Monsters University (2013)

Monsters-University-1

Regi: Dan Scanlon

Billy Crystal, John Goodman, Helen Mirren, Steve Buscemi

I denna charmiga film med stort hjärta och mycket humor presenterar Disney Pixar historien om hur den omaka monsterduon Mike och Sulley träffades och blev bästa vänner för livet. Ända sedan Mike Wazowski var ett litet enögt monster har han drömt om att bli professionell Skrämmare när han blir stor – och han vet att de bästa Skrämmarna utbildat sig på Monsters University (MU). Men hans planer hotas redan under första terminen när han som ambitiös student stöter på den late naturbegåvade James P. Sullivan, och det dröjer inte länge förrän deras ständiga tävlan mot varandra får dem utslängda från universitetets Skrämmarprogram. De inser att de måste lära sig samarbeta med varandra såväl som med en grupp missanpassade monster om de ska kunna ställa allt till rätta igen.

Monsters-University-2

Så efter 12 år så kom denna, och göra filmer som utspelar sig före en redan stor film måste vara riktigt svårt, eftersom tittarna redan vet hur karaktärerna i slutändan slutar. Vi vet ju som sagt redan deras vuxna kamratskap från Monsters, Inc. Det måste till något extra, och det måste handla om deras emotionella resa som karaktärer. Och lyckas Disney/Pixar med detta? Ja, det lär jag nog säga att dom gör, men inte utan skavanker på vägen. Skaparna har lyckligtvis kastat in några överraskningar och skapat en färgrik miljö med desto färgrikare karaktärer som vi får bekanta oss med.

Monsters-University-3

Det märks att tekniken har gått framåt och det är en njutning att se grafiken och miljöerna. Men, skavankerna finns där, och de är väl mer story mässigt skulle jag säga. Första och andra akten är väldigt förutsägbara, till den punkt att man undrar om det är värt att fortsätta. Men gör det. Den tredje akten tar en djärv vändning som överraskar för att försöka väga upp den förutsägbara mellan akten. Men står den sig lika gentemot Monsters, Inc, som är en av de bästa filmerna Pixar gjort hittills. Nej, den gör tyvärr inte riktigt det. Den är inte alls lika smart eller nytänkande. Den når inte riktigt upp i den känslomässiga delen heller, som kan få den mest cyniska person att släppa en tår. Trots att University har sina styrkor så räcker det tyvärr inte ända upp. Dock är det ingen dålig film för det.

Kuriosa: Professor Knights klassrum är rum A113, en referens till rummet vid CalArts där animations klasser hålls. Alla filmer från Pixar har referenser till “A113”.

7 / 10

Advertisements

Despicable Me 2 (2013)

despicable-me-2_1

Regi: Pierre Coffin & Chris Renaud

Steve Carell, Kristen Wiig, Benjamin Bratt, Ken Jeung

Den första filmen såg jag ett bra tag efter att den hade dykt upp, varför vet jag inte. Men trodde helt enkelt att den inte skulle tilltala mig. Men jag hade fel, den var riktigt underhållande, speciellt de gula minions. Så uppföljaren såg man fram emot, och har nu haft möjlighet att se den. Så hur är den gentemot den första. Det är splittrade känslor, en del av mig vill gilla den mer än den första, medans den andra inte gör det. Men hur jag än tycker så är det en underhållande film som faktiskt är lite rolig och rörande. Själva storyn tycker jag är svagare än första filmen, där Gru har blivigt god och är en far till de tre barnen han adopterade i första filmen. Men en hemlig organisation behöver hans hjälp att få fast en ny superskurk. Han får en partner och tillsammans ska de få fast skurken.

despicable-me-2_2

Storyn är som sagt svag, på grund av att den nya superskurken är faktiskt ganska tråkig, och är rätt vanlig. Och den är ganska förutsägbar, men och andra sidan så kanske man inte kan begära allt komplexa historier i en film med barn som målgrupp. Humorn i rullen är bra och det som faktiskt räddar filmen är Grus minions som är fruktansvärt roliga, tack vare rösterna bakom dom, Pierre Coffin och Chris Renaud. Och för oss som gillar dessa gula figurer, så ska dom faktiskt få ett eget äventyr i kommande “Minions“. Kan man hålla uppe en intressant historia och ha samma humor som i Despicable Me 2 så kommer den bli en succé.

despicable-me-2_3

Detta är en söt film för barnen, dock så har barnen i filmen inte lika stor roll som i föregående. Och den innehåller lite olika referenser till andra filmer, ex Star Wars och Lord of the Rings, och skådespelare som kanske uppskattas av de vuxna. I det stora hela så är filmen något över medel, men kommer säkerligen älskas av barnen. Och en dos av romantik finns med också för den som gillar sånt. En underhållande film som fick en att små skratta emellanåt, tack vare minions.

