Dirty Rotten Scoundrels (1988)

dirty_rotten_1Regi: Frank Oz

Steve Martin, Michael Caine, Glenne Headly.

Den ene är en raffinerad, polerad och belevad bedragare. Den andre är bara en bedragare. Två lumpna bovar – Steve Martin och Michael Caine ödelägger Rivieran i denna skickliga, charmiga, snitsiga och allt igenom roliga komedi. Martin spelar Freddy Benson, en småkriminell skojare som lurar till sig färdmedel på sin skurkaktiga resa genom Europa. Lawrence Jamieson (Caine) – en oklanderligt klädd och högfärdig konstnär – anser att Freddy drar skam inte bara över honom, utan över hela yrkeskåren av sol och värme. Lawrence går med på att hjälpa Freddy att fräscha upp både färdigheter och garderob, men när det står klart att Rivieran inte rymmer dem båda, slår de vad om en naiv arvtagerskas (Glenne Headly) förmögenhet. Den förste att göra henne urfattig och den andre bostadslös och således få Rivieran med dess aningslösa turister för sig själv!

dirty_rotten_380-talet är fylld med härliga filmer som blivit klassiker genom åren, och Dirty Rotten Scoundrels är inget undantag. Steve Martin i sitt esse och regisserad av Frank Oz så är detta guldkorn en av de roligare slaget från 80-talet. I den andra rollen ser vi Michael Caine som då ingen hade trott skulle spela i en komedi, men som visade sig ha talang för både fysisk komedi såväl som olika karaktärs imitationer. Manuset är en remake från en gammal film, Bedtime Story från 1964, men man uppdaterade manuset till två bedragare, och bibehöll strukturen i manuset, dock med ett slut som Martin och Oz tänkte fram på plats. Martin och Caine inspirerade varandra så mycket att dom ofta gick ifrån manus och det blev en hel del improvisation vilket märks emellanåt. Fängelse scenen är i stort sett bara improvisation. Underbart!

dirty_rotten_2Och den tredje personen i triangel dramat är Glenne Headly som spelar Janet Colgate, och som var relativt okänd och ny inom branschen. Hon fick mycket coaching av Martin och testade mycket nya idéer och platsar väl mellan dessa två herrar. När hon väl dyker upp i bild så sätter hon verkligen fart på kemin mellan Martin och Caine och hur dessa ska vinna sitt vad över vem som kan lura av henne stålarna.

Minns att jag såg den här filmen när jag var mindre på dåvarande film kanalen FilmNet, men minns inte så mycket av filmen dock. Gillade Martin, har dock alltid gjort det, så det var roligt att sen här igen, för den är rolig. Det är nåt speciellt med filmer, oavsett genre, från 80-talet. Det görs inga filmer längre som ger en den känsla som dessa ger. Det är synd. Men det är tur att man har möjlighet att hoppa in detta årtionde emellanåt och gotta sig med bra filmer. Har ni inte sett den, så gör det.

Så vem vinner vadet? Se filmen. Du kommer inte ångra dig.

8 / 10

Kuriosa: Scenen med Steve Martin poserande på stranden med en bikini klädd dam filmades två gånger. För den amerikanska releasen, så hade kvinnan bikini toppen på. Men för den europeiska releasen, så filmade Frank Oz samma scen men med kvinnan topless.

Advertisements

The Cannonball Run (1981)

Regi: Hal Needham

Burt Reynolds, Dom DeLouise, Roger Moore, Sammy Davis Jr.

Pumpa upp krockkuddarna och spänn på dubbla säkerhetsbälten – för nu blir det ett helvetes drag! Startskottet har just gått för världens största, snabbaste, vansinnigaste och mest olagliga bilrace. Från kust till kust tävlar man, medan polisen försvinner allt snabbare i backspegeln. Alla tricks är tillåtna. Desto fulare, desto bättre. Först vinner – men de riktigt stora vinnarna är USAs alla reparatörer!

Vissa filmer ska man nog hålla intakta i minnet, så man kommer ihåg dom som riktigt underhållande och bra. Jag vill minnas att den här gillade jag skarpt när jag var liten, och blev glada att se den kom på Bluray. Så jag tog chansen att se den igen för att få lite nostalgi känsla. Jag ville även minnas att den var lite som Smokey and the Bandit. Det är ju en typisk Burt Reynolds komedi med snabba bilar som ska raca ikapp snuten, precis som många andra av hans tidigare filmer runt dessa år. Jag kände det inte så värst mycket nostalgi eller glädje när jag nu såg den efter så många år. Den är typiskt överspelad av många, men kanske var det meningen så.

Den bygger ju som dom flesta säkert redan vet, på den faktiska racet från kust till kust. Här har vi mängder med olika karaktärer som är med i racet, såsom Roger Moore som spelar Seymour Goldfarb Jr., som i det stora hela är Roger Moore som spelar en parodi av James Bond, vi får till och med den klassika Bond melodin när han är i farten. Dean Martin och Sammy Davis Jr. spelar ett par utklädda till präster som kör en Ferrari. Jackie Chan spelar sig själv och kör omkring i en datoriserad bil. Och så har vi klart ett par brudar i tighta spandex som självklart alla har ögonen på.

