Monsters University (2013)

Monsters-University-1

Regi: Dan Scanlon

Billy Crystal, John Goodman, Helen Mirren, Steve Buscemi

I denna charmiga film med stort hjärta och mycket humor presenterar Disney Pixar historien om hur den omaka monsterduon Mike och Sulley träffades och blev bästa vänner för livet. Ända sedan Mike Wazowski var ett litet enögt monster har han drömt om att bli professionell Skrämmare när han blir stor – och han vet att de bästa Skrämmarna utbildat sig på Monsters University (MU). Men hans planer hotas redan under första terminen när han som ambitiös student stöter på den late naturbegåvade James P. Sullivan, och det dröjer inte länge förrän deras ständiga tävlan mot varandra får dem utslängda från universitetets Skrämmarprogram. De inser att de måste lära sig samarbeta med varandra såväl som med en grupp missanpassade monster om de ska kunna ställa allt till rätta igen.

Monsters-University-2

Så efter 12 år så kom denna, och göra filmer som utspelar sig före en redan stor film måste vara riktigt svårt, eftersom tittarna redan vet hur karaktärerna i slutändan slutar. Vi vet ju som sagt redan deras vuxna kamratskap från Monsters, Inc. Det måste till något extra, och det måste handla om deras emotionella resa som karaktärer. Och lyckas Disney/Pixar med detta? Ja, det lär jag nog säga att dom gör, men inte utan skavanker på vägen. Skaparna har lyckligtvis kastat in några överraskningar och skapat en färgrik miljö med desto färgrikare karaktärer som vi får bekanta oss med.

Monsters-University-3

Det märks att tekniken har gått framåt och det är en njutning att se grafiken och miljöerna. Men, skavankerna finns där, och de är väl mer story mässigt skulle jag säga. Första och andra akten är väldigt förutsägbara, till den punkt att man undrar om det är värt att fortsätta. Men gör det. Den tredje akten tar en djärv vändning som överraskar för att försöka väga upp den förutsägbara mellan akten. Men står den sig lika gentemot Monsters, Inc, som är en av de bästa filmerna Pixar gjort hittills. Nej, den gör tyvärr inte riktigt det. Den är inte alls lika smart eller nytänkande. Den når inte riktigt upp i den känslomässiga delen heller, som kan få den mest cyniska person att släppa en tår. Trots att University har sina styrkor så räcker det tyvärr inte ända upp. Dock är det ingen dålig film för det.

Kuriosa: Professor Knights klassrum är rum A113, en referens till rummet vid CalArts där animations klasser hålls. Alla filmer från Pixar har referenser till “A113”.

7 / 10

Dark Shadows (2012)

Regi: Tim Burton

Johnny Depp, Eva Green, Michelle Pfeiffer, Chloë Grace Moretz

Tim Burton och Johnny Depp återförenas i DARK SHADOWS där vi får följa historien om en 200 år gammal vampyr och dennes dysfunktionella ättlingar. Barnabas Collins (Depp) lever livet som bekymmerslös, rik playboy tills den dag han krossar den unga häxan Angelique Bouchards (Eva Green) hjärta.

I vrede förvandlar hon honom till en vampyr och begraver honom levande. 200 år senare frias Barnabas av en slump ur sin grav. Han återvänder till familjens egendom, Collinwood Manor för att finna sitt en gång storslagna hem i ruiner och att hans ättlingar inte är i mycket bättre skick än huset.

Tim Burton och Johnny Depp, kan bara betyda succé i min bok. Och Dark Shadows är just det, men av deras samarbete så är denna dock inte en av de bättre de gjort. Burton har ju som de flesta vet en ganska säregen stil i sina filmer, tänk Beetlejuice eller Nightmare Before Christmas. Just denna stil och atmosfär är vad som saknas i Dark Shadows, men trots det så är det en bra film. Jag undrar bara hur det hade blivit med denna stil. Sen så bygger ju den dessutom på en gammal TV såpopera från slutet av 60-talet, så jag har förståelse för att man kanske inte kan gå ifrån original materialet allt för mycket för att försöka bibehålla den känslan.

