Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)

Regi: Steven Spielberg

Harrison Ford, Karen Allen, Cate Blanchett, Shia LaBeouf

I Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike försöker Indy (Harrison Ford) att lura en skärpt och vacker agent (Cate Blanchett) i kampen om Akatorsmystiska och allsmäktiga kristalldödskalle – en jakt fylld med “spektakulär underhållning” (Claudia Puig, USA Today). Tillsammans med en rebellisk ung motorcyklist (Shia LaBeouf) och sin gamla kärlek Marion (Karen Allen) tar Indy med dig på ett actionspäckat äventyr i klassisk Indiana Jones-stil!

Spielberg och Lucas fick ihop en historia som alla parter blev nöjda med. Och självklart efter en sån lång väntan så var ju förväntningarna skyhöga, så pass höga att det inte skulle spela någon som helst roll vad filmen handlade om, så skulle den göra fans besvikna. Och den har blivit bashad, riktigt bashad av fansen för att inte alls passa in i Indiana Jones franchisen, med element såsom utomjordingar, dubbelagenter, lian svingande apor och den inledande kylskåpsscenen som överlever atombomben. Så med tanke på detta så låter det som att Crystal Skull skulle vara riktigt lam. Vilket jag måste säga att lian sekvensen är.

Men personligen så måste jag säga att jag inte bryr mig speciellt mycket, för i filmens helhelt så passar den här filmen in precis lika väl som resterande serien. Alla filmer har blandat action och äventyr lika väl som fantasy och det occulta och är perfekta filmer som i stort sett hyllar den gamla härliga matine filmerna. För vad som är lockande med Indiana Jones är ju att se vilka mystiska reliker han jagar efter och hur han bär sig åt för att finna det. Crystal Skull levererar precis det, precis som i de tidigare filmerna. Ok, LeBeouf svingandes i lianerna med aporna i djungeln känns lite lamt som jag skrev tidigare, och överleva i ett kylskåp vid en atombomb är precis lika fantastisk som berg- och dalbane jakten med gruvvagnen, eller varför inte sekvensen där Indy i princip klarar sig oskadd ifrån Nazi pansarvagnen som kör utför stupet, eller springa ifrån giftiga pilar som skjuts ur väggarna.

Nej, som jag ser det så passar The Kingdom of the Crystal Skull perfekt med resterande av filmerna. Vad som är trevligt att Spielberg har inkluderat lite hyllningar till de tidigare filmerna, inne i lagret i början så ser man träboxen innehållandes arken från första filmen, och även från andra filmen finns med när Indy har lektion. Samt så går det ju inte att missa den mest självklara, och det är ju att han blir äldre, och inser att han delar samma plats som Sean Connery gjorde så väl i tredje filmen. Trevligt att se Karen Allen tillbaka som Ravenwood också.

Men visst, fjärde filmen är den svagaste i serien och är troligen den sista Indiana Jones filmen vi får se från dessa herrar. Det har vart snack om en femte film, men om inte en ny film sker inom en väldigt snar framtid, så lär det inte hända alls. Men hur som helst så har vi fyra bra filmer, som garanterat gör vad de ska göra, helt enkelt att underhålla och återses flera gånger.

Kuriosa: Harrison Ford var envis att han skulle få använda Indianas kända piska. Paramount cheferna ville att vapnet skulle vara datorgenererat på grund av det nya säkerhets bestämmelserna, men Ford tyckte det var löjligt.

7 / 10

Advertisements

Indiana Jones and the Last Crusade (1989)

Regi: Steven Spielberg

Harrison Ford, Sean Connery, John Rhys-Davies, Alison Doody, River Phoenix

I prologen får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) i ett av hans första äventyr. Det spännande filmeposet fortsätter, och den vuxne Indy (Harrison Ford) ger sig av på ett farofyllt sökande efter sin far, den vresige doktor Henry Jones (Sean Connery). Nazisterna är ute efter den heliga graalen och har kidnappat Indys far som är världens främste expert i ämnet. Följ Indy bland råttorna i Venedigs katakomber, i en hisnande luftstrid med nazistiska flygaräss och när han trotsar en framrusande skjutande stridsvagn. Graalen har makt att både ta och ge liv, och Indy och hans far kämpar mot klockan i denna tidlösa klassiker.

Andra uppföljaren och här går vi tillbaka till den mer lätta tonen jämfört med den andra filmen så var tämligen mörk. Last Crusade är i klass med Raiders dock med en större skopa humor. Resultatet blir ett suveränt äventyr i sann Indiana Jones anda, och är aningen bättre än Temple of Doom. Inte för att den filmen är dålig, bara lite annorlundare. Man har valt att gå tillbaka till att ha nazisterna som de centrala skurkarna och Hitlers jakt på övernaturliga föremål. Och den här gången så får vi möta Indiana Jones far som är suveränt spelade av Sean Connery, och samspelet med Ford är riktigt rolig att se. Just det samspelet är det som är humorn i hela filmen.

