The Help (2011)

Regi: Tate Taylor

Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer, Sissy Spacek, Bryce Dallas Howard

The Help utspelar sig i 60-talets Mississippi och är en inspirerande berättelse om mod och vänskapen mellan tre starka kvinnor, som förenas i ett hemligt bokprojekt. Men projektet bryter mot samhällets oskrivna lagar och gör att kvinnorna lever farligt. Filmen är full av gripande humor och dramatik. The Help är en tidlös och övertygande berättelse om vänskap över gränser och förmågan att skapa förändring.

Nu har man tagit sig i kragen och sett denna film som det har pratats om en del, speciellt under Oscarsgalan då Octavia Spencer vann en statyett. Att göra en film om medborgerliga rättigheter, speciellt när det kommer till rasfrågor under 1960-tals USA lär nog vara ganska svårt att tackla. Men regissören Tate Taylor lyckas fenomenalt måste jag säga, då han även skrev manuset till filmen. Filmen är en adaption av Kathryn Stocketts novell med samma namn, vilket jag inte läst. Taylor lyckas mycket väl med att balansera allvaret med en varm humor. Han får även skådespelarna att visa sitt allra bästa, och det är inte konstigt att Octavia vann en Oscar, men även Stone och Davis är helt suveräna i sina roller. Med tanke på att Stone bara är 22 år gammal så kommer hon ha en lysande framtid framför sig.

För att vara Taylors första riktigt stora film så visar han ett lugn och det syns i materialet. Han verkar dessutom väldigt instämd till den här historien och fångar äktheten på ett bra sätt. Nu vet jag inte alls hur det var att leva på den här tiden, men nog kan det mycket väl ha varit på detta sätt. Filmen är klart och tydligt en film med budskap, men själva budskapet tar inte över hela filmen vilket är väldigt skönt. Lite diskret men ändå tydligt. Skådespelet som sagt är helt suverän, från alla, visserligen kan jag kanske hålla med vissa andra som påpekat just Howards porträtt av Hilly Holbrook, det kan tyckas bli lite överdriven emellanåt, men vad vet jag, folk kanske var så på den tiden.

Och Viola Davis är klockren som Aibileen, och när man ser hennes ögon och ansiktsutryck så förstår man precis hur hon känner sig. Att kunna förmedla känslor och tankar på detta sätt är inte alla som kan, men hon visar en väldigt fin prestation. Måtte hon vinna en Oscar inom en snar framtid om hon får rätt roll igen.

Detta kan klassas som en tjejfilm, men jag är riktigt glad att jag såg den, för det är en av det bättre filmer jag sett på länge. Den har en skön varm humor, blandat med drama, och är tårdrypande ibland, och andra sekunder sitter man och är fly förbannad. Denna film är ett måste att se. Suveräna skådespelar insatser av alla, speciellt av Stone, Spencer och Davis.

Kuriosa: Kathryn Stocketts bok som filmen baserar sig på fick avslag 60 gånger innan den slutligen blev publicerad.

9 / 10

Lockout (2012)

Regi: James Mather & Stephen St. Leger

Guy Pearce, Maggie Grace, Peter Stormare, Lennie James, Joseph Gilgun

En man är oskyldigt dömd för konspiration och spionage mot USA. För att slippa sitt straff så blir han erbjuden att hämta hem presidentens dotter som är på besök i ett fängelse i yttre rymden. Fängelset har också blivit övertaget av de kriminella gäng som blivit inlåsta där.

Så lite rymd action med Guy Pearce, och producerad och skriven av Luc Besson. Så det låter ju som en bra kombination, eller hur? Fel! Dialogen är inte direkt Oscars nivå precis, och Pearce är ju väldigt kompetent av sig. När han väl spelar på motsatta sidan, som skurk, så är han lysande. Här vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Början av filmen så tyckte jag att, okey detta kan bli en rätt underhållande resa med tuffa one-liners när han dödar skurkar. Men riktigt så blev det inte. Så fort han blir beordrar att ta sig upp till fängelset så hamnar filmen i någon standard mall, dessutom blir hans karaktär mer som ett rövhål, inte speciellt charmigt. Mycket explosioner och sådant, och det hör ju till när de kommer till Besson action. Lite som Commando fast i rymden.

Produktions designen är väldigt snygg med tanke på den limiterade budgeten. Filmen är dock okey som söndags underhållning, men slutakten känns lite väl hastigt. Det gick lite väl fort fram, kändes som att idéerna tog slut och man skrev ihop ett slut lite raskt på en enkel sida papper. Det är något som drar ner betyget för lite mer utdraget hade det kunnat vara. De var inte direkt spännande heller.