Kuriosa: När Gru besöker minions i deras workshop, så kan vi se ett gäng minions ta en rast, och sitter på en balk och äter sin lunch. Detta är en hyllning till de berömda fotot “Lunch atop a Skyscraper” från 1932.

6 / 10

 

Puss in Boots (2011)

Regi: Chris Miller

Antonio Banderas, Salma Hayek, Zach Galifianakis

Svärd kommer att korsas och hjärtan kommer att krossas i det här äventyret med en av de mest älskade figurerna i Shreks universum – Mästerkatten. Det är en riktig skrävlarhistoria om Mästerkattens ungdom då han slog sig ihop med mästerhjärnan Humpty Dumpty och den gatusmarta Kitty för att stjäla den berömda Gåsen som lägger gyllene ägg.

Efter att ha vart med i tre Shrek filmer så får han sin egen film här. Att göra en spin-off på en karaktär kan vara ett riskfyllt uppdrag, men här har man lyckats väl måste jag säga. Filmen utspelar sig i samma universum som Shrek, självfallet, och är en ursprungshistoria som berättar hur han blev den han är. Eftersom vi aldrig fick en riktig bakgrund om Puss i Shrek filmerna, så var det i stort helt fria händer hur hans bakgrund skulle visas i filmen. Man har lyckats väl med att nästan återuppliva franchisen som innefattar Shrek-universet och det lär väl ha känts bra för regissören Chris Miller som stod bakom Shrek 3, som är den sämsta i hela franchisen.

Puss in Boots är den sorts animerad barn film som passar väl till den vuxna publiken också, trots att den inte har lika många vuxna element som vi sett i Shrek filmerna. Och man behöver inte se Shrek över huvudtaget för att förstå Puss in Boots. Filmen kan stå helt själv på sina egna ben. Filmen är kort, men tempot är högt, och med ett skönt soundtrack så är det en lyckträff.

Antonio Banderas är Puss, och är charmerande och rolig, jag hoppas det blir lite mer äventyr med denna katt framöver. Även Salma Hayek känns passande som Kitty Softpaws. Dock så känns inte Humptey lika rätt som de övriga, men bortsett från det så är det en underhållande film med värme och hjärta, och som definitivt är den bästa Shrek baserade film sedan Shrek 2. Kan inget annat än att rekommendera den. En film för alla åldrar.

Kuriosa: Huvudkaraktären, Puss (röstspelad av Antonio Banderas), gör ett “P” som sin signatur; en signatur lik “Z” som Zorro gör. Antonio Banderas spelade Zorro i The Mask of Zorro och The Legend of Zorro.

7 / 10

 

The Adventures of Tintin (2011)

Regi: Steven Spielberg

Jamie Bell, Andy Serkis, Daniel Craig, Simon Pegg

I filmen beger sig den orädde reportern Tintin, hans stridslystne hund Milou och den bråkige Kapten Haddock ut på ett äventyr för att finna det sedan länge förlorade skeppet “Enhörningen” som innehåller hemligheten om en antik skatt… och nyckeln till en uråldrig förbannelse.

Så äntligen har man sett detta tekniska mästerverk från Spielberg och Jackson, som har varit i produktion väldigt länge. Men jag tror jag hade lite väl för höga förväntningar till den. Ingen dålig film alls, utan det är en klassisk äventyrs matinée i Indiana Jones stil. Allt i motion capture. Och ibland är CGI’n näst intil fotorealistisk. Vatten vågor och dylikt är sjukt snyggt, och bra mycket bättre än vanliga filmer med datorgenererat vatten. Det är en hel del action här och en del scener är så snygga att man helt enkelt tappar hakan, speciellt under Pirat skepps scenen. Kamera arbetet är väldigt lekfull i många scener när det swischas förbi.

The Adventures of Tintin bygger på ett gäng serieböcker ifrån den belgiske Hergé, och just filmen baserar sig på tre historier som man har slagit samman. Nu var det riktigt länge sedan jag läste Tintin, hade ganska många serieböcker när jag var mindre. Men minns att jag gillade dom ganska mycket.