Precis som i tidigare filmer så genomgick filmen en rad förändringar i manusväg innan det blev klart. Och målet var att försöka distansera sig så långt som möjligt ifrån den andra filmen och samtidigt försöka hålla samma nivå som den första filmen med en mer humoristisk ton. Karaktären Sallah är tillbaka, liksom Marcus Brody, och tillsammans utgör även de en liten del av humorn. Och för att utveckla franchisen och bibehålla tonen så introducerar man en far och son konceptet som fungerar mycket väl, och som även speglar den slutgörande temat i filmen – den heliga graalen och legenden om Kung Arthur. Detta tema fungerar som en smart metafor för Indiana Jones då han förenas med sin far eftersom det andliga sökandet efter Gud och en tro egentligen är ett sökande efter en relationen mellan far och son.

Man har även expanderat bakgrunds historien om Jones och filmen öppnar med en mycket ung Jones, spelad av River Phoenix, när han stjäl ett gyllene kors från skattjägare. Mycket bra intro som ger mer kött på benen om vad som inspirerade Jones till att bli arkeolog, ärret på hakan, rädslan för ormar, och naturligvis hatten som är hans signatur. The Last Crusade är en av få uppföljare som faktiskt är minst lika bra, spännande och underhållande som den första filmen i serien. Och lika bra varje gång man ser den.

Kuriosa: Sean Connery och Harrison Ford hade inga byxor på sig under filmande av Zeppelin sekvensen (främst för att det var väldigt varmt i den studion, och för att Connery inte ville svettas för mycket).

9 / 10

Indiana Jones and the Temple of Doom (1984)

Regi: Steven Spielberg

Harrison Ford, Kate Capshaw, Jonathan Ke Quan

Indiana Jones (Harrison Ford) mörkaste och mest spännande äventyr som du aldrig tidigare sett det. Följ den legendariske hjältens farofyllda framfart!

Indy undkommer med nöd och näppe ett våldsamt slagsmål på en nattklubb i Shanghai, bara för att kraschlanda i Indiens regnskog där ondskans makter härjar. Barnen från en avlägsen by har kidnappats och används som slavar i en ointaglig gruva, och Indy måste rädda dem utan att själv möta samma fruktansvärda öde hos den onda Kali-sekten. Tillsammans med sin följeslagare Short Round (Ke Huy Quan) och den motsträviga nattklubbssångerskan Willie Scott (Kate Capshaw) överlistar Indy de blodtörstiga skurkarna, och det går undan i svängarna när de jagas i en gruvvagn i den halsbrytande berg- och dalbanescenen i detta klassiska filmäventyr.

Som den första uppföljaren till Indiana Jones serien så märks det tydligt att man valt att använda sig av en betydligt mörkare historia, som dessutom utspelar sig före första filmen. Mycket av idéerna som var tänkta till den första filmen men som slopades dyker upp här, bland annat skjutningen på nattklubben i Shanghai, flykten från flygplanet med gummiflotten, och så klart den ikoniska sekvensen för filmen, berg- och dalbane jakten inne i gruvan. Lika spännande varje gång jag ser den. Denna liksom den äckliga exotiska middags scenen är det som fastnar i minnet.

Filmen ansågs vara den sämre innan fjärde filmen kom, men jag måste nog säga att jag gillar denna, även om den kanske lite vid sidan om i Indiana Jones universet. Vad jag förstått när man läser om filmen på nätet så ville Spielberg och Lucas göra nåt mer skrämmande med spöken, men som sedan successivt blev en historia om en religiös sekt med svart magi. Med tanke på vad filmen innehåller, bl.a barn slaveri och mänisko offer så är det nog inte så konstigt att den fick en högre åldersgräns. Filmen bidrog väldigt mycket till att staterna anammade åldersgränsen PG-13. Trots att filmen är mörkare och innehåller med skrämseltaktiker så lyckas Spielberg ändå hålla uppe spänningen och humorn som han gjort tidigare. Mycket tack vare Ford i rollen och med en side kick som Shortround. Kan dock tycka att Kate Capshaws högfärdiga och skrikiga Willie kan bli uttjatig. Men Willie och Short Round är inte bara med för att man ska störa sig på, utan för att hålla humorn uppe och hålla Indy på plats så att säga. Speciellt under en sekvens som handlar om “zombifiering” eller vad man ska kalla det.

Hur som helst så finns det lite fler brister i Temple of Doom, men mycket av de är förlåtande, speciellt med den underbara jakten i gruvan som är riktigt bra gjord, blandat med live action och stop motion. Detta kapitel av Indiana Jones är klart mörkare, men innehåller en hel del skoj och spänning.