En person som jag definitivt inte hade räknat med som var med är Joseph Gilgun (Alex), som är mer känd som Rudy i den brittiska TV serien Misfits. Han är lika sjuk där som här, och helt klart underhållande och mer rolig att se på än Pearce. Så i det stora hela är det en okey fängelse film som i grund och botten är en Escape from New York i rymden. Sen har vi Maggie Grace, som är där enbart för ögongodis och för historien.

Kuriosa: Snow säger vid ett tillfälle, “Contrary to popular belief, I’m not actually Houdini“. Guy Pearce spelade Harry Houdini i Death Defying Acts.

6 / 10

American Reunion (2012)

Regi: Jon Hurwitz & Hayden Schlossberg

Jason Biggs, Sean William Scott, Alyson Hannigan, Eugene Levy

I komedin AMERICAN PIE: REUNION återvänder alla de American Pie-karaktärer, som vi lärde känna för lite mer än ett decennium sedan, till Great Falls för sin High School-reunion. Under en helg som borde kommit mycket tidigare, kommer vännerna att upptäcka vad som ändrats, vad som är sig likt och att tid och avstånd inte kan bryta vänskapens band.

Det var sommaren 1999. Fyra småstadsgrabbar inledde sin strävan efter att förlora oskulden. Under åren som gått har Jim och Michelle gift sig, medan Kevin och Vicky gjort slut. Oz och Heather växte ifrån varandra men Finch suktar fortfarande efter Stiflers mamma. Nu har dessa vänner återvänt hem för att som vuxna tillsammans minnas, och inspireras av, det förgångna – av de hormonstinna tonåringar som lade grunden till en humorlegend.

“Fjärde” filmen i American Pie serien, bortsett från direkt-till-dvd filmerna som har kommit emellenåt. Så denna gång är det alltså en high school reunion och de flesta av karaktärerna från första filmen är med, mer eller mindre. Filmen har dock väldigt svårt att nå upp till den nivå som sattes av den första filmen i serien, och det finns än mindre oförglömliga scener som faktiskt sitter kvar efter man såg första filmen på bio. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen, dels så gillar jag hela franchisen, men samtidigt så känns mycket lite väl krystat, speciellt historien mellan Oz och Heather. En annan sak som jag genast lade märke till att man har valt en ganska lam väg gällande Jims föräldrar. Man har helt enkelt dödat Jims mamma utan någon som helst förklaring, endast för att låta Jims farsa få lite extra komiska scener för att hitta en ny käresta.

En annan sak som jag tyckte också är lite märklig är att man introducerar en helt ny karaktär, Selena, som aldrig tidigare har nämnts, men nu har helt plötsligt blivit en viktig del av 1999 års klass. Känns inte riktigt genomtänkt, med tanke på att manusförattar/regisserar duon Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg påstår att det fullkomligt älskar den här franchisen. Så under hela filmens gång får vi en introduktion till flera gamla karaktärer med jämna mellanrum som har korta repliker, och för att inte ses mer. Mycket märkligt sätt att visa sin förälskelse till franchisen.

Det som faktiskt lyckas hålla ihop den här filmen är ingen mindre än Stifler faktiskt, vars historia är den som verkar mest intressant. Och Seann William Scott är lika skön som han alltid varit i serien.

American Reunion för oss tillbaka till de karaktärer som vi älskar med den här franchisen, men tyvärr på helt fel sätt. Sexigheten i just American Pie har väl också varit en dragkraft som franchisen haft, men den saknas lite i denna film, som är väldigt osexig emellanåt. Missförstå mig rätt, filmen är dock helt okey, och det är inte bara dåligt med den. Den har väldigt roliga scener också. Men förvänta er inte för mycket bara.

Kuriosa: Med åtta filmer, så har Eugene Levy blivit den som varit med i ALLA filmer i American Pie franchisen.

6 / 10

Get the Gringo (2012)

Regi: Adrian Grunberg

Mel Gibson, Kevin Hernandez, Dolores Heredia, Peter Stormare

En amerikansk yrkesförbrytare tillfångatas av den mexikanska polisen när han försöker ta sig över gränsen i en bil full med stulna pengar. Han blir förd till det ökända El Pueblito-fängelset som liknar en våldsam och hårdbevakad stad i staden. Trots att han lyckats hålla sin identitet hemlig blir han uppsökt av en korrumperad tjänsteman från den amerikanska ambassaden som har vittring på pengarna. Men han är inte den enda, även det bestulna gänget är honom på spåren. Amerikanens hopp att lyckas fly sätts oväntat till en pojke vars öde kan vara nyckeln till friheten för dem båda.

Get the Gringo är Gibsons återkomst som den actionstjärna han en gång var. Han var med och skrev den här historien tillsammans med bland annat filmens regissör Adrian Grunberg. I det stora hela så är filmen egentligen en hämndfilm, men man har placerat handlingen vid ett ganska ovanligt ställe och det är nog det som gör att filmen fungerar riktigt jäkla bra, samt såklart för Gibsons insats också. Som tittare får vi en riktig rundvandring i det ställe som han placeras i efter att den mexikanska polisen haffat honom.

