Pee Mak Phrakanong (พี่มาก..พระโขนง) (2013)

Pee-mak-1Regissör: Banjong Pisanthanakun

Mario Maurer, Davika Hoorne, Nattapong Chartpong

Mak tjänsgjorde i kriget i början av Rattanakos dynastin. I kriget blev han vän med Ter, Puak, Shin och Aey vars liv han räddade. När kriget till slut tog slut, så bjöd Mak sina fyra vänner till sitt hem i Phra Khanong där han introducerade dom till sin fru och nyfödde pojk, Dang. Ett rykte går runt i byn att Nak dog när hon förlöste sin dödfödde baby, Dang. Källan till ryktet var Priak, ägare till den lokala spritaffären, som sedan hittades död i floden några dagar senare. De fyra vännerna bestämde sig att det var dags att berätta för Mak att det var möjligt att Nak och Dang var döda, och att de höll sig kvar som spöken. Det är upp till Mak att välja kärlek eller verklighet.

Pee-mak-2Det finns många spökhistorier från Asien och denna historia har gjorts otaliga gånger i Thailand, vars story bygger på den klassiska thailändska storyn, “Mae Nak Phra Khanong” som handlar om en soldat som kommer hem från kriget för att vara med sin fru och barn. Men vad han inte vet är att båda är döda. Regissören och medförfattaren Banjong Pisanthanakun har tagit sig friheten och skrivit om historien lite och gjort den mer till en komedi skräck, och det är nog en av anledningarna till succéen.

Pee-mak-3Pee Mak blev en superhit i hemlandet Thailand under förra året, mycket tack vare en bra balans mellan komedi, skräck och romans. Banjong Pisanthanakun regisserade ju även den thailändska skräckfilmen Shutter, som är en av de bättre skräckfilmerna som kommit från Asien. Så tyckte jag då att Pee Mak var en lyckträff. Ja, det måste jag säga, då de flesta thai filmer jag sett på sistone har varit rätt mediokra. Även fast man inte kan språket så bra så tyckte man den var riktigt rolig emellanåt, men nackdelen är att mycket av de roliga replikerna nog försvinner i översättningen. Men det finns lite slapstick som faktiskt är riktigt underhållande, och den är ju universiell så den fattar man.

Jag tycker dessutom att kemin mellan kompisarna var bra och de har bra timing med komiken. Tycker dessutom att man lyckas bra med om misstankarna om vem som levande eller död, man har alltid en känsla, men man sitter hela tiden och gissar ändå, speciellt under andra halvan. Filmen är mer komedi än skräck och Pisanthanakun visar det rätt omgående med öppningsscenerna att han vill underhålla mer än att skrämma oss. Vad jag dock inte är ett fan av är de hysteriskt skrikande som tyvärr genomsyrar hela filmen. Men pallar man den så är det faktiskt en rolig film som jag kan rekommendera.

Kuriosa: I de flesta asiatiska länder, bl.a Thailand, så tuggade man mycket Betelnötter förr i tiden som är ett stimulerande njutningsmedel. Därav de svarta tänderna som de flesta har i filmen.

7 / 10

The Gangster (อันธพาล) (2012)

The Gangster_1

Regissör: Kongkiat Khomsiri

Krissada Sukosol, Krissada Supapprom, Sakarin Suthamsamai, Somchai Khemklad

Thailändsk gangster film som utspelar sig på 50-talet och framåt. Upplägget är av det klassiska temat, uppgång och fall. Här har dom lånat en del från Goodfellas av Scorsese i berättarstil. Huvudstoryn handlar om Jod, en stilig och tystlåten ung man med en närstående moder och syster. Han har valt gangster stilen för att beskydda dom han älskar, och i den värld dom lever i så finns det inte mycket annat att göra. I de trånga utrymmena och vägarna i Bangkok är livsstilen stentuff. Enda chansen att undvika att bli på pucklad av en gangster är att vara den som pucklar på. Under första halvan av filmen så är det dessa småstrider och hämnder som utgör stora delar av handlingen. Tidigt i filmen så är det en sekvens där Jod är med i en knivfight med en av gatu bossarna.

The Gangster_2

Fighten startas med en lugn, vänlig konversation mellan de två. Bossen vet att Jod vill börja jobba för ett annat gäng, och han känner sig förolämpad. De delar en Coke, sedan knyter de ett kort rep mellan sina vrister, och börjar hugga mot varandra med en varsin kniv. Under filmens gång så intervjuas gamla människor om dessa tider och gangsters, som om det skulle ha hänt på riktigt. Och ingenstans står det om filmen är baserad på verkliga händelser, så jag förstår inte riktigt varför man har med dessa. Fyller liksom inte direkt någon viktig funktion, eller för handlingen framåt. Eftersom detta är en som utspelar sig under 50-talet och framåt (som för övrigt inte indikerar någon som helst tidsperspektiv) så är det ganska roligt att se hur Thailand “såg ut” på den tiden, med Elvis, James Dean som idoler och en massa rock ‘n’ roll. Vad som var rätt kul att se var när en scen var i en biograf, och det sågs en engelsk språkig film. Dubbningen av filmen skedde live, med maskinisten som gör olika röster. Jag undrar om det verkligen var så.

