Monsters University (2013)

Monsters-University-1

Regi: Dan Scanlon

Billy Crystal, John Goodman, Helen Mirren, Steve Buscemi

I denna charmiga film med stort hjärta och mycket humor presenterar Disney Pixar historien om hur den omaka monsterduon Mike och Sulley träffades och blev bästa vänner för livet. Ända sedan Mike Wazowski var ett litet enögt monster har han drömt om att bli professionell Skrämmare när han blir stor – och han vet att de bästa Skrämmarna utbildat sig på Monsters University (MU). Men hans planer hotas redan under första terminen när han som ambitiös student stöter på den late naturbegåvade James P. Sullivan, och det dröjer inte länge förrän deras ständiga tävlan mot varandra får dem utslängda från universitetets Skrämmarprogram. De inser att de måste lära sig samarbeta med varandra såväl som med en grupp missanpassade monster om de ska kunna ställa allt till rätta igen.

Monsters-University-2

Så efter 12 år så kom denna, och göra filmer som utspelar sig före en redan stor film måste vara riktigt svårt, eftersom tittarna redan vet hur karaktärerna i slutändan slutar. Vi vet ju som sagt redan deras vuxna kamratskap från Monsters, Inc. Det måste till något extra, och det måste handla om deras emotionella resa som karaktärer. Och lyckas Disney/Pixar med detta? Ja, det lär jag nog säga att dom gör, men inte utan skavanker på vägen. Skaparna har lyckligtvis kastat in några överraskningar och skapat en färgrik miljö med desto färgrikare karaktärer som vi får bekanta oss med.

Monsters-University-3

Det märks att tekniken har gått framåt och det är en njutning att se grafiken och miljöerna. Men, skavankerna finns där, och de är väl mer story mässigt skulle jag säga. Första och andra akten är väldigt förutsägbara, till den punkt att man undrar om det är värt att fortsätta. Men gör det. Den tredje akten tar en djärv vändning som överraskar för att försöka väga upp den förutsägbara mellan akten. Men står den sig lika gentemot Monsters, Inc, som är en av de bästa filmerna Pixar gjort hittills. Nej, den gör tyvärr inte riktigt det. Den är inte alls lika smart eller nytänkande. Den når inte riktigt upp i den känslomässiga delen heller, som kan få den mest cyniska person att släppa en tår. Trots att University har sina styrkor så räcker det tyvärr inte ända upp. Dock är det ingen dålig film för det.

Kuriosa: Professor Knights klassrum är rum A113, en referens till rummet vid CalArts där animations klasser hålls. Alla filmer från Pixar har referenser till “A113”.

7 / 10

Advertisements

Despicable Me 2 (2013)

despicable-me-2_1

Regi: Pierre Coffin & Chris Renaud

Steve Carell, Kristen Wiig, Benjamin Bratt, Ken Jeung

Den första filmen såg jag ett bra tag efter att den hade dykt upp, varför vet jag inte. Men trodde helt enkelt att den inte skulle tilltala mig. Men jag hade fel, den var riktigt underhållande, speciellt de gula minions. Så uppföljaren såg man fram emot, och har nu haft möjlighet att se den. Så hur är den gentemot den första. Det är splittrade känslor, en del av mig vill gilla den mer än den första, medans den andra inte gör det. Men hur jag än tycker så är det en underhållande film som faktiskt är lite rolig och rörande. Själva storyn tycker jag är svagare än första filmen, där Gru har blivigt god och är en far till de tre barnen han adopterade i första filmen. Men en hemlig organisation behöver hans hjälp att få fast en ny superskurk. Han får en partner och tillsammans ska de få fast skurken.

despicable-me-2_2

Storyn är som sagt svag, på grund av att den nya superskurken är faktiskt ganska tråkig, och är rätt vanlig. Och den är ganska förutsägbar, men och andra sidan så kanske man inte kan begära allt komplexa historier i en film med barn som målgrupp. Humorn i rullen är bra och det som faktiskt räddar filmen är Grus minions som är fruktansvärt roliga, tack vare rösterna bakom dom, Pierre Coffin och Chris Renaud. Och för oss som gillar dessa gula figurer, så ska dom faktiskt få ett eget äventyr i kommande “Minions“. Kan man hålla uppe en intressant historia och ha samma humor som i Despicable Me 2 så kommer den bli en succé.

