The Maze Runner (2014)

the_maze_runner1Regi: Wes Ball

Dylan O’Brien, Will Poulter, Kaya Scodalerio

Thomas vaknar upp instängd i en gigantisk labyrint. Han är inte ensam och den enda chansen att ta sig ut levande är att samarbeta och pussla ihop de ledtrådar de hittar, som verkar leda till en organisation som kallas W.C.K.D.

THE MAZE RUNNER

Ytterligare en film med ungdomar i huvudrollerna och med en dystopisk framtid som bakgrund, som får slåss för överlevnad. The Hunger Games serien, The Mortal Instruments, Divergent, har alla detta gemensamt. Så även Maze Runner, som även den baserar sig på en bok trilogi som kom för några år sen. Verkar onekligen en poplär genre som kommer mjölkas ur tills det blöder. Så hur är då skådespelet bland dessa ungdomar. Den är hyffsad, men tycker huvudkaraktären spelade av Dylan O’Brien känns lite platt och tråkig. Övriga är väl godkända, tycker dock att Kaya Scodelario får lite väl lite tid framför kameran då hon är den enda tjejen i gänget.

the_maze_runner3Nåt jag stör mig på är hur tarvligt skrivet det är. Jag menar, varför springa runt i labyrinten år efter år för att kartlägga den. Dom har en jävla massa träd där, är det inte bara att såga ner skiten, gör en lång jävla stege och klättra upp på labyrinten, och voilá du ser allt. Dom säger att dom försökt allt med att klättra upp längs klätterväxterna, men att dom inte räcker ända upp. Det är sånt här som drar ner betyget rejält. Sen att dessa Grievers (som är spindel liknande metall monster som lurar runt i labyrinten), som verkar vara något massiva och ha lite styrka, inte ens kan komma igenom en dörr som är gjord av PINNAR.

Men allt är inte tarvligt, jag gillar den delen att man precis som huvudkaraktären inte har en aning vad det är som försigår. Man är lika mycket i mörkret som honom. Och frågor om allting som man själv ställer sig, precis som karaktären blir mer eller mindre besvarade allt eftersom filmen går. Och slutet är ju som upplagt för en uppföljare, The Scorch Trials, som dessutom är i skrivandets stund under produktion med en release under hösten 2015. Har en känsla av att uppföljaren kan bli lite annorlundare än denna, och jag hoppas den känslan stämmer.

Så, ett koncept som faktiskt är väldigt tilltalande, men som inte riktigt lyckas nå ända fram. Lite Lord of the Flies i kombination av Lost.

6.5 / 10

Kuriosa: Dylan O’Brien hade bara fyra dagar på sig att läsa boken som filmen baserar sig på.

Advertisements

Cypher (2002)

Regi: Vincenzo Natali

Jeremy Northam, Lucy Liu, David Hewlett

Morgan Sullivan suktar efter spänning i sitt tråkiga borgliga liv och söker därför jobbet som spion för IT-företaget Digicorp. På ett av sina uppdrag möter han den vackra och listiga Rita, som avslöjar att syftet med hans jobb är att han, utan att han själv vet om det, ska hjärntvättas…

Cypher är Natalis andra film som kom efter den kulförklarade Cube. Den är lite svår att hänga med, men den är härligt filmad och vi får ett dubbel-spel på dubbel-spel, och en rad olika identitets ändringar hos huvudkaraktärer. Vi som tittare är minst lika konfundersamma som karaktären i filmen, och det är de som gör filmen intressant. Även om den är svår i början, så får man följa med på en underhållande resa. Och det är en omvälvande sådan. Och det kan ju vara just det som är filmens nackdel, det kan bli för mycket av det. Men olikt Cube så får vi här alla svar i slutet.

Man har inte haft en sån stor budget här och det märks, speciellt när det man använder CGI och en helikopter. Det ser bedrövligt ut. Jeremy Northam gör ett bra jobb i att balansera de olika identiteterna som han får. Lucy Liu är även hon bra i sin roll som Rita, som vet mer än vad hon säger. Sen så har vi David Hewlett i en liten roll, som alltid är med i någon kapacaitet i Natalis filmer.

Cypher är en liten elegant rulle, med lite problem, men som är helt klart värd att se, speciellt om man är ett fan av Vincenzo Natalis filmer. En riktigt lågbudget scifi thriller med stabila skådespelare, hjärntvättning och dubbelspel.

Kuriosa: Filmad under 35 dagar.