Men och andra sidan så är detta en knasig komedi, och är gjord som så. Man får helt enkelt anpassa sig till det, något som jag inte var förberedd på trots att det var en gammal barndomsklassiker. Ur den synpunkten så är det faktiskt en underhållande rulle som förtjänar sin plats i Bluray hyllan, och som helt klart bör ägas av fansen.

Kuriosa: Fillmen var från början tänkt som en ren actionfilm med Steve McQueen i huvdrollen. Efter hans bortgång, så gick rollen till Burt Reynolds och filmen blev en komedi istället.

5 / 10

Ben-Hur (1959)

Regi: William Wyler

Charlton Heston, Jack Hawkins, Stephen Boyd

Över 100.000 kostymer, 8000 statister 300 olika tagningar och en häpnadsväckande budget bland de största överhuvudtaget i filmens historia. Ben Hur´s skapare gjorde denna film till en av de största och bästa i denna epok.

Charlton Heston gestaltar den oherhört starka karaktären Judah Ben Hur, den judiska adelsmannen i Palestina som under sin heroiska resa får uppleva slaveri under romarna, men även en modig flykt från galärena. Hans raseri leder honom till uppgörelsen med sina forna slavdrivare på den enorma kapplöpnings arenan. Vi får även följa hans möten med Jesus.

Klassikernas klassiker. Den här filmen är legendarisk i alla avseenden. Wyler tog sig vatten över huvudet med den här produktionen, men han lyckas att ro allt i land, och filmen står sig väl trots sina 50+ år på nacken, och är betydligt bättre än dom andra bibliska filmer under denna period. Ben-Hur vann 11 Oscars vid detta år, och rankas som en sann klassiker, men är filmen så bra som alla säger. Ja och nej. Den är ju en remake av en tidigare film vid samma namn från 1925, som jag inte sett. Filmen är mästerligt regisserad och vem kan glömma sjöslaget eller den episka action sekvensen, kappkörningen. Men tyvärr så kommer den sekvensen tidigt under andra häften av filmen, och efter det så tappar filmen fart.

Det görs försök för att hålla uppe intresset för tittaren, men man lyckas inte hela vägen. Den är trots allt 3.5 timme lång. Men kappkörningen är snyggt gjord för att vara från det året. Det ryktades även om att ett dödsfall var inblandat under inspelningen, men det var bara tomma rykten.

Charlton Heston har jag inte sett så mycket i tidigare, förutom i Planet of the Apes. Men jag tycker han på nåt sätt passar i rollen som Ben Hur. Han framhäver sin styrka, passion och mod väldigt tydligt, om än lite för mycket kanske emellanåt. Men det var kanske hans stil. Och det gav han ju en Oscar för Bästa Skådespelare. I filmen så lyckas han nog hålla kemin bättre mellan honom och Stephen Boyd än vad han gjorde mot sin medspelerska, men romans är inte huvudämnet här, utan är mer av en sidohistoria. Judah och Messala är det som ger energi till den här historien, två män av två världar och med två stridande idelaer. Heston och Boyd suger oss in i deras personliga krig.

Kuriosa: Kappkörnings sekvensen filmades utan ljud. Ljudet lades in i efter-produktionen när det beslutades att den inte skulle ha någon musik alls.

8 /10

The Karate Kid, Part 2 (1986)

Regi: John G. Avildsen

Ralph Macchio, Pat Morita, Tamlyn Tomita

Karatelärjungen Daniel LaRusso följer med sin vise och oförutsägbare läromästare Mr. Miyagi till dennes barndomshem i Okinawa. För pojken är det en resa till en exotisk och spännande värld, där han kan få veta mer om sin tränares hemlighetsfulla förflutna.

För Miyagi är det sista chansen att få se sin far i livet och återuppleva kärleken till sin barndoms älskade. Men Miyagis hemkomst sätter också igång en bitter fejd med den gamle fienden Sato. En fejd som gör att Daniel kastas in i en spännande sammanstötning mellan kultur och kampsport. Han möter sin största utmaning någonsin i en strid där läraren blir elev och priset för äran är själva livet.

Historien tar vid direkt efter turneringen som avslutade första filmen. Uppföljaren bjuder på mer drama och romantik mellan karaktärerna och nya karaktärer. Vi får följa med på en djupare resa där vi får lära oss mer av dessa karaktärer. Filmen ger oss en annan vy av det vi såg i första filmen, och det är väl det som är poängen med uppföljare. Att vara olika och kunna visa upp nya sidor hos de karaktärer vi redan känner.

