Stonehearst Asylum (2014)

stonehearst1Regi: Brad Anderson

Jim Sturgess, Kate Beckinsale, Ben Kingsley, Michael Caine, David Thewlis.

När den unga doktorn Edward Newgate anländer till Stonehearst Asylum i sitt sökande efter ett lärlingsjobb så blir han varmt välkommen av föreståndaren Dr. Lamb och den fascinerande kvinnan Eliza Graves. Edward fascineras av Lamb’s moderna metoder att behandla patienterna tills en rad av ovanliga händelser leder honom till en skrämmande upptäckt, avslöjandet av Lamb’s utopia vilket leder Edwards samvete till det yttersta.

Jag såg den här utan att veta vad den egentligen handlade om. Det enda jag visste var att det var en thriller med Kate Beckinsale som uppenbarligen utspelade sig på en institution. Så jag hade inga direkta förhoppningar. När jag väl började titta på den och såg den rollistan så tänkte jag, fan denna kan bli riktigt bra. Sjukt bra skådespelare, mentalsjukhus, slutet av 1800 talet och England. Förhoppningarna sköt i taket.

stonehearst3Historien, baserar sig på en kort historia, “The System of Doctor Tarr and Professor Fether“, från 1844 av ingen mindre än Edgar Allan Poe. Och med ett stämningsfyllt mentalsjukhus som passar väl in i historien så sitter man och njuter av den härliga dekoren, den mörka atmosfären. Vad jag gillade är att man sitter och försöker gissa vad som försigår, och när man väl får reda på det så är det nåt helt annat. Efter att ha sett filmen var det nog bra att inte veta nåt om den innan, så ni som funderar, se INTE trailern eller läs inga spoilers.

Stonehearst Asylum är en bra film med en härlig gotisk miljö, men där stannar det synd nog. Den hade kunnat blivit ännu bättre. Med tanke på skådespelar eliten som är med så sköt nog förhoppningarna lite väl högt än vad filmen faktiskt erbjöd. Förstå mig rätt, skådisarna var riktigt bra, allihopa, men det var nåt som saknades, nåt som jag inte kunnat sätta fingret på ännu. I övrigt så verkar det som att filmen får heta Eliza Graves i stora delar av världen, medans den får behålla original titeln i USA.

7 / 10

Real Steel (2011)

Regi: Shawn Levy

Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly, Kevin Durand

Charlie Kenton är en före detta slagskämpe som inte längre har en chans sedan enorma stålrobotar tagit över boxningsringarna. Nu tjänar han knappt sitt uppehälle genom att sätta ihop halvdana robotar från metallskrot och dra från den ena boxningsmatchen till den andra. När Charlie når botten är han tvungen att slå sig ihop med sin son Max, som han knappt haft någon kontakt med tidigare. Tillsammans börjar de träna en utmanare till den stora titeln i mästerskapet. Allt står på spel…

Detta var en överraskning, att den skulle vara så pass bra som jag tyckte. Hade på känn att jag skulle gilla den. Hugh Jackman gör sällan dåligt ifrån sig, och här är han perfekt som fadern som bokstavligen “säljer” sin son för att kunna köpa en ny robot. Filmen är som en blandning mellan Over the Top och Rocky, fast med robotar i ringen. Shawn Levy har gjort mycket familje filmer med hjärta och Real Steel är inget undantag. Tillsammans med både Spielberg och Zemeckis så lyckas han än en gång få ihop en familjefilm som faktiskt är en riktigt bra feel-good film. Robotarna är ruskigt snygga, och de ser verkligen realistiska ut. Historien är inte direkt nyskapande, det är i grund och botten en enkel historia om far och son och deras förhållande till varandra. Man vet hur filmen kommer att se ut i slutet mer eller mindre, men det är resan dit som är underhållande.

Men allt är inte på topp, det finns saker som jag tycker kunde ha gjorts bättre. Och det är att det finns ingen antagonist filmen alls. Efter halva filmen så försöker man skapa en och bygga upp, men det faller lite platt då det inte fanns mycket att bygga på. Hade det funnits en från början, som man kunnat bygga upp och gjort genomond, en riktig jävel, så hade det nog blivit en intressantare film. Men filmen är inte dålig på grund av detta, det hade bara blivit intressantare med en. Real Steel handlar inte så mycket om Robot boxning, utan mer om karaktärerna bakom.

Men bortsett från det så var den bra, och soundtracket bidrog en del. Tyckte det passade väl in faktiskt. Real Steel innehåller inte så mycket nytt, men den innehåller gott om hjärta och själ. Speciellt slutet är fyllt med känslor. Det är en ren “underdog” film, och de flesta vet hur en sån slutar. Och det märks att den haft många sponsorer, såsom Microsoft, HP och ESPN.

Kuriosa: Mycket av robot boxningen är motion-capture, som gjordes av professionella boxare, ledd av Sugar Ray Leonard.

7 / 10

 

The Thing (2011)

Regi: Matthijs van Heijningen Jr.

Mary Elizabeth Winstead, Joel Edgerton, Ulrich Thomsen

Antarktis: En exotisk kontinent av förbluffande skönhet. Den är också platsen för en liten, avlägsen forskningsstation där en banbrytande vetenskaplig upptäckt gjorts. När en främmande livsform grävs fram av en internationell forskargrupp övergår glädjen och spänningen dock snart till en kamp för överlevnad. Den formskiftande varelsen, som av misstag släpps lös, har förmågan att förvandla sig själv till en perfekt kopia av vilken levande livsform som helst. Den kan se ut som dig eller mig, men på insidan är den fortfarande högst omänsklig. Paranoian sprids likt en epidemi bland forskarna då de en efter en infekteras av ett mysterium från en annan planet.

