Pee Mak Phrakanong (พี่มาก..พระโขนง) (2013)

Pee-mak-1Regissör: Banjong Pisanthanakun

Mario Maurer, Davika Hoorne, Nattapong Chartpong

Mak tjänsgjorde i kriget i början av Rattanakos dynastin. I kriget blev han vän med Ter, Puak, Shin och Aey vars liv han räddade. När kriget till slut tog slut, så bjöd Mak sina fyra vänner till sitt hem i Phra Khanong där han introducerade dom till sin fru och nyfödde pojk, Dang. Ett rykte går runt i byn att Nak dog när hon förlöste sin dödfödde baby, Dang. Källan till ryktet var Priak, ägare till den lokala spritaffären, som sedan hittades död i floden några dagar senare. De fyra vännerna bestämde sig att det var dags att berätta för Mak att det var möjligt att Nak och Dang var döda, och att de höll sig kvar som spöken. Det är upp till Mak att välja kärlek eller verklighet.

Pee-mak-2Det finns många spökhistorier från Asien och denna historia har gjorts otaliga gånger i Thailand, vars story bygger på den klassiska thailändska storyn, “Mae Nak Phra Khanong” som handlar om en soldat som kommer hem från kriget för att vara med sin fru och barn. Men vad han inte vet är att båda är döda. Regissören och medförfattaren Banjong Pisanthanakun har tagit sig friheten och skrivit om historien lite och gjort den mer till en komedi skräck, och det är nog en av anledningarna till succéen.

Pee-mak-3Pee Mak blev en superhit i hemlandet Thailand under förra året, mycket tack vare en bra balans mellan komedi, skräck och romans. Banjong Pisanthanakun regisserade ju även den thailändska skräckfilmen Shutter, som är en av de bättre skräckfilmerna som kommit från Asien. Så tyckte jag då att Pee Mak var en lyckträff. Ja, det måste jag säga, då de flesta thai filmer jag sett på sistone har varit rätt mediokra. Även fast man inte kan språket så bra så tyckte man den var riktigt rolig emellanåt, men nackdelen är att mycket av de roliga replikerna nog försvinner i översättningen. Men det finns lite slapstick som faktiskt är riktigt underhållande, och den är ju universiell så den fattar man.

Jag tycker dessutom att kemin mellan kompisarna var bra och de har bra timing med komiken. Tycker dessutom att man lyckas bra med om misstankarna om vem som levande eller död, man har alltid en känsla, men man sitter hela tiden och gissar ändå, speciellt under andra halvan. Filmen är mer komedi än skräck och Pisanthanakun visar det rätt omgående med öppningsscenerna att han vill underhålla mer än att skrämma oss. Vad jag dock inte är ett fan av är de hysteriskt skrikande som tyvärr genomsyrar hela filmen. Men pallar man den så är det faktiskt en rolig film som jag kan rekommendera.

Kuriosa: I de flesta asiatiska länder, bl.a Thailand, så tuggade man mycket Betelnötter förr i tiden som är ett stimulerande njutningsmedel. Därav de svarta tänderna som de flesta har i filmen.

7 / 10

Advertisements
Sinister (2012)

Sinister (2012)

sinister_1

Regi: Scott Derrickson

Ethan Hawke, Juliet Rylance, James Ransone, Vincent D’Onofrio

Varför gör man så många och dumma beslut i skräckfilmer, varför skriver man så. Det är något jag funderar över efter att ha sett Sinister. Ännu en atmosfärisk skräckfilm som faktiskt var rätt bra, trots dumma beslut. Efter att ha tagit familjen med sig och flyttat in i ett nytt hus för att skriva på den nya kriminal novellen, så hittar Ellison Oswalt en box på vinden med några Super8 filmer samt en projektor. Och här har vi det som jag finner störande. Ellison finner det självklart märkligt att hitta denna box i ett tomt hus, men varför inte ta med boxen till polisen och visa upp. Istället behåller han den och går igenom allt material, och trots att saker börjar hända i samband med filmerna, så finns det inga tankar att gå till polisen. Att tänka logiskt och handla rationellt existerar knappt i såna genre filmer. Jag menar, Ellison verkar ju vara rätt intelligent och smart, men nej då.