Väl där så möter han en tio årig pojk som han skapar en vänskap tillsammans med, liksom hans mor. Denna sido historia är här för att visa lite av de mänskliga i Gibsons karaktär och den känns inte krystad eller malplacerad utan fungerar helt perfekt. Men det är klart att lite dramatik måste ju även finnas i såna här filmer, dels för att vara en del i den större historien och som sedan blir en drivande kraft.

Det är väl dags att Gibson åter får en roll i spotlighten som han en gång har haft, och det är tråkigt att det som har hänt med Gibsons privatliv. Något som inte har ett skit att göra med det jobb han gör, för han är bra, både som regissör och skådespelare. Det visar han ju här, att han fortfarande har den där charmen som finns med i dom flesta av hans rullar. Grunberg har i alla fall gjort ett riktigt schysst jobb och det är faktiskt hans regi debut, efter att han jobbat som 2nd Unit och biträdande regissör i flera år. Och han levererar en riktigt underhållande film och visar som sagt att Gibson fortfarande har kvar charmen.

Kuriosa: Alejandra Cuervo, en medlem i produktions teamer blev lejd av producenterna innan man började filma för att göra en omfattande research på El Pueblito vilket inkluderar intervjuer med före detta fångar för att få första persons perspektiv och erfarenheter.

7 / 10

The Woman in Black (2012)

Regi: James Watkins

Daniel Radcliffe, Ciarán Hinds, Janet McTeer

Den unge änklingen och advokaten Arthur Kips får i uppdrag att reda upp ett dödsbo i en by som ligger ensligt belägen på den engelska landsbygden. När han möter invånarna förstår han snart att de döljer en mörk hemlighet. Alla undviker att besöka och tala om den förfallna egendomen som tillhört kvinnan som dött.

Trots att han blir varnad beger han sig dit och gör en fasansfull upptäckt – huset är hemsökt av en vålnad som söker något hon för länge sedan förlorat.

Så Harry Potter har nu tagit studenten och tagit klivet ut till andra filmer. Efter att ha kommit från en väldigt framgångsrik franchise och för att sedan välja denna genre var väl ganska så överraskande av Radcliffe, men ett väldigt smart val. Dels för att säkerligen försöka skaka av sig av Potter och också för att visa publiken en mer mognare och vuxnare Radcliffe. Resultatet är faktiskt en väldigt atmosfärisk skräckfilm i den klassiska Hammer Film andan, och som är regisserad av James Watkins, som för några år sedan gjorde den råa och grymma Eden Lake.

The Woman in Black är baserad på en novell av Susan Hilt, och det är en äkta spökfilm som ger en gåshud. Filmen utspelar sig på den engelska landsbygden runt tidigt 1900-tal skulle jag tro, och det är lite skönt att se sådana här filmer där man lägger ner mycket energi på just atmosfären. Det har vart allt för mycket råheter och blod på ett grafiskt sätt under de senare åren, och visst har det funnits guldkorn även där. Men en riktigt spökfilm där man inte riktigt vet vad man ska förvänta sig, med snygga dekorer och produktions design i gotisk anda är härligt. Allt för att få den rätta känslan och för att kunna skrämma tittarna, och mycket av de sker just där man inte riktigt anar och man hoppar till. Dekoren på det stora herrgården är snygg, och bara namnet på kåken, Eel Marsh House får ju håren att stå nästan.

Radcliffe gör en riktigt bra roll som Arthur Kipps, även om han inte är den som snackar väldigt mycket i början av filmen, så lyckas han ändå bära allt på sina axlar och få till en bra närvaro. Och det skadar ju inte att spela tillsammans med Ciarán Hinds, som är den enda bybon som är villig att hjälpa Kipps. Men allt är väl inte guld och gröna skogar. Slutet känns inte tillfredsställande nog och det finns en del obesvarade funderingar i filmen. Men trots det så är det en stylistisk film i sann Hammer anda. Och de som inte riktigt är vana med deras filmer, med en långsam film som bygger upp spänningen sakta men säkert så kanske tålamodet tar slut. Men denna hemsökta huset skräckfilm är en film jag kan rekommendera.

Kuriosa: Pojken som spelar Daniel Radcliffe’s son är hans gudson på riktigt. En casting idé av Radcliffe själv för att få lite äkthet i känslan mellan far och son.

7 / 10

21 Jump Street (2012)

Regi: Phil Lord & Chris Miller

Channing Tatum, Jonah Hill, Ice Cube, Dave Franco

I denna actionkomedi blir två poliser (Jonah Hill och Channing Tatum) omplacerade och får ett nytt uppdrag som “under cover-poliser” på en gymnasieskola. De tvingas byta sina polisbrickor och vapen mot ryggsäckar och läxböcker – allt för att att infiltrera ett gäng ungdomar och för att lösa den illegala droghandel som inträffat.

