Get the Gringo (2012)

Regi: Adrian Grunberg

Mel Gibson, Kevin Hernandez, Dolores Heredia, Peter Stormare

En amerikansk yrkesförbrytare tillfångatas av den mexikanska polisen när han försöker ta sig över gränsen i en bil full med stulna pengar. Han blir förd till det ökända El Pueblito-fängelset som liknar en våldsam och hårdbevakad stad i staden. Trots att han lyckats hålla sin identitet hemlig blir han uppsökt av en korrumperad tjänsteman från den amerikanska ambassaden som har vittring på pengarna. Men han är inte den enda, även det bestulna gänget är honom på spåren. Amerikanens hopp att lyckas fly sätts oväntat till en pojke vars öde kan vara nyckeln till friheten för dem båda.

Get the Gringo är Gibsons återkomst som den actionstjärna han en gång var. Han var med och skrev den här historien tillsammans med bland annat filmens regissör Adrian Grunberg. I det stora hela så är filmen egentligen en hämndfilm, men man har placerat handlingen vid ett ganska ovanligt ställe och det är nog det som gör att filmen fungerar riktigt jäkla bra, samt såklart för Gibsons insats också. Som tittare får vi en riktig rundvandring i det ställe som han placeras i efter att den mexikanska polisen haffat honom.

Väl där så möter han en tio årig pojk som han skapar en vänskap tillsammans med, liksom hans mor. Denna sido historia är här för att visa lite av de mänskliga i Gibsons karaktär och den känns inte krystad eller malplacerad utan fungerar helt perfekt. Men det är klart att lite dramatik måste ju även finnas i såna här filmer, dels för att vara en del i den större historien och som sedan blir en drivande kraft.

Det är väl dags att Gibson åter får en roll i spotlighten som han en gång har haft, och det är tråkigt att det som har hänt med Gibsons privatliv. Något som inte har ett skit att göra med det jobb han gör, för han är bra, både som regissör och skådespelare. Det visar han ju här, att han fortfarande har den där charmen som finns med i dom flesta av hans rullar. Grunberg har i alla fall gjort ett riktigt schysst jobb och det är faktiskt hans regi debut, efter att han jobbat som 2nd Unit och biträdande regissör i flera år. Och han levererar en riktigt underhållande film och visar som sagt att Gibson fortfarande har kvar charmen.

Kuriosa: Alejandra Cuervo, en medlem i produktions teamer blev lejd av producenterna innan man började filma för att göra en omfattande research på El Pueblito vilket inkluderar intervjuer med före detta fångar för att få första persons perspektiv och erfarenheter.

7 / 10

Advertisements

Seeking Justice (2011)

Regi: Roger Donaldson

Nicholas Cage, January Jones, Guy Pearce

Efter att Nicks (Nicolas Cage) fru fallit offer för ett brutalt överfall, kontaktas han av den mystiske Simon (Guy Pearce) som erbjuder sig att utplåna gärningsmannen. I gengäld ska Nick vid ett senare tillfälle göra Simon en liten tjänst. Snart, men inte snart nog, inser han hur illa ute han är.

Roger Donaldson senaste alster, och i och med att hans namn står på regi stolen så kan man räkna med att det blir en hyffsad bra film till en väldigt bra sådan. Han har många bra filmer bakom sig, och kan hantera action med god hand, t.ex den äldre No Way Out med Costner till den mer nyare The Bank Job med Statham. Nu har han slagit sig ihop med Cage inför Seeking Justice.

Cage har haft en karriär som en berg och dalbana, och på senare år har han väl inte riktigt varit på topp. Oftast så spelar han hårda roller och hans karaktärer vet oftast hur man ska ta sig ur kniviga situationer. Här spelar han en skollärare vars fru råkar bli ett offer för en våldtäkt, och hans alldagliga karaktär vet inte riktigt var han ska ta vägen. En del handlingar som han gör längre in i filmen kan kännas motstridiga, så jag undrar om det beror på ett halvtaskigt manus. Eller om det beror på eventuella ändringar som gjorde i sista sekund.