The Gangster_3

The Gangsters huvudsakliga fail är slutet tycker jag. Istället för att få ett riktigt slut, så koncentrerar man sig på eldstrider, svek, tjallare och hämnd. Plus dessa så kallade intervjuer. Men det är dock ingen dålig film, den valde bara en annan väg än att bli riktigt bra. Fotot är rätt bra och det är en bra kontrast mellan den naturliga skönheten i Thailand, och det tropiska klimatet gentemot den svett drypande hetta som finns inne i Bangkok.

Kuriosa: Rock ‘n’ roll musiken som spelas är fejkad musik, då det troligen inte fanns pengar till att skaffa rättigheter till original låtar.

6 / 10

Headshot (ฝนตกขึ้นฟ้า) (2011)

Regi: Pen-Ek Ratanaruang

Nopachai Chaiyanam, Sirin Horwang, Chanokporn Sayoungkul

I denna thailändska action triller som berättar storyn om Tul, en lönnmördare som vaknar upp från koma och upptäcker att han nu ser omvärlden upp och ner. Tul vill hoppa av men blir istället rekryterad till en hemlig organisation som gör sig av med korrupta politiker som lagens händer inte kan nå…

Headshot är en medioker thriller från Thailand, och jag förväntade mig nog lite mycket innan jag såg den. Filmen börjar spännande och öppnar med eldstrid vilket gav mig hopp för resterande filmen. Men det är en massa flashbacks i början och det kan vara lite knepigt att hålla koll på, lätt att man tappar fokus i filmen. Majoriteten av tiden i filmen får vi följa Tul och lära känna honom hur han kommer till Bangkok för att jobba inom polisen, för att sedan motvilligt hamna på andra sidan lagen där han ifrågasätter sina ideal kring rättsväsendet. Tul finner tröst i den motsatta riktningen som polis, kriminell och munk för att sedan få sitt sökande bortsparkat genom de obehag han har skapat längs vägen.

Det är mycket lidande och det analyseras hela tiden genom Tuls perspektiv genom sin upp och ner vända värld. Detta är inte direkt någon popcorn film man sätter sig ner och hoppas slå ihjäl ett par timmar. Dels så är karaktären Tul inte lätt att lära känna på en gång, man har använt den mörka delen av paletten genom filmen för att få en dyster film. Det regnar mycket och mycket skuggor, och det känns lite som en deprimerad film. Är väl lite så som är tanken antar jag. Slutet gillar jag inte alls, och de drar ner resten av filmen, tyvärr. I stort så vet man inte vad som händer, så man sitter som ett frågetecken när eftertexterna börjar rulla.

5 / 10

Ladda Land (ลัดดาแลนด์) (2011)

Regi: Sophon Sakdapisit

Saharat Sangkapreecha, Atipit Chutiwatkajornchai, Piyathida Woramuksik

Lost Land, även kallad Ladda Land är baserad på en sann historia i ett inhängnat bostadskvarter i Chiang Mai som stängdes igen efter en rad mystiska dödsfall och övernaturliga händelser. Filmen berättar historien om en familj som flyttar in i kvarteret som kallas för Ladda Land. De ville starta ett nytt liv där, men efter att det flyttat in, så sker ett mord i grannskapet som sedan ledde till en rad konstiga och skrämmande händelser om spöken och dödsfall i samhället…

Thailändsk skräck thriller som uppenbarligen ska ha baserat sig på en sann historia. Och sådana här filmer ska man nog ta med en nypa salt. Jag känner inte till historien som den baserar sig på så jag har ingen som helst aning huruvida det hela har porträtterats på film. Men bortser man från det, så är det en helt okey film. Den är närmare två timmar lång, så den kan vara segdragen emellanåt. Skrämsel faktorn är dock någorlunda hög, då det finns tillräckligt med scener för att få en att skita knäck ibland. Även fast man vet att nu kommer det nåt, så sitter man där på helspänn ändå.

Skådespelet är väl vad man kan förvänta sig i en thailändsk produktion. Men tycker ändå regi har varit ganska så bra, då Sophon har lyckats ganska väl med att blanda familjedrama med skräckelement, han skrev ju för övrigt den riktigt bra thai skräckisen The Shutter. Den här skräckfilmen är dock lite annorlundare, med tanke på att i dom flesta skräckfilmer så brukar man förlänga spänningen genom att succesivt upptäcka hemligheter. Här ger man tittaren på en gång svaret i princip. Vi vet på en gång varför stället är hemsökt. Och man engagerar inte tittaren i bakgrunden till Makins förflutna.

Istället har man effektivt tajmat in skrämsel scener lite här och var, med tung musik till följd, även om det är ett falskt alarm. Efter halva filmen så tar melodramat över, då Thee, pappan, går mot en psykologisk härdsmälta. Hans problem blir allt fler, och till slut så rinner det helt enkelt över. Slutet känns lite knepigt tyckte jag, och med iskalla blickar från mormodern.