Sen en annan del av filmen som dock är ganska viktig, och det är låta karaktärerna växa fram, och inte bara vara där som ett verktyg för att sammankoppla scenerna. Tyvärr är det lite så i den här filmen, man ger aldrig chansen till dom för att låta dom få sin tid i rampljuset. Men utöver det så tycker jag det är en bra film, och effekterna, CGI’n är superb. Danny Elfmans soundtrack är bra, och även han brukar ju hålla sig till Burton i de flesta filmer.

Skådespelar prestationerna är bra, och man har fått med en rad kända ansikten till att porträttera karaktärerna, och så en cameo av självaste Alice Cooper. Trots bristerna så är filmen underhållande, men kan de vara så att Burton börjar komma lite långt ifrån den han en gång vart. Jag hoppas dock att han hittar tillbaka till sin stil. Är man ett inbitet Burton fan så finns risken för besvikelse, men se den för vad det är, underhållning. Och där tycker jag den levererar.

Kuriosa: Jonathan Frid, Lara Parker, David Selby och Kathryn Leigh Scott som spelade Barnabas Collins, Angelique Bouchard, Quentin Collings och Maggie Evans/Josette DuPres i originalet Dark Shadows, kan ses vid balen vid Collinswood Manor i två scener: 1) När de välkomnas vid dörren av Barnabas. 2) När Alice Cooper börjar sitt andra nummer. Elizabeth kan ses stå och prata med Scott, Selby och Parker.

6 / 10

Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Regi: Troy Nixey

Guy Pearce, Katie Holmes, Bailee Madison

Blackwood Manor ligger omgiven av fantasieggande trädgårdar och prunkande grönska. Här levde naturskildraren Emerson Blackwood med sin son tills den dag då sonen spårlöst försvann. Ett sekel senare flyttar Sally in i Blackwood Manor medan hennes pappa och styvmamma renoverar det gamla herresätet. Uppfylld av känslan att ingen vill ha henne utforskar hon ensam det stora huset och dess omgivningar. Det enda som tröstar och får henne på gott humör är de mystiska rösterna från källaren som säger att de bara vill vara hennes vänner.

Producerad av Guillermo del Toro 2009, och sedan har filmen legat på hyllan fram till 2011 då den äntligen blev släppt. Originalet släpptes 1973 som en TV film, och del Toro har försökt få denna gjord sedan ’93. En helt okey skräckfilm, och med en öppningsscen som känns väldigt atmosfärisk och skrämmande. Den visade potential, men resterande delen av filmen lever inte riktigt upp till samma känslor. Filmens känslosamma del känns avlägsen då man inte känner speciellt mycket för paret med dottern, man får ingen känsla av person kemi, och man har svårt att ta relationen mellan Alex och Kim på allvar, då de inte finns nån kärlek i princip. Mycket av filmen ses egentligen ur Sallys perspektiv, så man får inte riktigt chansen att lära känna föräldrarna på djupet.

Scenografin är läcker, gillar det gamla huset och med en massa detaljer för att få den att kännas så autentisk som möjligt. Och det finns även en labyrinth av buskar bakom huset som man får se lite av, som egentligen inte fyller någon som helst funktion. Hade man använt sig av den på ett fiffigt sätt så hade man kunnat skita på sig. Varelserna som finns i huset ser riktigt realistiska ut och de är skrämmande. Mycket av produktionen är till sin fördel helt klart. Men som jag skrev tidigare så misslyckas dom med att fånga tittare och bli engagerad i känslo delen av filmen, så man bryr sig inte mycket om dom.

Sen så demonstrerar varelserna taktisk kunskap om hur de koreograferar multi attacker på en eller flera vuxna, som känner till dess existens. Men de misslyckas helt med att fånga in lilla Sally, och hon kommer alltid undan av någon anledning. Den logiken förstår jag inte riktigt. Jag ville gilla den här filmen mer än vad jag gjorde, och jag vill veta mer om dessa små varelser. Mytologin är intressant. En helt okey film är det dock.

Kuriosa: Den utspelar sig i Providence, Rhode Island, som var hem till H.P. Lovecraft, och som skrev storyn “The Rats in the Walls” som filmen är inspirerad av. Den korta storyn utspelar sig dock i England och inte Rhode Island.