sinister_2

Men historien handlar nog mest om besatthet, hur man blir så uppslukad av sitt arbete att hela sin familj tär på de och är på gränsen att splittras. Ellison är en författare som vill nå tillbaka till den kändisskap som han en gång smakat på, och verkar göra allt för att nå dit. Ethan Hawke spelar Ellison och han är fantastisk i den rollen. Som i många väl lyckade skräckfilmer med en mörk atmosfär så förlitar man sig på att skrämmas med ljud och överraskande bilder som ska få en att hoppa till. Det är höga ljud effekter, såsom snabba fotsteg i mörkret och någon som springer förbi kameran snabbt. Regissör Scott Derrickson som jag minns bäst ifrån “The Exorcism of Emily Rose“, får Sinister att bli en effektiv och lyckad skräckfilm som har en bra och intressant historia.

sinister_3

Efter att ha sett rullen så påminner storyn ganska starkt om en annan liknande film, The Ring, eller Ringu som den också heter. Ska inte avslöja allt för mycket. Jag kan rekommendera den här, den har de där spännande atmosfäriska känslan. Kanske inte riktigt gåshuds känslan, men bra nära nog. Tyvärr så gillade jag inte slutet så mycket, visst den funkar, men hade fördragit ett annat. En uppföljare ryktas det om, men om de blir en så hoppas jag dom bygger på mytologin som startades i första filmen, och inte gör en blek kopia.

Kuriosa: Ormen som kan ses i filmen är en Kungssnok. Man kan identifiera den som en ej giftig sådan med rimmen, “Red on yellow, dangerous fellow. Red on black, friend of Jack.”

7 / 10

The Conjuring (2013)

conjuring_1

Regi: James Wan

Ron Livingston, Lili Taylor, Patrick Wilson, Vera Farmiga

Ända sedan det blev klart att James Wan skulle göra en spök film, och dessutom som skulle basera sig på verkliga händelser, så har jag sett fram emot den här. Och äntligen har jag sett den, perfekt Halloween film. Vi får följa familjen Perron som nyligen köpt ett hus på landet, och får följa deras kamp med de övernaturliga aktiviteter som försigår där. Filmen är snyggt ihopsnickrad och redan från början när titeln kommer upp i klassiska 70-tals stil, med stora bokstäver över hela skärmen så fylls man av en härlig känsla som är svår att beskriva. Man vet att det man ska få se är något nagelbitande och atmosfärisk. Och Wan lyckas förmedla det riktigt bra, och något jag gillar extra mycket är special effekterna. Här har man lyckligtvis inte använt något datorgenererat (CGI) utan man har använt sig av old-school effekter, det vill säga fysiska, praktiska skrämsel effekter. Visserligen, det finns en skrämsel scen som skulle varit i stort sett omöjligt att göra där man använt sig av CGI, men det är i stort den enda scenen också. Lakanet som flyger iväg och avslöjar något.

conjuring_2

Kamera arbetet är något som lär påpekas, för den är riktigt bra i samarbete med fotot. Man har verkligen använt sig av svarta otäcka skuggor där ansikten eller händer kan kika fram och skrämma skiten ur en. Carolyn och Roger som spelar föräldrarna Perron (Lili Taylor och Ron Livingston) gör en riktigt bra insats som hjälplösa föräldrar. Manuset som är skrivet av bröderna Chad och Carey Hayes är baserat på ett fall av oförklarliga fenomen skrivna av Ed och Lorraine Warren, samma gifta par som är paranormala forskare som dessutom studerade det riktiga huset som inspirerade The Amityville Horror. Precis som Taylor och Livingston, så spelas dessa två av Patrick Wilson och Vera Farmiga, och även dom är helt suveräna i sina roller som Ed och Lorraine. De ger en trivsam känsla över situationen, samtidigt som de ger tittarna vissa svar på några frågor om just huset och varför den här familjen.