Sen har vi Guy Pearce som filmens skurk. Han är riktigt bra, men jag stör på att man har valt att hålla hans karaktär ensidig. Man vet i princip ingenting om honom. Kanske är det medvetet gjort för att han ska kännas mer skrämmande. Men han spelar bra trots det, och lyckas balansera charm och illvilja mycket väl, speciellt i första halvan av filmen. Och det är den delen av filmen som är den bättre och mer spännande. January Jones är lika vacker som vanligt och hon lyckas väl med att spela Cages fru som blir våldtagen, och hantera de inre skador som följer efter en sån incident.

Jag hade gärna velat sett lite mer om den här gruppen som Pearce karaktär representerar och som är den centrala delen i filmen. Gruppen som tar hand om staden efter stormen Katrina och som använder sig av vanligt folk för att göra deras skitjobb. Och det är lite synd att man inte har givit mer utrymme till Harold Perrineau (Lost) och Jennifer Carpenter (Dexter).

Seeking Justice var faktiskt en positiv överraskning och utan tvekan en av de bättre Cage filmer som kommit på senare år, och Donaldson har en god hand i regiarbetet. Och det är film jag kan rekommendera.

7 / 10

 

Colombiana (2011)

Regi: Olivier Megaton

Zoe Saldana, Lennie James, Callum Blue, Michael Vartan

Zoe Saldana (Avatar) är tillbaka som den iskalla professionella mördaren Cataleya, på jakt efter männen som brutalt avrättade hennes föräldrar när hon var endast nio år. Genom ett under lyckades hon fly den gången och tog sig till sin farbror Emilio i Chicago. Emilio har förgäves försökt styra undan Cataleya från ett liv av brottslighet, men inser snart att inget kan stoppa henne från att hämnas sina föräldrars död. Det blir en brutal och actionspäckad jakt där det endast finns plats för en överlevande – Cataleya eller mannen som beordrade morden, Don Luis.

En ganska så förutsägbar hämnd historia, skriven och producerad av Luc Besson. Men jag måste ha vart sugen på just en sån här film, för trots att filmen egentligen inte är speciellt märkvärdig, så gillade jag den. Men mycket tack vare Zoe Saldana, och hennes prestation som Cataleya. Hon ger sin karaktär en rörande prestation, fylld med känslor och djup, och som är törstig efter rå hämnd. Filmen börjar stenhårt med action och härliga vyer ifrån Bogota, och parkour action när bovarna jagar den unga Cataleya. En stor del av filmens början är under hennes unga år, så vi som tittare ska få en blodad tand och vilja se hon utföra sin hämnd. När vi sedan får bekanta oss med Cataleya som vuxen så saktar farten ned något.

Mycket av produktionen känns lite Luc Besson över det hela, med Cataleya som en stark kvinnlig karaktär, likt La Femme Nikita och The Professional. Men det där lilla extra som han brukar ha med känns frånvarande här, kanske för att han själv inte regisserade. Nu fick vi istället Olivier Megaton, som gjorde Transporter 3 för några år sedan. Den här filmen kommer inte att gå hem oss alla, men se gärna den för Saldana, för återigen lyckas hon förmedla en äkta känsla, och det är det jag gillar med henne. Och för att hon är utan tvekan en av de vackraste och sexigaste skådespelerskor som Hollywood har att erbjuda.

En lagom popcorn rulle som jag kan rekommendera, men ta inte den för seriöst bara. Se den för vad den är, underhållning. Och njut av Zoe!

Kuriosa: Musiken som hörs under öppnings scenen vid Don Luis hem är “Ave Maria” (“Hail Mary”). Samma musik spelas under huvudmenyn i det populära spelet Hitman: Blood Money, där spelarna tar sig an rollen som en internationell lönnmördare.

7 / 10

I Spit on Your Grave (2010)

Regi: Steven R. Monroe

Sarah Butler, Jeff Branson, Andrew Howard

Jennifer Hills tar en paus från storstaden och hyr en stuga ute i skogen för att börja skriva på sin nya bok. Hennes närvaro i den lilla staden gör att en grupp män får upp ögonen för henne. De bryter sig in i stugan för att skrämma henne, men det hela urartar till en natt av misshandel, tortyr och våldtäkt. Jennifer blir lämnad att dö, men överlever mot alla odds. Och hon har bara en tanke i huvudet. Hämnd.