När jag först fick höra om detta projekt så var det frågan om en remake av den klassiska filmen av John Carpenter från 1982, och precis som alla fans så undrade jag, varför? Carpenters film är en klassiker, och fungerar mycket väl än idag som en grymt spännande och bra skräckfilm. Men sen så ändrade dom sig och valde en prequel, för att berätta norskarnas historia om vad som hände på stationen. Nu blev det riktigt intressant. Det hintandes väldigt lite om det i original filmen om vad som hade hänt, och nu nästan 30 år senare så får vi se. Att göra prequels måste nog vara ganska svårt, då man inte riktigt har fria händer utan man lär hålla sig inom ramen som den första filmen etablerade. Och jag måste nog säga att denna film är bland de bästa prequels jag har sett.

Allting finns där som vi fick se i den första filmen, från den blodiga yxan som sitter i väggen, till de brända kropparna utanför stationen, till jakten av hunden som inleder första filmen. Klockrent! Och precis vad fans vill se. Kontinuiteten är på topp.

Det smarta med den här filmen att man behöver inte se 1982 års version, utan den kan funka som en remake för de som inte sett den första filmen, och till de som sett den första så är det en klockren prequel. Men jag hoppas att folk sett den första, för det gör det ännu roligare att följa denna.

Det är ett väldigt spännande tema som är i dessa filmer, då man som tittare inte har en aning om vem som är god eller ond. Denna delning är en intessant grej, då det tar fram det värsta ur folk och gör dom bokstavligen till monster. Det blir en fråga om vad som är det största hotet, utomjordingen utanför eller människorna innanför. Kan verkligen rekommendera den här rullen. Plus att det är trevligt att se Mary Elizabeth Winstead och nu med en eldkastare i handen, a’la Ripley. Märkligt att filmen inte gick bättre på biograferna, och den är definitivt inte så dålig som kritikerna vill få en att tro.

Kuriosa: En kolossal mängd av screen shots från den första filmen hölls på plats under filmandet, för att försäkra sig om att den Norska stationen skulle återbyggas in i minsta detalj.

7 / 10

 

The Adjustment Bureau (2011)

Regi: George Nolfi

Matt Damon, Emily Blunt, Anthony Mackie, Terence Stamp

På randen till att vinna en plats i den amerikanska senaten möter den ambitiöse politikern David Norris den vackra balettdansösen Elise Sellas – en kvinna olik någon annan han någonsin träffat. Men just då han inser att han börjat falla för henne inleder en samling mystiska män en konspiration i syfte att hålla de två isär.

David inser snart att hans motståndare är Ödet själv, närmare bestämt organisationen The Adjustment Bureau, som gör allt i sin närmast oinskränkta makt för att hindra David och Elise från att vara tillsammans. Stående inför höga odds måste han välja att antingen låta henne gå och acceptera en förutbestämd väg eller riskera allt och utmana Ödet.

Baserad på en kort historia av scifi mannen Philip K. Dick och är en rätt smart och intressant historia. Men baserad kanske är fel ord. Inspirerad skulle man nog kunna säga, för original idéen är det enda de har gemensamt. Men hur som helst så är det en bra film. Mycket tack vare Damon och Blunt som är fenomenala i sina roller, och vem skulle inte falla för den charm som Blunt har. Jösses. Det är ju en romantisk thriller så hela filmen hänger egentligen på att få tittarna investerade i deras romantiska historia, och tro på den. Det är något som man har lyckats med mycket väl, kemin mellan dessa två är gnistrande.

Filmen är väl strukturerad, man spenderar mycket tid med Damons ambitiöse politiker David och Blunts uppåtsträvande dansös, Elise. När dessa figurer som håller sig i bakgrunden hela tiden, dom med fedora hattarna, äntrar scenen så förstår vi redan att deras involverande är osjysst och inte minst omoralisk. Den korta historien som filmen är inspirerad av har jag inte läst, men det skulle vara intressant att göra det. Under filmens gång så undrar man va dessa skugg figurer är, vilka jobbar de för. Det nämns att dom har kallats för änglar, och att deras boss kallas för “Ordförande”. Så man får en aning vem det är.

 Själva slutet känns lite som ett antiklimax. Snopet slut, och det verkar som Nolfi inte visste själv hur den skulle sluta, så det är väl nackdelen. Men filmen är fängslande, både story mässigt och visuellt sett. Men det som gör filmen är som jag skrev tidigare, Damon och Blunt.

Kuriosa: Telefon numret som Matt Damon får av Emily Blunt ((222) 664-7665) ägs av Universal Studios och har synts i andra filmer i ett försök att undvika den väl använda 555 prefixet. Ringer man, så ringer det oändligt många gånger.

7 / 10

Dread (2009)

Regi: Anthony DiBlasi

Jackson Rathbone, Shaun Evans, Hanne Steen

Filmen centrerar sig på tre college studenter som studerar andra människors rädsla. När studierna börjar göra framsteg, så börjar en av studenterna att söka frälsning från sin besatthet genom att exploatera sina medstudenters rädslor.

Denna baserar sig på en kort historia av Clive Barker, och känner man till Clive så vet man att man kan förvänta sig en grym och bisarr film med skräck och blod. Men alla är inte bra, och denne kändes inte så himla bra tyckte jag. Den byggs upp långsamt under filmens gång, med ett slut som jag inte hade förväntat mig. Skådespelet känns genuint dock med bra agerande. Äcklighets faktorn är hög i vissa scener.

Filmen är en del av “8 Films to Die For – After Dark Horrorfest 4” som hålls varje år. är man ett fan av Barker så gillar man den säkerligen. Vill man se ett psykologisk skräckfilm så är nog den här ett bra alternativ.

5 / 10