6 / 10

The Thing (2011)

Regi: Matthijs van Heijningen Jr.

Mary Elizabeth Winstead, Joel Edgerton, Ulrich Thomsen

Antarktis: En exotisk kontinent av förbluffande skönhet. Den är också platsen för en liten, avlägsen forskningsstation där en banbrytande vetenskaplig upptäckt gjorts. När en främmande livsform grävs fram av en internationell forskargrupp övergår glädjen och spänningen dock snart till en kamp för överlevnad. Den formskiftande varelsen, som av misstag släpps lös, har förmågan att förvandla sig själv till en perfekt kopia av vilken levande livsform som helst. Den kan se ut som dig eller mig, men på insidan är den fortfarande högst omänsklig. Paranoian sprids likt en epidemi bland forskarna då de en efter en infekteras av ett mysterium från en annan planet.

När jag först fick höra om detta projekt så var det frågan om en remake av den klassiska filmen av John Carpenter från 1982, och precis som alla fans så undrade jag, varför? Carpenters film är en klassiker, och fungerar mycket väl än idag som en grymt spännande och bra skräckfilm. Men sen så ändrade dom sig och valde en prequel, för att berätta norskarnas historia om vad som hände på stationen. Nu blev det riktigt intressant. Det hintandes väldigt lite om det i original filmen om vad som hade hänt, och nu nästan 30 år senare så får vi se. Att göra prequels måste nog vara ganska svårt, då man inte riktigt har fria händer utan man lär hålla sig inom ramen som den första filmen etablerade. Och jag måste nog säga att denna film är bland de bästa prequels jag har sett.

Allting finns där som vi fick se i den första filmen, från den blodiga yxan som sitter i väggen, till de brända kropparna utanför stationen, till jakten av hunden som inleder första filmen. Klockrent! Och precis vad fans vill se. Kontinuiteten är på topp.

Det smarta med den här filmen att man behöver inte se 1982 års version, utan den kan funka som en remake för de som inte sett den första filmen, och till de som sett den första så är det en klockren prequel. Men jag hoppas att folk sett den första, för det gör det ännu roligare att följa denna.

Det är ett väldigt spännande tema som är i dessa filmer, då man som tittare inte har en aning om vem som är god eller ond. Denna delning är en intessant grej, då det tar fram det värsta ur folk och gör dom bokstavligen till monster. Det blir en fråga om vad som är det största hotet, utomjordingen utanför eller människorna innanför. Kan verkligen rekommendera den här rullen. Plus att det är trevligt att se Mary Elizabeth Winstead och nu med en eldkastare i handen, a’la Ripley. Märkligt att filmen inte gick bättre på biograferna, och den är definitivt inte så dålig som kritikerna vill få en att tro.

Kuriosa: En kolossal mängd av screen shots från den första filmen hölls på plats under filmandet, för att försäkra sig om att den Norska stationen skulle återbyggas in i minsta detalj.

7 / 10

 

Piranha (2010)

Regi: Alexandre Aja

Elisabeth Shue, Adam Scott, Ving Rhames, Christopher Lloyd

En spricka i havsbotten öppnar portarna till en förhistorisk värld. Men om människan kan ta sig in, kan andra ta sig ut? Gigantiska pirayor som inte smakat människokött på två miljoner år, jagar i flock och har en omättlig aptit, sätter kurs mot Lake Victorias strand där tusentals badande ungdomar på skollov just dragit igång ett megaparty.

Detta måste ha vart en av förra årets mer blodiga och goriga filmer. Gjord med glimten i ögat, och är en remake av Roger Cormans film från 1979. Men det är och andra sidan inte en riktig remake, man har ändrat på storyn en hel del och ändrat platsen där den utspelar sig. I originalet så svärmar dessa pirajor runt en flod resort i Texas och är en produkt av militären. Det verkar också vara lite av en hyllning till dessa kaos filmer från 80-talet där blod och nakenhet gick hand i hand. Inget fel med det. Det är många cameos av kända stjärnor och porr stjärnor för delen.

