The Maze Runner (2014)

the_maze_runner1Regi: Wes Ball

Dylan O’Brien, Will Poulter, Kaya Scodalerio

Thomas vaknar upp instängd i en gigantisk labyrint. Han är inte ensam och den enda chansen att ta sig ut levande är att samarbeta och pussla ihop de ledtrådar de hittar, som verkar leda till en organisation som kallas W.C.K.D.

THE MAZE RUNNER

Ytterligare en film med ungdomar i huvudrollerna och med en dystopisk framtid som bakgrund, som får slåss för överlevnad. The Hunger Games serien, The Mortal Instruments, Divergent, har alla detta gemensamt. Så även Maze Runner, som även den baserar sig på en bok trilogi som kom för några år sen. Verkar onekligen en poplär genre som kommer mjölkas ur tills det blöder. Så hur är då skådespelet bland dessa ungdomar. Den är hyffsad, men tycker huvudkaraktären spelade av Dylan O’Brien känns lite platt och tråkig. Övriga är väl godkända, tycker dock att Kaya Scodelario får lite väl lite tid framför kameran då hon är den enda tjejen i gänget.

the_maze_runner3Nåt jag stör mig på är hur tarvligt skrivet det är. Jag menar, varför springa runt i labyrinten år efter år för att kartlägga den. Dom har en jävla massa träd där, är det inte bara att såga ner skiten, gör en lång jävla stege och klättra upp på labyrinten, och voilá du ser allt. Dom säger att dom försökt allt med att klättra upp längs klätterväxterna, men att dom inte räcker ända upp. Det är sånt här som drar ner betyget rejält. Sen att dessa Grievers (som är spindel liknande metall monster som lurar runt i labyrinten), som verkar vara något massiva och ha lite styrka, inte ens kan komma igenom en dörr som är gjord av PINNAR.

Men allt är inte tarvligt, jag gillar den delen att man precis som huvudkaraktären inte har en aning vad det är som försigår. Man är lika mycket i mörkret som honom. Och frågor om allting som man själv ställer sig, precis som karaktären blir mer eller mindre besvarade allt eftersom filmen går. Och slutet är ju som upplagt för en uppföljare, The Scorch Trials, som dessutom är i skrivandets stund under produktion med en release under hösten 2015. Har en känsla av att uppföljaren kan bli lite annorlundare än denna, och jag hoppas den känslan stämmer.

Så, ett koncept som faktiskt är väldigt tilltalande, men som inte riktigt lyckas nå ända fram. Lite Lord of the Flies i kombination av Lost.

6.5 / 10

Kuriosa: Dylan O’Brien hade bara fyra dagar på sig att läsa boken som filmen baserar sig på.

House at the End of the Street (2012)

Regi: Mark Tonderai

Jennifer Lawrence, Elisabeth Shue, Max Thieriot, Gil Bellows

Nyskilda Sarah och hennes dotter Elissa hittar deras drömhus i en liten landsbyggd. Men när överraskande och oförklarliga händelser äger rum, så inser Sarah och Elissa att staden har en mörk hemlighet.

Standard thriller med få överraskningar och inte direkt skrämmande helle. Filmen annonserar sig själv att vara en skräckfilm, men det finns inte någonting i filmen som kan klassas skräck. Själva manuset verkar inte så genomtänkt och innehåller en hel del frågetecken och märkliga beteenden hos vissa karaktärer. Nåt som jag tyckte var lite märkligt att alla verkar hata Ryan på grund av att hans föräldrar mördades. Verkar lite konstigt.

Själva slut twisten var inte speciellt märkvärdig heller, kändes mer tröttsam på nåt sätt. Bättre tycker jag dom borde kunna hittat på. Satt mest och ryckte på axlarna och tänkte, jaha, thats it? Skådespelet är väl helt okey, Jennifer Lawrence skiner som alltid, speciellt med tanke på hur tråkig hennes karaktär är skriven, så lyckas hon ändå få fram nåt intressant och nåt man håller på under filmens gång. Även Shue och Thieriot gör bra ifrån säg.

House at the End of the Street är en väldigt medioker thriller som är okey, varken mer eller mindre. Och låt er inte luras av annonserna om att det ska vara en skräckfilm. Det är de verkligen inte. Långt ifrån något originellt och ganska förutsägbar, med en del märkliga ting och hål i manuset. I det stora hela så är storyn enkel och kliché fylld, och har svårt att rekommendera den. Inte värd ett köp när den släpps.

5 / 10

 

The Hunger Games (2012)

Regi: Gary Ross

Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Woody Harrelson, Donald Sutherland

Varje år direktsänds Hunger games som en av de största mediala händelserna. Från varje distrikt lottas två ungdomar mellan tolv och arton ut att delta i tävlingen. De skickas omedelbart till huvudstaden där de ska stylas, tränas och visas upp i direktsända intervjuer, för att sedan delta i spelet där bara en vinner – den som överlever.