Detta trodde jag skulle bli mediokert, att göra en remake av en gammal 80-tals serie. Vi har ju sett det förut, och vet hur resultatet brukar bli. Men jag lär nog säga att detta är nog en av det smartare remakes jag sett på ett tag, och en klockren action komedi. De som har skrivit den här filmen vet precis vad de gör, och de vet mycket väl att folk kommer vara reserverade inför en remake. Precis de tas upp i början av filmen med en perfekt replik som levereras av polis chefen, “We’re reviving a canceled undercover project from the ’80s and revamping it for modern times. The people behind this lack creativity and they’ve run out of ideas, so what they do now is just recycle shit from the past and hope that nobody will notice.” Denna replik är helt perfekt.

Jonah Hill och Channing Tatum är de två korkade poliserna som blir omplacerade. Hill är dessutom en av manus författarna och han visar väl att han har talang att bli en riktigt bra manusförfattare i framtiden. Detta är en väldigt självmedveten remake som gjorts, och tack vare det så lyckas man väl med den självironiska humorn. Den driver med sig själv, den driver med andra polis komedier och action filmer. Allt är tillåtet känns det som.

Sen ska vi inte heller glömma att självaste Johnny Depp har en cameo, vars karriär faktiskt började med just Tv serien 21 Jump Street. Och det är inte bara han som har cameos, utan dom flesta från serien. Denna film kan jag lugnt rekommendera till alla. Den tar inte sig själv på för stort allvar, och du kommer att skratta åt den. Dom lär ju haft hur kul som helst när dom spelat in den.

Kuriosa: Channing Tatum tackade nej två gånger innan han blev övertalad av Jonah Hill att göra den.

8 / 10

Going Postal (2010)

Regi: Jon Jones

Richard Coyle, David Suchet, Claire Foy, Charles Dance

Moist von Lipwig är en svindlare av högsta rang; han är artig, charmerande, och skicklig i sitt arbete. Likväl, när historien tar sin början så är han instängd i sin fängelsecell i Ankh Morpork och schemalagd att dö inom en halvtimme efter att ha stulit $150.000. Han räddas när Lord Vetinari erbjuder honom ett val: han kan gå ut genom dörren (och falla till sin död), eller så kan han bli den nya Postmästaren i stadens slitna post kontor. Lipwig väljer det senare, i hopp om att kunna rymma. Olyckligtvis för honom, så förhindras Lipwigs flyktplan av en golem vid namn Mr. Pump, som tar Lipwig tillbaka till adelsmannens kontor…

Going Postal bygger på den 33:e novellen ur Discworld serien av Terry Pratchett. Några av hans Discworld böcker har filmatiserats förut, vissa mindre lyckade och andra mer lyckade, och Going Postal tillhör det senare. För de som inte känner till Discworld så kan jag tillägga att det är en fantasy komedi med en super absurd humor som är klockren. Discworld är alltså världen som allt utspelar sig i, en värld som är formad som en platt disk som vilar på ryggen på fyra elefanter, som i sin tur står på ryggen på en sköldpadda. Just denna beskrivning får en att inse den absurda humorn, och det är den som gör Pratchett till en rolig författare. Hans värld är helt galen och allting kan hända, precis när som helst. Nu har jag visserligen inte läst många böcker i hans serie, men har sett filmerna och spelat spelen som kom för en herrans massa år sedan.

Då detta är en TV film så är ju budgeten därefter också, men med en bra story och produktion så döljs det ganska så bra lär jag säga, och det är en varmhjärtad film. Vi får helt enkelt följa Lipwigs försök att starta upp post kontoret, men också få en inblick hur historien kring hans fall skadade andra människor. Han får helt enkelt lära sig att det inte alls var småbrott som inte någon tog skada över, tvärtom.

Jag gillade verkligen Richard Coyle som Lipwig, och som jag skrev innan så är denna filmatisering helt klart en av de bättre filmerna av Pratchetts böcker. Man har lagt ner ett bra jobb på att återskapa Ankh Morpork, men visst ser man brister i produktions budgeten, speciellt Golem kostymerna. Men vad förväntar man sig i en TV film. Men storyn och humorn väger upp det. Jag hoppas att man gör fler adaptioner av böckerna, och det finns en hel del att hämta då det finns 35+ böcker utgivna. Tragiskt dock att Pratchett lider av Alzheimers.

Kuriosa: Den sista repliken, talas av Terry Pratchett (som brevbärare) är, “That’s a bit of an embuggerance“. Detta är en referens till den Alzheimers diagnos Sir Terry har fått, som han alltid refererar som “A Wretched Embuggerance“.

7 / 10