Detta är fjärde gången som Andy Serkis gör motion capture och han är kung i det, och det är dags att man faktiskt får upp ögonen  och prisar honom för det. Rösterna tycker jag man har lyckats väl med och passar bra in i karaktärerna. Det är en hel del humor i filmen, och jag tror nog dom mest inbitna Tintin fansen har mer glädje av den interna humor som finns där. Och tror inte man bli besviken på detta äventyr som är en snabb och humoristisk resa. När filmen väl sätter ifart så är det non stop till slutet i princip.

Det ska bli roligt att se nästa del som kommer att regisseras av Peter Jackson. I övrigt är det en film som jag absolut kan rekommendera till de som inte sett den. Helst på så stor skärm som möjligt, och om möjligt, i 3D.

Kuriosa: Målaren i början av filmen liknar Hergé, skaparen av Tintins serieböcker. Dessutom så målar han av Tintins porträtt i Hergés stil. Användandet av Hergés liknelse är en hyllning till skaparens egna privata skämt där han inkluderar sina vänner och familjs liknelser i sina Tintin verk.

7 / 10

 

Rio (2011)

Regi: Carlos Saldanha

Jesse Eisenberg, Anne Hathaway, Jamie Foxx

Skaparna bakom Ice Age– filmerna ger oss RIO, ett färgsprakande familje-äventyr om fågeln Blu som förflyttas från det trygga burlivet till den vilda brasilianska djungeln. Och det hade nog gått alldeles strålande, om det inte varit för en sak. Han kan inte flyga…

På sina äventyr stiftar Blu bekantskap med den färggranne Rafael som känner djungeln som sin egen bakficka, sångfåglarna Nico och Pedro som har lite olika musikaliska tolkningar på vad det innebär att vara en sångfågel, den vackra, vilda Jewel samt djungelns mest osannolika invånare; Bulldogen Luiz som förstår att det inte är snällt att äta upp sina fågelvänner men ibland vattnas det ändå i munnen på honom.

Ännu en CG animerad rulle, och en väldigt färgglad sådan. Vi har ju blivit vana med Pixars filmer och hur en bra animerad film ska vara. Rio lever dock inte upp till den nivån som Toy Story eller Up. Men det är inget bottennapp heller, utan den ligger och hovrar lite mitt emellan. Storyn bjuder inte på något nytt utan är en väldigt enkel och standard historia. Och som vanlig i dessa filmer så har vi bi karaktärer som bjuder på komik, och så är det så klart en gangsters som jagar dom genom hela filmen.

Vad som skiljer den här filmen från andra CG filmer är kanske dansnummer som man har slängt in. Låtarna i sig är inte dom bästa, kanske är dom lite catchiga, men det är inget som sätter sig i huvudet efteråt. Precis som den enkla historien, så kanske de fångar barnens intresse mer än vad det gör för den vuxne. Humorn fungerar väl till och från, och man får till ett skratt ibland. Som sagt, det är en medioker animerad rulle som inte riktigt når fram, och det saknas nåt, det där lilla extra.

Den visuella delen är fylld med värme och ljusa gladrika färger, och animationerna känns frodiga, och måste säga att den visuella aspekten fungerar mycket väl för den här historien. Storyn må vara väldigt förutsägbar, och välanvänd, och jag tror barnen får mer glädje av Rio än de äldre.

Kuriosa: Både Blu och Jewel är av arten Spix’s Macaw, och man tror att arten blev dog ut helt runt år 2000 då den sista hanen i det vilda dog.

6 / 10

Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole (2010)

Regi: Zack Snyder

Jim Sturgess, Emily Barclay, Geoffrey Rush

Den unga ugglan Soren förundrar sig över sin pappas storslagna berättelser om de mytiska bevingade krigarna Guardians of Ga’Hoole, som utkämpade en stor strid för att rädda hela ugglesläktet från elakingarna som kallar sig De Äkta. När Soren och hans bror Kludd ramlar ner från trädet som de bor i och hamnar i klorna på De Äkta blir Soren tvungen att försöka sig på en djärv rymning med hjälp från andra modiga ugglor. Tillsammans letar de efter Det stora trädet, där Guardians bor. Det är deras enda hopp för att kunna vinna över De Äkta och rädda ugglerikena.

När jag var i Bangkok för ca 1 år sedan så såg jag att den här gick på bio, och inte vilken biosalong som helst, utan på Nokia Ultra Screen och i 3D, men jag avstod av någon okänd anledning. Nu ett år senare så såg jag den på min egen hemmabio, och jag ångrar djupt att jag inte såg den där nere och i 3D. Jag har en känsla av att den här filmen gjorde sig väl på den duken. Men nog om det.