Sountracket är helt annat än den första, vilket känns fräscht. Bill Contis melodiösa musik ger filmen en form av spänning och musiken ifrån själva dans festen kändes trevligt. Får ju inte heller glömma Peter Ceteras Oscar vinnande låt “Glory of Love” som dom flesta känner till. Den passar in fint. Det var mysigt att se filmen återigen efter så pass lång tid. Mindes knappt någonting alls av den innan. Franchisen borde ha stannat vid den här filmen, då slutet är väldigt passande. Vill minnas att Part 3 inte alls var av samma kaliber som dess föregångare.

Kuriosa: Arbetet på den här uppföljaren startade tio dagar efter premiären av första filmen.

6 / 10

 

Lionheart (1990)

Regi: Sheldon Lettich

Jean-Claude van Damme, Harrison Page, Brian Thompson

Action med Van Damme som Lyon Gaultier, en soldat i franska främlingslegionen som deserterar och sticker till New York för att hjälpa sin bror och dennes familj. Det behövs pengar och ett snabbt sätt att tjäna sådana är att ställa upp – och riskera livet – i underjordiska fighter…

  

En av de tidigare filmerna av van Damme, och en av det bättre, men bäst är nog Bloodsport. Van Damme var ju kung på slutet av 80-talet och en tid under 90 talet med sina filmer. De var aldrig mästerverk eller var aldrig tänkt att försöka sig vara det heller. De var underhållande som filmer ska vara. Om än lite cheesy på sina ställen, och replikerna kanske inte är på elit nivå, men vad gör det när vi får se väldigt sjyssta fighting scener som inte är fördärvade med CGI eller annat skit.

En van Damme klassiker utan tvekan och väl värd att se, även fast den är över 20 år gammal. Filmen är skriven och regisserad av Sheldon Lettich som har följt van Dammes karriär sedan denna film, och tillsammans har de gjort några filmer och det blir säkerligen fler.

Kuriosa: Filmad efter Death Warrant från 1990, men blev släppt innan.

6.5 / 10

Battle for the Planet of the Apes (1973)

Regi: J. Lee Thompson

Roddy McDowall, Claude Akins, Natalie Trundy, Paul Williams

Med hjälp av sin hustru styr Caesar (McDowall) över ett primitivt men fredligt samhälle. Oron stiger när man upptäcker att aggressiva, strålskadade människor bosatt sig i ruinerna av en närbelägen stad. Samtidigt som de fientliga människorna förbereder sig för en attack mot aporna startar de krigiska gorillorna ett uppror mot Caesar.

  

Femte filmen i serien, och för att vara just den femte så var den faktiskt rätt bra. Den anses vara den svagaste i serien och med den lägsta budgeten så syns tydligt. Men trots det så är den underhållande och måste ju ses om man är ett fan av serien. En rätt så enkel men bra story och personligen gillade jag karaktären Mandemus. Detta är då den sista delen i serien, och således får vi aldrig reda på om ap civilisationen blev bättre den här gången än hur det såg ut i första filmen. Synd att det inte blev mer. Det finns dock en TV serie som lades ner ganska fort. Den har jag inte sett.

Men 5 filmer blev det, och en hel del underhållning. Och jag kan faktiskt rekommendera allihopa för den som orkar ge sig på dom. Glöm allt som har att göra med Tim Burtons “remake”, efter att sett dom här så är den filmen ganska dålig. Ser dock fram emot årets Rise of the Planet of the Apes, som i stort ska börja historien runt Conquest delen.

5 / 10

Conquest of the Planet of the Apes (1972)

Regi: J. Lee Thompson

Roddy McDowall, Don Murray, Ricardo Montalban, Natalie Trundy

I en nära framtid har katter och hundar dött av en mystisk pestsmitta och apor tjänar under slavlika förhållanden som uppassare och husdjur åt människorna. Men det finns en apa som har intelligensen och modet att göra uppror.

  

Fjärde filmen i serien, och är ett litet hopp in i en “nära” framtid. Om man skulle jämföra tredje och fjärde filmen, så känns det som att det har hoppats en mängd år framåt i tiden. Jag minns inte hur många år det skiljer, eller om det ens nämndes, men det lär ju vara bortåt 20-30 år i alla fall. En annan sak som inte heller förklara speciellt djupt är ju hur pestsmittan kom till, det sägs bara att våra husdjur växte å blev större för att sen dö ut. Den här filmen är den mest våldsamma av alla Apes filmerna, och det märks när sammandrabbningen sker. Det skjuts hejvilt, och en del grafiska närbilder är det.

Filmen fokuserar kring Ceasar och hur han växer sig till den ledare som han är född till. Därmed så är fröet sått och vi vet ju hur det hela slutar i och med första filmen i serien. Conquest är en rätt bra uppföljare och för att vara nummer fyra i serien. Helt klart sevärd och kan rekommenderas.

Kuriosa: Detta är första Apes filmen där Natalie Trundy har ap-make up. Hon var människa andra och tredje filmen.

6 / 10