despicable-me-2_3

Detta är en söt film för barnen, dock så har barnen i filmen inte lika stor roll som i föregående. Och den innehåller lite olika referenser till andra filmer, ex Star Wars och Lord of the Rings, och skådespelare som kanske uppskattas av de vuxna. I det stora hela så är filmen något över medel, men kommer säkerligen älskas av barnen. Och en dos av romantik finns med också för den som gillar sånt. En underhållande film som fick en att små skratta emellanåt, tack vare minions.

Kuriosa: När Gru besöker minions i deras workshop, så kan vi se ett gäng minions ta en rast, och sitter på en balk och äter sin lunch. Detta är en hyllning till de berömda fotot “Lunch atop a Skyscraper” från 1932.

6 / 10

 

Indiana Jones and the Temple of Doom (1984)

Regi: Steven Spielberg

Harrison Ford, Kate Capshaw, Jonathan Ke Quan

Indiana Jones (Harrison Ford) mörkaste och mest spännande äventyr som du aldrig tidigare sett det. Följ den legendariske hjältens farofyllda framfart!

Indy undkommer med nöd och näppe ett våldsamt slagsmål på en nattklubb i Shanghai, bara för att kraschlanda i Indiens regnskog där ondskans makter härjar. Barnen från en avlägsen by har kidnappats och används som slavar i en ointaglig gruva, och Indy måste rädda dem utan att själv möta samma fruktansvärda öde hos den onda Kali-sekten. Tillsammans med sin följeslagare Short Round (Ke Huy Quan) och den motsträviga nattklubbssångerskan Willie Scott (Kate Capshaw) överlistar Indy de blodtörstiga skurkarna, och det går undan i svängarna när de jagas i en gruvvagn i den halsbrytande berg- och dalbanescenen i detta klassiska filmäventyr.

Som den första uppföljaren till Indiana Jones serien så märks det tydligt att man valt att använda sig av en betydligt mörkare historia, som dessutom utspelar sig före första filmen. Mycket av idéerna som var tänkta till den första filmen men som slopades dyker upp här, bland annat skjutningen på nattklubben i Shanghai, flykten från flygplanet med gummiflotten, och så klart den ikoniska sekvensen för filmen, berg- och dalbane jakten inne i gruvan. Lika spännande varje gång jag ser den. Denna liksom den äckliga exotiska middags scenen är det som fastnar i minnet.

Filmen ansågs vara den sämre innan fjärde filmen kom, men jag måste nog säga att jag gillar denna, även om den kanske lite vid sidan om i Indiana Jones universet. Vad jag förstått när man läser om filmen på nätet så ville Spielberg och Lucas göra nåt mer skrämmande med spöken, men som sedan successivt blev en historia om en religiös sekt med svart magi. Med tanke på vad filmen innehåller, bl.a barn slaveri och mänisko offer så är det nog inte så konstigt att den fick en högre åldersgräns. Filmen bidrog väldigt mycket till att staterna anammade åldersgränsen PG-13. Trots att filmen är mörkare och innehåller med skrämseltaktiker så lyckas Spielberg ändå hålla uppe spänningen och humorn som han gjort tidigare. Mycket tack vare Ford i rollen och med en side kick som Shortround. Kan dock tycka att Kate Capshaws högfärdiga och skrikiga Willie kan bli uttjatig. Men Willie och Short Round är inte bara med för att man ska störa sig på, utan för att hålla humorn uppe och hålla Indy på plats så att säga. Speciellt under en sekvens som handlar om “zombifiering” eller vad man ska kalla det.

Hur som helst så finns det lite fler brister i Temple of Doom, men mycket av de är förlåtande, speciellt med den underbara jakten i gruvan som är riktigt bra gjord, blandat med live action och stop motion. Detta kapitel av Indiana Jones är klart mörkare, men innehåller en hel del skoj och spänning.

Kuriosa: Desserten “fryst ap hjärna” var gjord av vanilj- och hallonsås.