Kuriosa: Ladda Land blev en stor hit i Thailand när den gick upp på biograferna. Den slog till och med Thor i intäkter.

5 / 10

BKO: Bangkok Knockout (2010)

Regi: Panna Rittikrai

Chatchapol Kulsiriwootichai, Gitabak Agohjit, Speedy Arnold

När en grupp martial arts älskande studenter bildar gruppen Fighting Club, så är målet att bli stuntmän i Hollywood. Istället så blir de mål för den skoningslösa Dr. Dachanon, som kidnappar deras vänner och tvingar dom att möta tränade lönnmördare som en del i ett våldsamt spel där det bara finns två val: slåss eller dö.

Filmen är till stor del uppbyggt kring fighter, och det märks att man har byggt en story kring detta. Skådespelet är inte det bästa, men fighterna väger faktiskt upp det, för dom är spektakulära. Panna Rittikrai, som skrev första Ong-Bak och som dessutom var stunt koordinator har här tagit in Thailands kommande martial arts stjärnor. De har mycket att löra sig när de kommer till skådespeleri, det är en sak som är säker. För att inte tala om de engelsk talande delen och de skådisarna. Nästan pinsamt när man hör dom leverera repliker.

Men åter till fighterna och stuntsen. Många stunts är verkligen enastående, liksom fighterna som blandas ifrån Capoeira, Free Running, Taekwondo och Thai Boxing. Det som jag gillar med asiatiska filmer är att dom vågar att tänja på gränserna mer när det gäller just action, martial arts och stunts än vad Hollywood gör. Bara den saken gör de värt att kasta lite blickar åt just Asiatisk film.

Så detta är en medioker historia med grymma stunts. Varken mer eller mindre. Vad som dock var svårt var början av filmen, men bara man orkar ta sig igenom den tills den verkliga action sätter igång, då blir man kvar i soffan.

5 / 10

Elephant White (2011)

Regi: Prachya Pinkaew

Djimon Hounsou, Kevin Bacon, Jirantanin Pitakporntrakul

Legoknekten Curtie Church har fått i uppdrag att hämnas på männen som kidnappade och mördade hans klients dotter. Tillsammans med en hänsynslös vapenhandlare sätter han planen i verket. Men vem är egentligen mannen han jobbar för.

När jag nys om den här rullen så blev jag smått intresserad då den är regisserad av mannen bakom thailändska action filmer såsom, Ong-bak, Tom Yum Goong och Chocolate. Det här är hans första engelsk språkiga film, men dom utspelar i Bangkok. Och jag kan direkt säga att den lever inte alls upp till hans tidigare filmer. Action scenerna och skådespelet är väldigt mediokra. För att nämna Bacons engelska accent. Horribel. Och bad guysen är det klassiska stereotypiska asiaterna. Väldigt platta karaktärer.

Men filmens tema tar upp ett faktiskt problem, som är en grym och tragisk verklighet. Att föräldrar säljer sina döttrar för att ha råd att leva. En väldigt stor omsättning per år, och så klart så utnyttjas de. Det var dock roligt att se platser som man själv har besökt som man kände igen.

Det är inte den bästa filmen, men inte heller den sämsta. Action scenerna är helt okey, men där stannar det. Jag vet inte vad jag ska säga om Hounsou i den här filmen. Han är en väldigt kompetent skådespelare, men jag förstår inte varför han valde att göra den här filmen, när han kan göra så mycket bättre.

5 / 10

The Hangover Part II (2011)

Regi: Todd Phillips

Bradley Cooper, Ed Helms, Zach Galifianakis, Paul Giamatti

Just som vi nyktrat till är Phil, Stu, Alan och Doug tillbaka. Denna gång är det Stu som är i giftastagen och bröllopet går av stapeln i allas vårt Thailand. Stu tar inga risker utan satsar istället för en svensexa på en trygg, nedtonad bröllopsbrunch. Men han borde veta vid det här laget att ingenting någonsin går som planerat och om Vegas var galet finns det bara en sak att vara säker på; Bangkok är värre…

  

Så var gänget tillbaka, med en väldigt likadan story som i den första filmen. Men det fungerade minst lika bra tycker jag. Visserligen skrattade man mer ofta i första filmen, men tycker ändå den här var i samma klass. Skandlerna i filmen är betydligt grövre än i den första. Och interaktionen mellan skådisarna är klockrena. Till stor del inspelad i Bangkok, perfekt ställe för en sån här film, och det finns helt sjuka scener därifrån. Kul att se vissa platser som man vart vid där.

Kan helt klart rekommendera den här om ni vill skratta. Ska bli intressant och se vad den tredje filmen kommer att handla om, blir nog en mer annorlundare film skulle jag tro. Synd att vissa delar av vissa scener var blurrade på bio i Bangkok. Thai censur.

Kuriosa: Det var mening att Mel Gibson skulle spela tatueraren, men den idén slopades ganska snart då skådespelarna och andra i teamet protesterade. Han ersattes av Liam Neeson. Todd Phillips ville senare filma om Neesons scener, men då var Neeson upptagen med Wrath of the Titans (2012) och ersattes då av Nick Cassavetes.

8 / 10