7 / 10

 

In Time (2011)

Regi: Andrew Niccol

Justin Timberlake, Amanda Seyfried, Cillian Murphy, Olivia Wilde

I en framtid där åldrande inte längre existerar har livslängd blivit en lyx och tid den främsta handelsvaran. De rika kan köpa sig till nästintill evigt liv medan de fattiga kämpar, stjäl och tigger sig till extra dagar, månader och år. I denna värld lever Will Salas på fattigdomsgränsen vilket innebär att varje dag kan vara hans sista. När han anklagas för mord tvingas han att fly och tillsammans med en ung kvinna försöker han rentvå sitt namn. Men tiden är inte på deras sida.

Det här var en film som verkligen slog som en blixt från klar himmel. Visst, jag visste vem som var med, och det var en som inte var en direkt favorit hos mig, nämligen Justin Timberlake. Men när jag fick höra av folk att den var riktigt bra, så kollade jag upp den, och såg vem som hade regisserat, och vilka andra som var med, och att det var en scifi. Storyn fick mig att tänka på Philip K. Dicks historier och en gammal film vid namn Logan’s Run. Så frågan var, kunde Justin bära hela filmen? Och svaret är ett klart, ja, det kan han. Han visade upp talanger i The Social Network där han hade en liten biroll. Manuset kanske inte är helt vattentätt, men jag blev klart underhållen av historien, och det är väl det som är huvudsaken med att titta på film.

Konceptet i filmen är ganska så unikt och innovativt lär jag säga, och det är väl det som gör att filmen fungerar så pass bra. Även om filmen utspelar sig i en framtida värld, så är själva världen väldigt jordnära. Ganska så bra tycker jag, och smart gjort, vilket måste ha sparat in en del pengar i produktionen. Tid är pengar och det illustreras mycket väl i filmen, vilket i sig är värt att ta sig en funderare över.

Person kemin mellan Timberlake och Seyfried kanske inte är den bästa och det känns inte alls så äkta som det kunde ha gjort. Och det är lite hål i storyn här och var som kan tyckas störande. Men i övrigt så är det helt klart en underhållande film som är väl värd att se om man är en scifi fan, eller man är ute efter en jordnära men futuristisk film.

Kuriosa: Producenterna, regissören och distributörerna av “In Time” blev stämda av Harlan Ellison, för att ha likheter mellan filmen och hans korta historia, “Repent Harlequin, ‘Said the Ticktockman'”. Han krävde att alla kopior av filmen skulle förstöras innan dess premiär i Oktober 2011. I slutändan, eftet att ha sett filmen, så drog han tillbaka stämningen, och han och producenterna skapade vänskapliga uttalanden, och Ellison nämns inte i eftertexterna.

7 / 10

The Book of Eli (2010)

Regi: The Hughes Brothers

Denzel Washington, Gary Oldman, Mila Kunis, Ray Stevenson

‘The Book of Eli’ är en apokalyptisk framtidsskildring, som kretsar kring en man (Denzel Washington), som tvingas kämpa för att frigöra samhället från förtryck. Som motståndare i sin kamp möter han en despot (Oldman), som genom sin grymma förtryckarregim har lamslagit en stad.

Denzel Washington är utan tvekan en av de bästa aktörerna som lever idag, och hans karisma lyser om honom och han känns riktigt levande i alla sina roller. Det är få som har den egenskapen. Det här är ännu en post-apokalyptisk film i stil med The Road, men som är mer intensiv och mer action fylld. Vilket gör det till en ännu bättre film i mitt tycke. När man har sett filmen och sett det överraskande slutet så får det ett annat djup i filmen. Man sitter och funderar genom vad man har sett och man vill i princip se om hela filmen igen.

Visuellt är filmen väldig blek i färgerna, allt för att få känslan av det härgade landskapet, och känslan av att solen verkligen är ens fiende. Det är snyggt och stylistiskt. För att inte tala om soundtracket där man verkligen har använt sig av bakhögtalarna i eldstriderna. Man sitter mitt i kulregnet, det är så det ska vara. Det är en fröjd att lyssna på och se den här filmen, och kan starkt rekommendera den.

Kuriosa: Denzel Washington utförde alla stunts själv i fighterna.

8 / 10

The Time Traveler’s Wife (2009)

Regi: Robert Schwentke

Eric Bana, Rachel McAdams, Arliss Howard, Ron Livingstone

Första gången Clare träffar sin blivande make Henry är hon bara sex år gammal. Henry är trettiosex och dyker upp hemma hos Clare från ingenstans. Det visar sig att han lider av en minst sagt märklig sjukdom som gör att han kastas från tidsålder till tidsålder. Han är en tidsresande och som sådan lever han ett komplicerat liv.