8 / 10

 

The Hunger Games (2012)

Regi: Gary Ross

Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Woody Harrelson, Donald Sutherland

Varje år direktsänds Hunger games som en av de största mediala händelserna. Från varje distrikt lottas två ungdomar mellan tolv och arton ut att delta i tävlingen. De skickas omedelbart till huvudstaden där de ska stylas, tränas och visas upp i direktsända intervjuer, för att sedan delta i spelet där bara en vinner – den som överlever.

Katniss Everdeen är fjorton år. Hon älskar sin lillasyster Prim över allt annat, och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv, men mot Hunger Games har hon inget skydd. När det är Prims namn som dras i lottningen ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen…

Jag har inte läst novellerna av Suzanne Collins som filmen baserar sig på, där barn dödar varandra i en stor arena för att representera sitt distrikt i ett dystopiskt samhälle. Av det lilla jag visste om filmen, och vad jag hört om andra så for tankarna utan tvekan mot en gammal kult rulle vid namn Battle Royale, där en liknande story äger rum. Själva grunden är väldigt brutal och egentligen inte alls barnvänlig, men långt ifrån lika brutal och grafisk som Battle Royale, som för övrigt är en superbra film som måste ses av cineasters.

Gary Ross står för regin och detta är hans första riktiga action film. När man väl kommer till tävlingen och arenan så har man försökt dämpa våldet med shaky cam och många dödsfall sker helt off cam, med lite blod som skvättar upp mot en vägg eller nåt. Men man har nog gjort så bara för att få ner åldersgränsen. Känner mig lite splittrad i vad jag tycker om det. Jag förstår varför, men samtidigt inte. Förutom detta så är också filmen otroligt förutsägbar, och det är nåt som jag inte riktigt gillade. Inga twistar eller överraskningar, utan en väldigt linjär historia.

Filmen har blivit en riktig succé, precis som böckerna. Men mycket tack vare ett riktigt bra skådespelar team som ger liv till karaktärerna. Woody Harrelson som Haymitch som efter att ha vunnit denna tävling en gång tidigare i sitt liv, och som nu försöker dränka sina sorger och förflutna med alkohol, nåt som Woody gör bra. Men så har vi så klart stjärnan i det hela, Jennifer Lawrence som spelar Katniss. Hon har ju tidigare visat att hon kan spela en tuff brud med skinn på näsan i Winter’s Bone. Väldigt talangfull tjej som har en riktig ljus framtid framför sig.

The Hunger Games är väldigt underhållande, men lite förutsägbar för sitt eget bästa i mitt tycke. Men efter att man sett den här så vill man så klart se uppföljaren som preliminärt är satt i slutet av 2013. Man kanske ska ta och läsa böckerna också.

Kuriosa: Woody Harrelson är vegetarian, så i de scener han äter så äter han bara frukter, deserter eller bara drinkar.

7 / 10

The Woman in Black (2012)

Regi: James Watkins

Daniel Radcliffe, Ciarán Hinds, Janet McTeer

Den unge änklingen och advokaten Arthur Kips får i uppdrag att reda upp ett dödsbo i en by som ligger ensligt belägen på den engelska landsbygden. När han möter invånarna förstår han snart att de döljer en mörk hemlighet. Alla undviker att besöka och tala om den förfallna egendomen som tillhört kvinnan som dött.

Trots att han blir varnad beger han sig dit och gör en fasansfull upptäckt – huset är hemsökt av en vålnad som söker något hon för länge sedan förlorat.

Så Harry Potter har nu tagit studenten och tagit klivet ut till andra filmer. Efter att ha kommit från en väldigt framgångsrik franchise och för att sedan välja denna genre var väl ganska så överraskande av Radcliffe, men ett väldigt smart val. Dels för att säkerligen försöka skaka av sig av Potter och också för att visa publiken en mer mognare och vuxnare Radcliffe. Resultatet är faktiskt en väldigt atmosfärisk skräckfilm i den klassiska Hammer Film andan, och som är regisserad av James Watkins, som för några år sedan gjorde den råa och grymma Eden Lake.