Kuriosa: Desserten “fryst ap hjärna” var gjord av vanilj- och hallonsås.

8 / 10

 

Raiders of the Lost Ark (1981)

Regi: Steven Spielberg

Harrison Ford, Karen Allen, Paul Freeman, John Rhys-Davies

Den handlingskraftige arkeologen ger sig tillsammans med sin självständiga och något svårhanterliga ex-flickvän Marion Ravenwood iväg för att finna den sägenomspunna heliga arken före nazisterna. Den halsbrytande kapplöpningen går genom Sydamerikas djungler, Kairos myllrande gator och en topphemlig ubåtsbas, och Indy tvingas utstå gift, fällor, ormar och förrädare för att nå målet. Arkens krafter släpps slutligen lösa, och Indy kämpar för att ligga steget före nazisterna i denna klassiska filmskatt.

Denna är en riktig guldjuvel, som man i stort sett aldrig tröttnar på att se. Steven Spielberg i sitt bästa tillsammans med George Lucas så har man åter gett liv i denna äventyrs genre. Raiders of the Lost Ark är en stor prestation från Spielberg i sina tidiga år, och som har påverkat en hel generation, och en trend i filmskapande som faktiskt kan ses än idag. Kolla på National Treasure till exempel, eller varför inte den populära spelet Uncharted, så ser man ganska omgående var denna inspiration har kommit ifrån. Filmen är riktigt gammal nu, men det är få filmer som är lika bra fortfarande som när man för första gången såg den för en herrans massa år sedan. Man skrattar fortfarande och man sitter lika spänd.

Öppningen i filmen lär nog vara en av det absolut bästa någonsin och är utan tvekan en minnesvärd resa, som har inspirerat ett antal filmer efteråt. Spielberg lyckas på ett magiskt sätt att fånga atmosfären och med snygga klipp och en underbar prestation av Ford så får vi lära oss en hel del om den älskade karaktären Indiana Jones, och den tjuvaktige Belloq. Får inte glömma den enorma stenen som rullar och flykten till planet där vi får höra John Williams ikoniska och oförglömliga musik stycke. Det är en underbart kort prolog som verkligen visar vad man kan göra under en kort tid om det görs rätt.

Indiana Jones är och kommer vara en av det största karaktärerna inom filmens värld, och om det finns någon som inte sett den, ja, då är man nog inte något fan av filmer. Nästan så att det tillhör allmänbildningen att ha sett dessa. Som sagt, Fords prestation som Jones är nog en av hans bästa faktiskt. Undrar hur filmen skulle blivit om Tom Selleck hade fått rollen som Lucas velat. Raiders of the Lost Ark är absolut en av favorit filmerna genom tiderna, den har det mesta, action, komedi, romans, spänning. Lite kul att Spielberg valde just detta projekt med mål att skapa en b-film i stil med de filmer han växte upp med. Resultatet blev så långt ifrån en b-film man kan komma. Och tyvärr görs det inte filmer idag av denna kaliber.

Kuriosa: För att skapa ljudet när det tunga locket till arken öppnas, så spelade ljudteknikern Ben Burtt in ljudet när han flyttade på locket på toalett tanken i sitt hem.

9 / 10

The Goonies (1985)

Regi: Richard Donner

Sean Astin, Josh Brolin, Corey Feldman, Robert Davi, Anne Ramsey

Direkt ur Steven Spielbergs fantasivärld kastas vi tillsammans med ett gäng små hjältar in i ett piratäventyr där det oväntade är så oväntat att de inte ens kunnat föreställa sig det i sin vildaste fantasi!

Med hjälp av en mystisk skattkarta beger sig barnen in i en fantastisk underjordisk värld full av irrande gångar, hårresande fällor och ett för länge sedan förlist piratskepp, till brädden lastat med guldmynt. Men de har ingen tid att förlora, för tätt hälarna befinner sig en hel familj ruskiga typer… samt ett snällt monster med ett ansikte som bara en mor kan älska.

The Goonies måste väl ändå vara en av det bästa äventyrs filmerna som gjorts och som är lika bra varje gång man ser den. Trots att den snart har 30 år på nacken så håller den en speciellt plats för mig, då man är uppvuxen med den, och att den var den stora favoriten i barndomen. Visst den har ju sina brister, men den publik den riktar sig emot bryr sig knappast om det. Regissören Richard Donner arbetar sig genom Chris Columbus manus snabbt och utan några speciella problem. Det flyter på riktigt bra och han får ut det bästa av skådespelarnam och lyckas skapa en hel del spännande sekvenser. Vem kan glömma benorgeln? Eller det sjukt snygga och detaljerade pirat skeppet, som för övrigt byggdes upp helt och hållet from scratch. Produktionen GAV bort skeppet till den som ville ha det, men inget tog på sig den, så den skrotades. Mycket synd. Likaså den mycket omtalade bläckfisk scenen som aldrig visades, förrän filmen kom på DVD där den scenen var med som bortklippt material.