conjuring_3

The Conjuring är en riktigt bra skräck thriller som får gåshuden att resa på sig, och som får dig att ta en extra titt i skuggorna i ditt eget hem. I och med att man i stort sett uteslutet CGI så far tankarna tillbaka till The Exorcist och Poltergeist och andra paranormala klassiker i den här genren. Jag kan inget annat än att rekommendera denna, för det är så här en bra atmosfärisk skräckfilm ska vara. Och se till att ha surround ljud, vilka underbara ljudeffekter. Knackningar i väggar och i tak som får en att vända sig om själv nästan med baseball träet i högsta hugg.

Kuriosa: Lorraine Warren och Andrea Perron var konsulter till regissören James Wan och manusförfattarna. De båda hävdar att filmen är precis som den verkliga händelsen om familjen Perron under de 10 år som de bodde i huset.

8 / 10

 

Odd Thomas (2013)

odd_1

Regissör: Stephen Sommers

Anton Yelchin, Addison Timlin, Willem Dafoe

Äntligen har man sett denna adaption av Dean Koontz bok med samma namn. I somras så blev det väldigt osäkert om denna film skulle få distribution över huvudtaget på grund av stämningar som handlar om pengar. Men det var bara om distribution i staterna, och inte i övriga världen. Regisserad av Stephen Sommers, mannen bakom The Mummy och Van Helsing, så är Odd Thomas en liten guldklimp i mina ögon. Stephen må inte tillhöra A-laget av regissörer, men han kan få till en underhållande matiné film och likaså här. När jag ser filmen så får jag en myskänsla som när man får när man ser en gammal rulle av Joe Dante.

odd_2

Odd Thomas handlar kort och gott om en knasig kock som har en massa övernaturliga krafter. I stort sett så kan han se spöken, speciellt då om något stort ska hända, såsom en massaker, men han kan även läsa tankar och är mer eller mindre en superhjälte. Filmen går under en rad olika genres, lite action, lite skräck, lite komedi och så vidare, så den är lite svår att kategorisera. Odd spelas av Anton Yelchin som säkerligen dom flesta känner igen från Star Trek filmerna och även nya Fright Night. Och han passar väl i rollen som Odd, och verkar vara bekväm i sin roll. Även sina medspelare verkar ha fått känna på denna bekvämhet, speciellt Addison Timlin som spelar Stormy, och deras dialoger tillsammans är klockrena. Vi får även sen Willem Dafoe, Patton Oswalt och Arnold Vosloo i ett par roller.

odd_3

På grund av den stämning filmen har fått, så lär nog det skada filmens release i U.S (om den får en release), mycket tråkigt då jag verkligen hoppas på fler filmatiseringar av de resterande böckerna i serien om Odd. Men filmen har inte den största budgeten, så med lite tur kanske den kan få tillbaka pengarna utanför U.S. Kan rekommendera denna film om man vill se en bra rulle som har lite av de mesta i sig, dock är den lite kort med sina 95 minuter. Men bättre än ingen film alls.

Kuriosa: Kevin J O’Connor hade från början fått rollen att spela Fungus Bob.

7 / 10

Dark Shadows (2012)

Regi: Tim Burton

Johnny Depp, Eva Green, Michelle Pfeiffer, Chloë Grace Moretz

Tim Burton och Johnny Depp återförenas i DARK SHADOWS där vi får följa historien om en 200 år gammal vampyr och dennes dysfunktionella ättlingar. Barnabas Collins (Depp) lever livet som bekymmerslös, rik playboy tills den dag han krossar den unga häxan Angelique Bouchards (Eva Green) hjärta.