Så har jag sett den här som jag faktiskt väntat på. Dels för att originalet var totalförbjuden i Sverige när den kom i slutet av 70-talet. Det är en remake, och jag har ännu inte sett originalet, men vad jag läst och förstått så ska den vara riktigt bra i jämförelse. Men jag tyckte faktiskt den här inte var helt tokig. Dock är den jäkligt grafisk på sina ställen och våldtäktsscenen får en att nästan må illa, för den känns så pass verkligehestrogen. Men den har sina punkter då man sitter och undrar varför, tänkte inte spoila här, men det finns karaktärer som bara är där för en sak. Inte en tillstymmelse till förklaring till beteendet eller agerandet. Och sen så är det grymt förutsägande. Bara en sån sak som scenen precis i början av filmen, vid besinstationen, som ska sätta stämingen för resten av filmen. Likaså så finns det en redskapsbod som Jennifer gå in i, och man fattar direkt varför man har den scenen där. Har man sett filmer förut, så fattar man på en gång.

Detta är ingen skräckfilm i de ordets bemärkelse, utan en hämnd thriller i stort sett. Om jag nu tycker den här är bra, undra vad jag tycker om 1978-års version, som dels ska ha sämre skådespeleri och sådant.  Men det är hur som helst ett strongt initiativ av Sarah Butler att ta sig an den här rollen, som i stort sett skulle vara ett karriärs självmord. Det är en grym och äcklig film, men ur en god synvinkel. Visst, våldtäkt är grymt, brutalt och sadistisk på alla sätt och vis, och filmen visar verkligen dom punkterna. Det är så att man bara sitter och inväntar när antagonisterna faller en efter en, och när de väl händer så är det njutbart. Dock så hade man kanske kunnat gjort det lite mer realistisk än att göra lite Saw-tortyr av det hela.

Kuriosa: I början av filmen tankar Jennifer Hills bensin för totalt $19.78. Och 1978 är året då original filmen släpptes.

6 / 10

Red Hill (2010)

Regi: Patrick Hughes

Ryan Kwanten, Steve Bisley, Tommy Lewis

En westernfilm av det gamla goda slaget men med en modern twist. Shane Cooper är en av de snälla poliserna. En kärleksfull äkta man och blivande far. Tillsammans med sin gravida hustru flyttar han från kaoset i storstan till den lilla byn Red Hill, där de hoppas kunna uppfostra sitt ofödda barn i en lugn och harmonisk miljö.

Coopers första dag på jobbet blir en katastrof. Det börjar med att han inte kan hitta sitt vapen och har svårt att komma överens både med chefen och sina nya kollegor. Men detta är bara början. Dagen kommer att bli en blodig mardröm, då en av Red Hills mest fruktade invånare, den vanställda Jimmy Conway återvänder och helvetet bryter lös.

Ännu en liten goding från landet Down Under, som är en ren och skär hämnd historia ute på australiensiska landsbygden. Det var lite ovant att se Kwanten i en annan roll än den han är mer känd för, Jason Stackhouse, från True Blood. Men det var skoj, och han är duktig även här fast han blir sidsvept under andra halva av filmen. Men det är Tommy Lewis, en man som kommer från ursprungsbefolkningen och som var med i den australiensiska western rullen The Proposition, som stjäl många scener han är med i, trots att han i stort knappt har några repliker. Hans halvbrända ansikte visar upp en enorm ilska och hämnd.

Historien kanske får en att fundera vad som egentligen händer, men i slutet så får man en bra förklaring till varför han är som han är. Den är spännande igenom hela filmen faktiskt. Något segdragen emellanåt, men det får man ta. Den är producerad av underskattade Greg Mclean som tidigare gjorde den riktigt spännande Wolf Creek och krokodilfilmen Rogue. Och vilka landskap som man har valt att ha med och filma.

En skitig australiensisk film som berättar en enkel men spännande hämnd historia, med bra skådespelare.

6 / 10

Ben-Hur (1959)

Regi: William Wyler

Charlton Heston, Jack Hawkins, Stephen Boyd

Över 100.000 kostymer, 8000 statister 300 olika tagningar och en häpnadsväckande budget bland de största överhuvudtaget i filmens historia. Ben Hur´s skapare gjorde denna film till en av de största och bästa i denna epok.

