som vaknar upp från koma och upptäcker att han nu ser omvärlden upp och ner. Tul vill hoppa av men blir istället rekryterad till en hemlig organisation som gör sig av med korrupta politiker som lagens händer inte kan nå…

Headshot är en medioker thriller från Thailand, och jag förväntade mig nog lite mycket innan jag såg den. Filmen börjar spännande och öppnar med eldstrid vilket gav mig hopp för resterande filmen. Men det är en massa flashbacks i början och det kan vara lite knepigt att hålla koll på, lätt att man tappar fokus i filmen. Majoriteten av tiden i filmen får vi följa Tul och lära känna honom hur han kommer till Bangkok för att jobba inom polisen, för att sedan motvilligt hamna på andra sidan lagen där han ifrågasätter sina ideal kring rättsväsendet. Tul finner tröst i den motsatta riktningen som polis, kriminell och munk för att sedan få sitt sökande bortsparkat genom de obehag han har skapat längs vägen.

Det är mycket lidande och det analyseras hela tiden genom Tuls perspektiv genom sin upp och ner vända värld. Detta är inte direkt någon popcorn film man sätter sig ner och hoppas slå ihjäl ett par timmar. Dels så är karaktären Tul inte lätt att lära känna på en gång, man har använt den mörka delen av paletten genom filmen för att få en dyster film. Det regnar mycket och mycket skuggor, och det känns lite som en deprimerad film. Är väl lite så som är tanken antar jag. Slutet gillar jag inte alls, och de drar ner resten av filmen, tyvärr. I stort så vet man inte vad som händer, så man sitter som ett frågetecken när eftertexterna börjar rulla.

5 / 10

The Innkeepers (2011)

Regi: Ti West

Sara Paxton, Pat Healy, Kelly McGillis

The Yankee Pedlar Inn är ett anrikt hotell som numera huserar fler dammråttor än gäster. Efter hundra års tjänst ska portarna slås igen och lämna de två sista anställda utan jobb, men innan dess lyckas entusiasten Luke lura med sig Claire på spökjakt. Om de bara visste vilka hemska hemligheter som vilar i korridorerna?

The Innkeepers känns som en gammal klassisk spökfilm och har även en atmosfär som jag gillar, och som saknas lite i de lite mer påkostade skräckfilmer. Så det behövs ingen hög budget för att göra en atmosfärisk film som är skrämmande. Regissören Ti West fick upp folks ögon för honom i hans retro skräckis The House of the Devil, och lyckas på ett bra sätt få igång den uttjatade genren, där barnvaktaren hamnar i kläm med det övernaturliga. Han lade till vintage stil och han tog sin tid för att bygga upp rätt stämning för att sedan ge tittaren vad den väntar på.

I The Innkeepers får man till och från en känsla av The Shining med tanke på arkitekturen i hotellet och långa tomma korridorer med stängda dörrar, men här så är hotellet mitt i stan, vilket får en att bli lite lugn i och med att miljön runt omkring är ganska vardaglig. Filmens tempo är oerhört långsam, och man får god tid på sig att lära känna de karaktärer som är med, speciellt Claire och Luke. Och tack var det så får man aldrig en känsla av att det är en spökhistoria, tankarna går helt enkelt till filmer som Clerks. Inte för att det är dåligt, snarare tvärtom i mitt tycke. Men filmen bygger upp stämningen rätt så bra, men levererar tyvärr inte fullt ut mot slutet, och det rinner lite ut i sanden. Jag hade förväntat mig lite mer styrka, lite mer överraskningar. Tyvärr faller den lite på målsnöret, det hade kunnat bli så mycket bättre.

Men det är i alla fall ett gott försök av West, och jag ser fram emot hans nästa produktion. Bra att han inte tar upp samma trend som alla andra i Hollywood med alla “found footage” filmer á la Paranormal Activity. Denna är mer av en klassisk utstrålning, och det tackar vi för.

6 / 10

 

Battleship (2012)

Regi: Peter Berg

Taylor Kitsch, Alexander Skarsgård, Rihanna, Liam Neeson

Peter Berg producerar och regisserar Battleship, ett episkt action-äventyr som utspelar sig till havs, i luften och på land medan vår planet slåss för sin överlevnad mot en överlägsen invasionsstyrka. Battleship är baserad på Hasbros klassiska spel.

Battleship som är baserad på det gamla spelet med samma namn, eller som det heter på svenska, “Sänka Skepp”. När man skulle göra en adaption av detta brädspel så undrade jag hur man skulle kunna göra en bra story kring det. Men man har lyckats ganska väl måste jag säga, om än lite väl patriotisk sådan, men helt klart underhållande. Många har sagt att den liknar väldigt mycket Transformers, men jag tycker nog den påminner lite mer om Independence Day faktiskt, och det är mycket förödelse som händer. Strids sekvenserna är riktigt snygga och striderna mellan utomjordiska skeppet och de militära skeppen är välgjorda och påhittiga. Och en hel del antydningar till det gamla brädspelet finns med. Man har till och med designat vissa artillerier så de liknar de små pinnarna man använde till spelet. Riktigt fiffigt. Nåt jag inte riktigt gillade med just de striderna är att man har färggett utomjordiska skeppen så man lätt vet vem som är vad, medans de militära skeppen är tråkigt gråa och liknar varandra. De gör att man lätt förvirrar sig, som jag gjorde, och hade lite problem att inse vilka karaktärer som är på vilket skepp.

Taylor Kitsch andra stor film som han ska bära på sina egna axlar, och tycker inte riktigt han passar in som den karktär han ska spela. Hans karaktär är ett arrogant rövhål under en stor del av filmen, visserligen är väl det inte Kitsch fel, utan snarare de som skrivit manuset. Men som vanligt i sådana här storfilmer så vet man i princip hur filmen kommer att sluta, och det är inte mycket som avviker det. Helt enkelt så följer man standard mallen, och det är lite tråkigt måste jag säga. Alexander Skarsgård spelar hans storebror och känns väldigt intensiv, och hade även svårt att se honom i en sån här roll. Men det gick till slut. Väldigt synd att man inte har använt Rihanna och Liam Neeson mer, jag hade väldigt gärna sett mer av Rihanna som är grymt snygg i rullen. Hennes debut roll, och måste nog säga att hon gör riktigt bra ifrån sig från det lilla hon är med i. Ska bli intressant att se hur hennes skådespelar karriär blir framöver, då det oftast inte brukar bli så lyckat att gå från musik till skådespel. Men det som är med i denna film är helt klart postivt.

Effekterna är top notch, finns inte mycket att ta upp där, det är ren CGI fest. Och det finns en liten sido historia där man har tagit med en riktig krigs veteran som faktiskt har två proteser som ben, antagligen mest för att visa hur de hanterar den situation de är i. Battleship är väldigt patriotisk av sig och visar  väldigt mycket respekt till de gamla krigs veteranerna som sedan faktiskt blir en huvudpunkt mot slutet av filmen.

Trots det negativa så är filmen så pass bra att de faktiskt väger upp det mesta dåliga, och jag gillade filmen. Man får inte heller veta allt för mycket vad utomjordingarna vill och deras planer, vilket medför till mystiken. Designen på utomjordingarna gillade jag också. En film som jag kan rekommendera helt klart. Men var beredd på att den är väldigt patriotisk av sig.

Missa inte extra scenen efter sluttexterna!!!

Kuriosa: Jeremy Renner var rollsatt som Alex Hopper, men hoppade av på grund av att han skulle spela i The Master, som han sedan också hoppade av.

7 / 10