The Woman in Black är baserad på en novell av Susan Hilt, och det är en äkta spökfilm som ger en gåshud. Filmen utspelar sig på den engelska landsbygden runt tidigt 1900-tal skulle jag tro, och det är lite skönt att se sådana här filmer där man lägger ner mycket energi på just atmosfären. Det har vart allt för mycket råheter och blod på ett grafiskt sätt under de senare åren, och visst har det funnits guldkorn även där. Men en riktigt spökfilm där man inte riktigt vet vad man ska förvänta sig, med snygga dekorer och produktions design i gotisk anda är härligt. Allt för att få den rätta känslan och för att kunna skrämma tittarna, och mycket av de sker just där man inte riktigt anar och man hoppar till. Dekoren på det stora herrgården är snygg, och bara namnet på kåken, Eel Marsh House får ju håren att stå nästan.

Radcliffe gör en riktigt bra roll som Arthur Kipps, även om han inte är den som snackar väldigt mycket i början av filmen, så lyckas han ändå bära allt på sina axlar och få till en bra närvaro. Och det skadar ju inte att spela tillsammans med Ciarán Hinds, som är den enda bybon som är villig att hjälpa Kipps. Men allt är väl inte guld och gröna skogar. Slutet känns inte tillfredsställande nog och det finns en del obesvarade funderingar i filmen. Men trots det så är det en stylistisk film i sann Hammer anda. Och de som inte riktigt är vana med deras filmer, med en långsam film som bygger upp spänningen sakta men säkert så kanske tålamodet tar slut. Men denna hemsökta huset skräckfilm är en film jag kan rekommendera.

Kuriosa: Pojken som spelar Daniel Radcliffe’s son är hans gudson på riktigt. En casting idé av Radcliffe själv för att få lite äkthet i känslan mellan far och son.

7 / 10

The Goonies (1985)

Regi: Richard Donner

Sean Astin, Josh Brolin, Corey Feldman, Robert Davi, Anne Ramsey

Direkt ur Steven Spielbergs fantasivärld kastas vi tillsammans med ett gäng små hjältar in i ett piratäventyr där det oväntade är så oväntat att de inte ens kunnat föreställa sig det i sin vildaste fantasi!

Med hjälp av en mystisk skattkarta beger sig barnen in i en fantastisk underjordisk värld full av irrande gångar, hårresande fällor och ett för länge sedan förlist piratskepp, till brädden lastat med guldmynt. Men de har ingen tid att förlora, för tätt hälarna befinner sig en hel familj ruskiga typer… samt ett snällt monster med ett ansikte som bara en mor kan älska.

The Goonies måste väl ändå vara en av det bästa äventyrs filmerna som gjorts och som är lika bra varje gång man ser den. Trots att den snart har 30 år på nacken så håller den en speciellt plats för mig, då man är uppvuxen med den, och att den var den stora favoriten i barndomen. Visst den har ju sina brister, men den publik den riktar sig emot bryr sig knappast om det. Regissören Richard Donner arbetar sig genom Chris Columbus manus snabbt och utan några speciella problem. Det flyter på riktigt bra och han får ut det bästa av skådespelarnam och lyckas skapa en hel del spännande sekvenser. Vem kan glömma benorgeln? Eller det sjukt snygga och detaljerade pirat skeppet, som för övrigt byggdes upp helt och hållet from scratch. Produktionen GAV bort skeppet till den som ville ha det, men inget tog på sig den, så den skrotades. Mycket synd. Likaså den mycket omtalade bläckfisk scenen som aldrig visades, förrän filmen kom på DVD där den scenen var med som bortklippt material.

Karaktärerna kan måhända vara lite stereotypiska om man ska gå in på det, som att de rika folket som ska klanka ner på de fattiga, och likaså ungarna i gänget. Mouth som är den tuffa och snabbkäftade, Data är hjärnan i gänget med alla sina uppfinningar, och så har vi Chunk som är den roliga knubbisen. Och det är ju faktiskt Chunk som har de bästa replikerna i filmen, utan tvekan. Varje gång man tänker på det namnet så kommer Truffle Shuffle upp, likaså när han blir förhörd av Fratelli busarna och berättar sin livs historia. Hysteriskt roligt. Och Fratelli bröderna är galna och roliga tillsammans med sin morsa, spelad av den bortgångne Anne Ramsey som gör en grym prestation.