Charlton Heston gestaltar den oherhört starka karaktären Judah Ben Hur, den judiska adelsmannen i Palestina som under sin heroiska resa får uppleva slaveri under romarna, men även en modig flykt från galärena. Hans raseri leder honom till uppgörelsen med sina forna slavdrivare på den enorma kapplöpnings arenan. Vi får även följa hans möten med Jesus.

Klassikernas klassiker. Den här filmen är legendarisk i alla avseenden. Wyler tog sig vatten över huvudet med den här produktionen, men han lyckas att ro allt i land, och filmen står sig väl trots sina 50+ år på nacken, och är betydligt bättre än dom andra bibliska filmer under denna period. Ben-Hur vann 11 Oscars vid detta år, och rankas som en sann klassiker, men är filmen så bra som alla säger. Ja och nej. Den är ju en remake av en tidigare film vid samma namn från 1925, som jag inte sett. Filmen är mästerligt regisserad och vem kan glömma sjöslaget eller den episka action sekvensen, kappkörningen. Men tyvärr så kommer den sekvensen tidigt under andra häften av filmen, och efter det så tappar filmen fart.

Det görs försök för att hålla uppe intresset för tittaren, men man lyckas inte hela vägen. Den är trots allt 3.5 timme lång. Men kappkörningen är snyggt gjord för att vara från det året. Det ryktades även om att ett dödsfall var inblandat under inspelningen, men det var bara tomma rykten.

Charlton Heston har jag inte sett så mycket i tidigare, förutom i Planet of the Apes. Men jag tycker han på nåt sätt passar i rollen som Ben Hur. Han framhäver sin styrka, passion och mod väldigt tydligt, om än lite för mycket kanske emellanåt. Men det var kanske hans stil. Och det gav han ju en Oscar för Bästa Skådespelare. I filmen så lyckas han nog hålla kemin bättre mellan honom och Stephen Boyd än vad han gjorde mot sin medspelerska, men romans är inte huvudämnet här, utan är mer av en sidohistoria. Judah och Messala är det som ger energi till den här historien, två män av två världar och med två stridande idelaer. Heston och Boyd suger oss in i deras personliga krig.

Kuriosa: Kappkörnings sekvensen filmades utan ljud. Ljudet lades in i efter-produktionen när det beslutades att den inte skulle ha någon musik alls.

8 /10

22 Bullets (L’immortel) (2010)

Regi: Richard Berry

Jean Reno, Kad Merad, Marina Foïs

Efter en lång, brutal och framgångsrik karriär som hitman i Marseilles maffia, håller sig Charly (Jean Reno) nu på den smala vägen. I tre år har han levt ett lugnt och lyckligt liv med sin fru och två små barn.

Men så en vintermorgon blir han attackerad, och lämnas till synes död med 22 kulor i kroppen. Otroligt nog överlever Charly, och han ger sig efter Tony – den ende man som skulle våga försöka döda honom. Tony gjorde bara ett misstag: han misslyckades.

Producerad av Luc Besson, som det gått upp och ned för tycker jag. Här är det uppför helt klart, och Jean Reno är klockren som alltid i de filmer han är med i. Filmen är fransk, och dom brukar ju komma med några guldkorn emellanåt. I stort så är det en ren och skär hämnd historia, inget fel med sådana filmer. Men den här känns lite slögående och man tittar till klockan ibland. Det är absolut inge fel på skådespelet, och heller inte fotot som visar fantstiska vyer av Marseille.

 

Men en hämnd film ska vara action från början till slut, ungefär som Luc Bessons Taken med Liam Neeson. Så därför tycker jag inte den här är fullt lika bra. Historien är väldigt simpel och linjär. Men vad jag förstått så ska historien faktiskt bygga löst på en verklig händelse där en fransk gangster medlem blev pumpad med bly. Sen vet jag dock inte hur verkligheten ter sig gentemot filmen, men misstänker väl att den skiljer sig en hel del.

Kuriosa: Kad Merads första roll som skurk.

6 / 10