Regissör: Kongkiat Khomsiri
Krissada Sukosol, Krissada Supapprom, Sakarin Suthamsamai, Somchai Khemklad
Thailändsk gangster film som utspelar sig på 50-talet och framåt. Upplägget är av det klassiska temat, uppgång och fall. Här har dom lånat en del från Goodfellas av Scorsese i berättarstil. Huvudstoryn handlar om Jod, en stilig och tystlåten ung man med en närstående moder och syster. Han har valt gangster stilen för att beskydda dom han älskar, och i den värld dom lever i så finns det inte mycket annat att göra. I de trånga utrymmena och vägarna i Bangkok är livsstilen stentuff. Enda chansen att undvika att bli på pucklad av en gangster är att vara den som pucklar på. Under första halvan av filmen så är det dessa småstrider och hämnder som utgör stora delar av handlingen. Tidigt i filmen så är det en sekvens där Jod är med i en knivfight med en av gatu bossarna.
Fighten startas med en lugn, vänlig konversation mellan de två. Bossen vet att Jod vill börja jobba för ett annat gäng, och han känner sig förolämpad. De delar en Coke, sedan knyter de ett kort rep mellan sina vrister, och börjar hugga mot varandra med en varsin kniv. Under filmens gång så intervjuas gamla människor om dessa tider och gangsters, som om det skulle ha hänt på riktigt. Och ingenstans står det om filmen är baserad på verkliga händelser, så jag förstår inte riktigt varför man har med dessa. Fyller liksom inte direkt någon viktig funktion, eller för handlingen framåt. Eftersom detta är en som utspelar sig under 50-talet och framåt (som för övrigt inte indikerar någon som helst tidsperspektiv) så är det ganska roligt att se hur Thailand “såg ut” på den tiden, med Elvis, James Dean som idoler och en massa rock ‘n’ roll. Vad som var rätt kul att se var när en scen var i en biograf, och det sågs en engelsk språkig film. Dubbningen av filmen skedde live, med maskinisten som gör olika röster. Jag undrar om det verkligen var så.
The Gangsters huvudsakliga fail är slutet tycker jag. Istället för att få ett riktigt slut, så koncentrerar man sig på eldstrider, svek, tjallare och hämnd. Plus dessa så kallade intervjuer. Men det är dock ingen dålig film, den valde bara en annan väg än att bli riktigt bra. Fotot är rätt bra och det är en bra kontrast mellan den naturliga skönheten i Thailand, och det tropiska klimatet gentemot den svett drypande hetta som finns inne i Bangkok.
Kuriosa: Rock ‘n’ roll musiken som spelas är fejkad musik, då det troligen inte fanns pengar till att skaffa rättigheter till original låtar.