Det här är Zack Snyders första animerade film, som riktar sig till barn. Man är van att se hans filmer som är ganska brutala och våldsamma historier, såsom Dawn of the Dead, 300 och Watchmen. Här har han tagit en historia som bygger på 3 böcker av Kathryn Lasky, och renderat dom i full 3D. Och det är snyggt, och det märks att han väl vill visa upp detaljrikedomen i många scener, speciellt i närbild av ugglorna och när dom flyger. Så man kan se vinden strila genom fjädrarna. Det är skitsnyggt om man ska använda de ordet.

Det är mycket visuell teknik och ibland har han ävet gjort så att han har saktat ned kamera arbetet i många action scener för att sen speeda upp den igen. Det är snyggt och känns lite poetiskt emellanåt tillsammans med soundtracket. Historien som vi får se bygger alltså på 3 böcker, så jag antar att dom böckerna är korta. Och på något sätt så kan man se det i filmen, då de kan kännas lite episodiskt, för akt 1 är så pass olik akt 2 som i sin tur är olik akt 3. Men det fungerar och det är en rätt fin historia ändå, som både är rolig, dramatisk och sentimental. Och vad många skådespelare som lånat ut röster, dels dom som jag angav här uppe, men så har vi även Helen Mirre, Ryan Kwanten, Sam Neill och Hugo Weaving för att nämna några till.

Detta är en australiensisk produktion som även stod bakom Happy Feet för några år sedan. Legend of the Guardians är en ypperlig familjefilm som har lite allt möjligt i sig för att passa alla åldrar, och det är en visuell upplevelse, utan tvekan, som jag ångrar att jag inte såg på en fet duk med 3D brillor. Se den här om ni inte gjort det.

Kuriosa: Animatörerna tog hjälp av en Uggel farm för att lära sig hur man ska avbilda ugglor under flygning och hur fjädrarna rör sig i vinden, och hur deras beteenden är samt vad deras föda är.

7 / 10

Cars 2 (2011)

Regi: John Lasseter & Brad Lewis

Owen Wilson, Larry the Cable Guy, Michael Caine

Blixten McQueen med sitt nya stallteam, med Bärgaren som coach, åker de runt i världen på Race-turnering. De besöker länder som Japan, Tyskland, Italien, Frankrike och England. I England blir Bärgaren misstagen för någon annan och dras in i ett spiondrama.

I film nummer två så har man ändrat på lite saker från första filmen, dels har man ändrat hela genren i princip, så den här är lite av en spion thriller. Det utspelar sig inte längre i en liten amerikansk ökenstad, utan man har valt att åka ut i världen på diverse exotiska platser. Och det kanske viktigaste är att Lightning McQueen inte riktigt är huvudkaraktären, utan hans bäste kompis Mater. Ett ganska vågat val att göra, men ett lyckat sådant må jag säga. Rösten till Mater fås av Larry the Cable Guy, och han är enkel, aningslös och lite naiv. Så i stort, gillar man Mater så kommer man gilla Cars 2, om inte, så lär det bli ganska uttjatat.

Action delen i filmen känns lika stor som vilken blockbuster film som helst, och de är visuellt väldigt kreativa och världen känns väldigt detaljerad. Mängder med nya bilar, och de ser helt riktiga ut, och låter helt riktigt också. Det lär ha tagit åtskilliga timmar i research för att fått allting riktigt. Men frågan är, kan man jämföra Cars 2 med andra stora filmer ifrån Pixar, såsom Monsters Inc, Toy Story 3 eller Up ? Nej, inte riktigt. Det som är uppenbart är att Pixar verkligen älskar Mater (som för övrigt har en egen tv-serie) och alla andra karaktärer i Cars, men vad dom inte ahr gjort är att låta tittarna får bekanta sig med bilarna innan. De förutsätter att man sett den första filmen. Vilket i min mening är helt okey, för varför ska man se film två före ett?

Den är underhållande, spännande och väldigt bra, men som vi alla vet så har Pixar gjort mängder med fantastiska filmer. Alla filmer är väldigt bra, nästan lite kliché aktig och säga, men det är så det är. Men ska man gå in på detaljer, så når Cars 2 inte riktigt upp i nivå med Toy Story 3, Up och sin föregångare. Men den är bra ändå. Och i vanlig ordning så är den visuella delen helt otrolig, och Pixar krossar all motstånd ifrån konkurrenterna.

Kuriosa: Finn McMissile var faktiskt tänkt för en oanvänd scen i den första “Cars” där Lightning McQueen och Sally var på bio och tittade på en spion film med McMissile. McMissile sparades till uppföljaren istället.

6 / 10