The Goonies har det mesta för ett bra matiné äventyr och som håller än idag. Producerad av Steven Spielberg, som hade en hand i det mesta som kom ut under 80-talet. Det märks lite att han vart med här också, för den har lite av den här Spielbergsheten i sig, och inget fel med det. Tvärtom, han vet hur man gör bra filmer helt enkelt. Soundtracket är härligt också, och man får nästan liten gåshud när man får höra klassikern “The Goonies ‘R’ Good Enough” av Cyndi Lauper. Josh Brolins debut roll är det dessutom, och vem hade kunnat ana att han först nu på senare år som han börjat bli het hos casting agenterna. Och att Mikey skulle få vara med i Lord of the Rings trilogin som Samwise.

Vet inte hur många gånger jag sett The Goonies hittills, men många är det, och många fler gånger kommer det säkerligen att bli. För den kommer aldrig att bli dålig.

Kuriosa: När Fratelli bröderna bråkad med varandra så örfilar hon verkligen Robert Davi. Hon blev tillsagd att slå honom så hårt hon kunde.

9 / 10

 

Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Regi: Troy Nixey

Guy Pearce, Katie Holmes, Bailee Madison

Blackwood Manor ligger omgiven av fantasieggande trädgårdar och prunkande grönska. Här levde naturskildraren Emerson Blackwood med sin son tills den dag då sonen spårlöst försvann. Ett sekel senare flyttar Sally in i Blackwood Manor medan hennes pappa och styvmamma renoverar det gamla herresätet. Uppfylld av känslan att ingen vill ha henne utforskar hon ensam det stora huset och dess omgivningar. Det enda som tröstar och får henne på gott humör är de mystiska rösterna från källaren som säger att de bara vill vara hennes vänner.

Producerad av Guillermo del Toro 2009, och sedan har filmen legat på hyllan fram till 2011 då den äntligen blev släppt. Originalet släpptes 1973 som en TV film, och del Toro har försökt få denna gjord sedan ’93. En helt okey skräckfilm, och med en öppningsscen som känns väldigt atmosfärisk och skrämmande. Den visade potential, men resterande delen av filmen lever inte riktigt upp till samma känslor. Filmens känslosamma del känns avlägsen då man inte känner speciellt mycket för paret med dottern, man får ingen känsla av person kemi, och man har svårt att ta relationen mellan Alex och Kim på allvar, då de inte finns nån kärlek i princip. Mycket av filmen ses egentligen ur Sallys perspektiv, så man får inte riktigt chansen att lära känna föräldrarna på djupet.

Scenografin är läcker, gillar det gamla huset och med en massa detaljer för att få den att kännas så autentisk som möjligt. Och det finns även en labyrinth av buskar bakom huset som man får se lite av, som egentligen inte fyller någon som helst funktion. Hade man använt sig av den på ett fiffigt sätt så hade man kunnat skita på sig. Varelserna som finns i huset ser riktigt realistiska ut och de är skrämmande. Mycket av produktionen är till sin fördel helt klart. Men som jag skrev tidigare så misslyckas dom med att fånga tittare och bli engagerad i känslo delen av filmen, så man bryr sig inte mycket om dom.

Sen så demonstrerar varelserna taktisk kunskap om hur de koreograferar multi attacker på en eller flera vuxna, som känner till dess existens. Men de misslyckas helt med att fånga in lilla Sally, och hon kommer alltid undan av någon anledning. Den logiken förstår jag inte riktigt. Jag ville gilla den här filmen mer än vad jag gjorde, och jag vill veta mer om dessa små varelser. Mytologin är intressant. En helt okey film är det dock.

Kuriosa: Den utspelar sig i Providence, Rhode Island, som var hem till H.P. Lovecraft, och som skrev storyn “The Rats in the Walls” som filmen är inspirerad av. Den korta storyn utspelar sig dock i England och inte Rhode Island.

6 / 10