Under åren som följer fortsätter Henry att besöka Clare och så småningom blir hon förälskad i honom. Men det är inte förrän Clare fyller tjugotvå som hennes och Henrys tidsåldrar synkroniseras för första gången, och i nutiden ser situationenplötsligt annorlunda ut. Clare känner igen sin tvillingsjäl och älskade, Henry har ingen aning om vem Clare är.

Romantisk kärlekshistoria, är väl inte direkt min typ av film, men jag satte mig ned och såg den ändå. Och den var faktiskt helt okey. Vad jag förstått så är den baserad på en novell av Audrey Niffeneggers, som jag inte har läst och kan jämföra, men som vanligt så antar jag att boken ger mer kött på benen. De som jag tyckte var intressant att man inte alls försöker förklara tidsresandet, utan det accepteras helt enkelt, att så här är det.

Det finns en del saker i filmen så får en att fundera över hur filmens egna logik är. Vissa saker hänger helt enkelt inte ihop. Men i övrigt så är det ett riktigt bra drama och ett väldigt bra skådespel ifrån både Bana och McAdams. Deras kemi känns äkta på något sätt. En film som jag kan rekommendera om ni vill se nåt som kommer att aktivera era tårkanaler.

Kuriosa: Steven Spielberg, Gus van Sant och David Fincher övervägde alla tre att regissera, men förhandlingarna gick aldrig igenom.

7 / 10

Astro Boy (2009)

Regi: David Bowers

Freddie Highmore (voice), Kristen Bell (voice), Nicholas Cage (voice)

Doktor Tenma skapar en avancerad robot, Toby, i sin sons bild efter han omkom i en olycka i labbet. När doktorn försöker montera ner roboten, så lyckas Toby fly ur Metro City. Med sina krafter hittar Toby nya vänner och fiender, och han finner sig själv i strid med Stone, stadens militäriske president som är fastställd att hitta Tobys krafter.

En amerikansk bearbetning av den populära japanska serie tidningen och tvserie med samma namn, som är skapad av Ozamu Tezuka. Han anses vara Manga-guden. Och den här var bättre än vad jag hade förväntat mig, visserligen är det en vanlig historia som visats många gånger förr. Ögon godis är det definitivt då CGI’n ligger på hög nivå, och rösterna fungerar väl med respektive karaktär. Även fast jag hade lite svårt att föreställa mig Cage låna ut sin röst, så funkar faktiskt han riktigt bra i rollen som Astro Boys far.

Även den här kräver inte mycket tankeverksamhet för att man ska bli underhållen. Humorn är visserligen inte där hela tiden, utan har en del punchlines här och var, men det fungerar bra. Frågan är hur trogen den är serien, troligen inte mycket alls.

Kuriosa: Scarlett Johansson var egentligen tänkt att ge röst åt Cora, men blev av okända anledningar utbytt med Kristen Bell.

6 / 10

Total Recall (1990)

Regi: Paul Verhoeven

Arnold Schwarzenegger, Rachel Ticotin, Sharon Stone, Michael Ironside

Vi befinner oss långt in i framtiden. Byggnadsarbetaren Douglas drömmer om att resa till Mars. Han beger sig till en minnesbank där man köpa minnen som implanteras i kroppen. Men någonting går väldigt fel, och Douglas personlighet börjar plötsligt förändras.

Vem är han egentligen? Är han byggnadsarbetaren Douglas eller är han den andra personligheten? Och vad är det egentligen med Mars?

En klassiker, och en av de bättre Arnold filmerna. Baserad på en kort historia av scifi författaren Philip K. Dick. Det är inte mycket som är likt den korta historien, förutom att han beger sig till minnesbanken. Men i övrigt så är det en skön science fiction film som står sig än idag. Verhoeven som regissör är passande då han kan science fiction blandat med übervåld. Före denna så gjorde han ju Robocop, även den rå och brutal.

Den har det mesta man kan begära av en Arnold film. Det är en intelligent historia, och Arnold är perfekt i rollen som Douglas. Ironside gör dessutom en oförglömlig roll som bad guy. Har ni inte sett denna klassiker, så se den!

Kuriosa: Några av de gigantiska reklamskyltarna som syns efter att Quaid kommer ut ur tunnelbanestationen var riktiga, och fanns vid Insurgentes tunnelbanestation i Mexico City. Coca Cola skylten finns kvar än idag.

7 / 10