I vrede förvandlar hon honom till en vampyr och begraver honom levande. 200 år senare frias Barnabas av en slump ur sin grav. Han återvänder till familjens egendom, Collinwood Manor för att finna sitt en gång storslagna hem i ruiner och att hans ättlingar inte är i mycket bättre skick än huset.

Tim Burton och Johnny Depp, kan bara betyda succé i min bok. Och Dark Shadows är just det, men av deras samarbete så är denna dock inte en av de bättre de gjort. Burton har ju som de flesta vet en ganska säregen stil i sina filmer, tänk Beetlejuice eller Nightmare Before Christmas. Just denna stil och atmosfär är vad som saknas i Dark Shadows, men trots det så är det en bra film. Jag undrar bara hur det hade blivit med denna stil. Sen så bygger ju den dessutom på en gammal TV såpopera från slutet av 60-talet, så jag har förståelse för att man kanske inte kan gå ifrån original materialet allt för mycket för att försöka bibehålla den känslan.

Sen en annan del av filmen som dock är ganska viktig, och det är låta karaktärerna växa fram, och inte bara vara där som ett verktyg för att sammankoppla scenerna. Tyvärr är det lite så i den här filmen, man ger aldrig chansen till dom för att låta dom få sin tid i rampljuset. Men utöver det så tycker jag det är en bra film, och effekterna, CGI’n är superb. Danny Elfmans soundtrack är bra, och även han brukar ju hålla sig till Burton i de flesta filmer.

Skådespelar prestationerna är bra, och man har fått med en rad kända ansikten till att porträttera karaktärerna, och så en cameo av självaste Alice Cooper. Trots bristerna så är filmen underhållande, men kan de vara så att Burton börjar komma lite långt ifrån den han en gång vart. Jag hoppas dock att han hittar tillbaka till sin stil. Är man ett inbitet Burton fan så finns risken för besvikelse, men se den för vad det är, underhållning. Och där tycker jag den levererar.

Kuriosa: Jonathan Frid, Lara Parker, David Selby och Kathryn Leigh Scott som spelade Barnabas Collins, Angelique Bouchard, Quentin Collings och Maggie Evans/Josette DuPres i originalet Dark Shadows, kan ses vid balen vid Collinswood Manor i två scener: 1) När de välkomnas vid dörren av Barnabas. 2) När Alice Cooper börjar sitt andra nummer. Elizabeth kan ses stå och prata med Scott, Selby och Parker.

6 / 10

The Woman in Black (2012)

Regi: James Watkins

Daniel Radcliffe, Ciarán Hinds, Janet McTeer

Den unge änklingen och advokaten Arthur Kips får i uppdrag att reda upp ett dödsbo i en by som ligger ensligt belägen på den engelska landsbygden. När han möter invånarna förstår han snart att de döljer en mörk hemlighet. Alla undviker att besöka och tala om den förfallna egendomen som tillhört kvinnan som dött.

Trots att han blir varnad beger han sig dit och gör en fasansfull upptäckt – huset är hemsökt av en vålnad som söker något hon för länge sedan förlorat.

Så Harry Potter har nu tagit studenten och tagit klivet ut till andra filmer. Efter att ha kommit från en väldigt framgångsrik franchise och för att sedan välja denna genre var väl ganska så överraskande av Radcliffe, men ett väldigt smart val. Dels för att säkerligen försöka skaka av sig av Potter och också för att visa publiken en mer mognare och vuxnare Radcliffe. Resultatet är faktiskt en väldigt atmosfärisk skräckfilm i den klassiska Hammer Film andan, och som är regisserad av James Watkins, som för några år sedan gjorde den råa och grymma Eden Lake.