Karaktärerna kan måhända vara lite stereotypiska om man ska gå in på det, som att de rika folket som ska klanka ner på de fattiga, och likaså ungarna i gänget. Mouth som är den tuffa och snabbkäftade, Data är hjärnan i gänget med alla sina uppfinningar, och så har vi Chunk som är den roliga knubbisen. Och det är ju faktiskt Chunk som har de bästa replikerna i filmen, utan tvekan. Varje gång man tänker på det namnet så kommer Truffle Shuffle upp, likaså när han blir förhörd av Fratelli busarna och berättar sin livs historia. Hysteriskt roligt. Och Fratelli bröderna är galna och roliga tillsammans med sin morsa, spelad av den bortgångne Anne Ramsey som gör en grym prestation.

The Goonies har det mesta för ett bra matiné äventyr och som håller än idag. Producerad av Steven Spielberg, som hade en hand i det mesta som kom ut under 80-talet. Det märks lite att han vart med här också, för den har lite av den här Spielbergsheten i sig, och inget fel med det. Tvärtom, han vet hur man gör bra filmer helt enkelt. Soundtracket är härligt också, och man får nästan liten gåshud när man får höra klassikern “The Goonies ‘R’ Good Enough” av Cyndi Lauper. Josh Brolins debut roll är det dessutom, och vem hade kunnat ana att han först nu på senare år som han börjat bli het hos casting agenterna. Och att Mikey skulle få vara med i Lord of the Rings trilogin som Samwise.

Vet inte hur många gånger jag sett The Goonies hittills, men många är det, och många fler gånger kommer det säkerligen att bli. För den kommer aldrig att bli dålig.

Kuriosa: När Fratelli bröderna bråkad med varandra så örfilar hon verkligen Robert Davi. Hon blev tillsagd att slå honom så hårt hon kunde.

9 / 10

 

The Adventures of Tintin (2011)

Regi: Steven Spielberg

Jamie Bell, Andy Serkis, Daniel Craig, Simon Pegg

I filmen beger sig den orädde reportern Tintin, hans stridslystne hund Milou och den bråkige Kapten Haddock ut på ett äventyr för att finna det sedan länge förlorade skeppet “Enhörningen” som innehåller hemligheten om en antik skatt… och nyckeln till en uråldrig förbannelse.

Så äntligen har man sett detta tekniska mästerverk från Spielberg och Jackson, som har varit i produktion väldigt länge. Men jag tror jag hade lite väl för höga förväntningar till den. Ingen dålig film alls, utan det är en klassisk äventyrs matinée i Indiana Jones stil. Allt i motion capture. Och ibland är CGI’n näst intil fotorealistisk. Vatten vågor och dylikt är sjukt snyggt, och bra mycket bättre än vanliga filmer med datorgenererat vatten. Det är en hel del action här och en del scener är så snygga att man helt enkelt tappar hakan, speciellt under Pirat skepps scenen. Kamera arbetet är väldigt lekfull i många scener när det swischas förbi.

The Adventures of Tintin bygger på ett gäng serieböcker ifrån den belgiske Hergé, och just filmen baserar sig på tre historier som man har slagit samman. Nu var det riktigt länge sedan jag läste Tintin, hade ganska många serieböcker när jag var mindre. Men minns att jag gillade dom ganska mycket.

Detta är fjärde gången som Andy Serkis gör motion capture och han är kung i det, och det är dags att man faktiskt får upp ögonen  och prisar honom för det. Rösterna tycker jag man har lyckats väl med och passar bra in i karaktärerna. Det är en hel del humor i filmen, och jag tror nog dom mest inbitna Tintin fansen har mer glädje av den interna humor som finns där. Och tror inte man bli besviken på detta äventyr som är en snabb och humoristisk resa. När filmen väl sätter ifart så är det non stop till slutet i princip.

Det ska bli roligt att se nästa del som kommer att regisseras av Peter Jackson. I övrigt är det en film som jag absolut kan rekommendera till de som inte sett den. Helst på så stor skärm som möjligt, och om möjligt, i 3D.

Kuriosa: Målaren i början av filmen liknar Hergé, skaparen av Tintins serieböcker. Dessutom så målar han av Tintins porträtt i Hergés stil. Användandet av Hergés liknelse är en hyllning till skaparens egna privata skämt där han inkluderar sina vänner och familjs liknelser i sina Tintin verk.

7 / 10