Filmen är väldigt grafisk, både ur blod/gore perspektivet, men också om nakenheten. Den är ständigt där, och den amerikanska seden “spring break” är väl ett klockrent tillfälle att utnyttja och exploatera detta. Filmen bör ses med en öppenhet och inte analyseras så hårt. Det är lite synd att den inte drog in mer pengar än va den borde ha. Och det är ännu mer synd att produktions bolaget Dimension Films var tvungna sätta in en uppföljare i produktion utan att ens försöka få in Alexandre Aja och hans team igen. Men nu blev det tyvärr så, och jag tror inte den lär bli bättre än den här. Ajas team pratade om en uppföljare och deras önskemål att låta den utspela sig på Koh Pangan under Full Moon Party. Det hade vart kul att se. Men så blir det alltså inte nu.

Kuriosa: Produktions teamet uppskattar att cirka 284.000 liter fejk blood användes dagligen under inspelningen.

7 / 10

The New Daughter (2009)

Regi: Luis Berdejo

Kevin Costner, Ivana Baquero, Samantha Mathis

Efter en svår skillsmässa flyttar John James med sina två barn till ett gammalt hus på landet. Snart börjar hans tonårsdotter bete sig underligt, vilket blir startskottet till ett skrämmande och till synes övernaturligt mysterium…

Den här filmen var hyffsat bra, den hade atmosfären som saknas i så många filmer idag, då allt ska vara så brutalt och blodigt som möjligt nästan, á la Saw filmerna. Så jag satte mig ned och såg denna, och den har den där krypande känslan. Och utan att avslöja för mycket så är det också väldigt tacksamt att man valt att inte visa för mycket av det övernaturliga. Tack vare att man gjort det, så sätter fantasin in i stället, och i sin tur så blir det mer skrämmande då man inte vet vad man har att göra med. Mycket bra.

Men, själva filmen är långsam och inte alls så bra som den kunde ha blivit. Costner spelar en helt vanlig man och tycker han gör det helt okey, fastän många skulle nog inte hålla med. Jag har alltid gillat Costners filmer så det är väl därför antar jag. Och Ivana såg vi senast i Pan’s Labyrinth, och även hon gör ett gott jobb. Manuset och en del annat skulle behöva att poleras lite. Men en helt okey skräck thriller är det. Varken mer, eller mindre.

Kuriosa: James Gammon’s sista film.

6 / 10

Cirque du Freak: The Vampire’s Assistant (2009)

Regi: Paul Weitz

John C. Reilly, Josh Hutcherson, Chris Massoglia

Nu kommer det otroliga fantasyäventyret som bygger på de bästsäljande böckerna äntligen på film. När 16-åriga Darren besöker en kringresande cirkus blir han biten av en vampyr (John C. Reilly). Som nybliven odöd går han med i Cirque Du Freak – Skräckens Cirkus – och får ta del av en underbar värld med fantastiska freaks, där bland andra Salma Hayek och Willem Dafoe dyker upp. Nu hotar krig mellan vampyrerna och deras onda motsvarigheter och människornas sista hopp ställs till en ensam pojkes mod.

Ännu en tonårs vampyr film, som kanske försöker rida på vampyrvågen. Den är hur som helst bättre än dom över-hypade, över-spelade Twilight filmerna. Även denna bygger på en ungdomsbok eller en serie böcker skrivna av Darren Shan, men frågan är om den kommer få sin fortsättning när det i princip har gått obemärkt förbi en. Man kan hoppas. Filmen kan i stort sätt ses av alla åldrar då det är mer en komedi, och ingen gore fest eller nåt sådant. Hyffsade effekter, och story som är lätt att förstå sig på.

Lite kul är det att se John C. Reilly i en mer “seriös” roll än de goofball karaktärer han brukar spela. En rad kända ansikten poppar upp ibland, och det är lite synd att dessa karaktärer har så lite on-screen tid, Salma Hayek, Willem Dafoe, Orlando Jones med flera.I överlag var den bra film tyckte jag, och en trevlig introduktion av Darrens värld av freaks.

Kuriosa: Första filmen av Paul Weitz där han inte får hjälp av sin bror Chris Weitz.

6 / 10