The Woman in Black är baserad på en novell av Susan Hilt, och det är en äkta spökfilm som ger en gåshud. Filmen utspelar sig på den engelska landsbygden runt tidigt 1900-tal skulle jag tro, och det är lite skönt att se sådana här filmer där man lägger ner mycket energi på just atmosfären. Det har vart allt för mycket råheter och blod på ett grafiskt sätt under de senare åren, och visst har det funnits guldkorn även där. Men en riktigt spökfilm där man inte riktigt vet vad man ska förvänta sig, med snygga dekorer och produktions design i gotisk anda är härligt. Allt för att få den rätta känslan och för att kunna skrämma tittarna, och mycket av de sker just där man inte riktigt anar och man hoppar till. Dekoren på det stora herrgården är snygg, och bara namnet på kåken, Eel Marsh House får ju håren att stå nästan.

Radcliffe gör en riktigt bra roll som Arthur Kipps, även om han inte är den som snackar väldigt mycket i början av filmen, så lyckas han ändå bära allt på sina axlar och få till en bra närvaro. Och det skadar ju inte att spela tillsammans med Ciarán Hinds, som är den enda bybon som är villig att hjälpa Kipps. Men allt är väl inte guld och gröna skogar. Slutet känns inte tillfredsställande nog och det finns en del obesvarade funderingar i filmen. Men trots det så är det en stylistisk film i sann Hammer anda. Och de som inte riktigt är vana med deras filmer, med en långsam film som bygger upp spänningen sakta men säkert så kanske tålamodet tar slut. Men denna hemsökta huset skräckfilm är en film jag kan rekommendera.

Kuriosa: Pojken som spelar Daniel Radcliffe’s son är hans gudson på riktigt. En casting idé av Radcliffe själv för att få lite äkthet i känslan mellan far och son.

7 / 10

The Innkeepers (2011)

Regi: Ti West

Sara Paxton, Pat Healy, Kelly McGillis

The Yankee Pedlar Inn är ett anrikt hotell som numera huserar fler dammråttor än gäster. Efter hundra års tjänst ska portarna slås igen och lämna de två sista anställda utan jobb, men innan dess lyckas entusiasten Luke lura med sig Claire på spökjakt. Om de bara visste vilka hemska hemligheter som vilar i korridorerna?

The Innkeepers känns som en gammal klassisk spökfilm och har även en atmosfär som jag gillar, och som saknas lite i de lite mer påkostade skräckfilmer. Så det behövs ingen hög budget för att göra en atmosfärisk film som är skrämmande. Regissören Ti West fick upp folks ögon för honom i hans retro skräckis The House of the Devil, och lyckas på ett bra sätt få igång den uttjatade genren, där barnvaktaren hamnar i kläm med det övernaturliga. Han lade till vintage stil och han tog sin tid för att bygga upp rätt stämning för att sedan ge tittaren vad den väntar på.

I The Innkeepers får man till och från en känsla av The Shining med tanke på arkitekturen i hotellet och långa tomma korridorer med stängda dörrar, men här så är hotellet mitt i stan, vilket får en att bli lite lugn i och med att miljön runt omkring är ganska vardaglig. Filmens tempo är oerhört långsam, och man får god tid på sig att lära känna de karaktärer som är med, speciellt Claire och Luke. Och tack var det så får man aldrig en känsla av att det är en spökhistoria, tankarna går helt enkelt till filmer som Clerks. Inte för att det är dåligt, snarare tvärtom i mitt tycke. Men filmen bygger upp stämningen rätt så bra, men levererar tyvärr inte fullt ut mot slutet, och det rinner lite ut i sanden. Jag hade förväntat mig lite mer styrka, lite mer överraskningar. Tyvärr faller den lite på målsnöret, det hade kunnat bli så mycket bättre.

Men det är i alla fall ett gott försök av West, och jag ser fram emot hans nästa produktion. Bra att han inte tar upp samma trend som alla andra i Hollywood med alla “found footage” filmer á la Paranormal Activity. Denna är mer av en klassisk utstrålning, och det tackar vi för.

6 / 10