Katniss Everdeen är fjorton år. Hon älskar sin lillasyster Prim över allt annat, och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv, men mot Hunger Games har hon inget skydd. När det är Prims namn som dras i lottningen ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen…

Jag har inte läst novellerna av Suzanne Collins som filmen baserar sig på, där barn dödar varandra i en stor arena för att representera sitt distrikt i ett dystopiskt samhälle. Av det lilla jag visste om filmen, och vad jag hört om andra så for tankarna utan tvekan mot en gammal kult rulle vid namn Battle Royale, där en liknande story äger rum. Själva grunden är väldigt brutal och egentligen inte alls barnvänlig, men långt ifrån lika brutal och grafisk som Battle Royale, som för övrigt är en superbra film som måste ses av cineasters.

Gary Ross står för regin och detta är hans första riktiga action film. När man väl kommer till tävlingen och arenan så har man försökt dämpa våldet med shaky cam och många dödsfall sker helt off cam, med lite blod som skvättar upp mot en vägg eller nåt. Men man har nog gjort så bara för att få ner åldersgränsen. Känner mig lite splittrad i vad jag tycker om det. Jag förstår varför, men samtidigt inte. Förutom detta så är också filmen otroligt förutsägbar, och det är nåt som jag inte riktigt gillade. Inga twistar eller överraskningar, utan en väldigt linjär historia.

Filmen har blivit en riktig succé, precis som böckerna. Men mycket tack vare ett riktigt bra skådespelar team som ger liv till karaktärerna. Woody Harrelson som Haymitch som efter att ha vunnit denna tävling en gång tidigare i sitt liv, och som nu försöker dränka sina sorger och förflutna med alkohol, nåt som Woody gör bra. Men så har vi så klart stjärnan i det hela, Jennifer Lawrence som spelar Katniss. Hon har ju tidigare visat att hon kan spela en tuff brud med skinn på näsan i Winter’s Bone. Väldigt talangfull tjej som har en riktig ljus framtid framför sig.

The Hunger Games är väldigt underhållande, men lite förutsägbar för sitt eget bästa i mitt tycke. Men efter att man sett den här så vill man så klart se uppföljaren som preliminärt är satt i slutet av 2013. Man kanske ska ta och läsa böckerna också.

Kuriosa: Woody Harrelson är vegetarian, så i de scener han äter så äter han bara frukter, deserter eller bara drinkar.

7 / 10

American Reunion (2012)

Regi: Jon Hurwitz & Hayden Schlossberg

Jason Biggs, Sean William Scott, Alyson Hannigan, Eugene Levy

I komedin AMERICAN PIE: REUNION återvänder alla de American Pie-karaktärer, som vi lärde känna för lite mer än ett decennium sedan, till Great Falls för sin High School-reunion. Under en helg som borde kommit mycket tidigare, kommer vännerna att upptäcka vad som ändrats, vad som är sig likt och att tid och avstånd inte kan bryta vänskapens band.

Det var sommaren 1999. Fyra småstadsgrabbar inledde sin strävan efter att förlora oskulden. Under åren som gått har Jim och Michelle gift sig, medan Kevin och Vicky gjort slut. Oz och Heather växte ifrån varandra men Finch suktar fortfarande efter Stiflers mamma. Nu har dessa vänner återvänt hem för att som vuxna tillsammans minnas, och inspireras av, det förgångna – av de hormonstinna tonåringar som lade grunden till en humorlegend.

“Fjärde” filmen i American Pie serien, bortsett från direkt-till-dvd filmerna som har kommit emellenåt. Så denna gång är det alltså en high school reunion och de flesta av karaktärerna från första filmen är med, mer eller mindre. Filmen har dock väldigt svårt att nå upp till den nivå som sattes av den första filmen i serien, och det finns än mindre oförglömliga scener som faktiskt sitter kvar efter man såg första filmen på bio. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen, dels så gillar jag hela franchisen, men samtidigt så känns mycket lite väl krystat, speciellt historien mellan Oz och Heather. En annan sak som jag genast lade märke till att man har valt en ganska lam väg gällande Jims föräldrar. Man har helt enkelt dödat Jims mamma utan någon som helst förklaring, endast för att låta Jims farsa få lite extra komiska scener för att hitta en ny käresta.

En annan sak som jag tyckte också är lite märklig är att man introducerar en helt ny karaktär, Selena, som aldrig tidigare har nämnts, men nu har helt plötsligt blivit en viktig del av 1999 års klass. Känns inte riktigt genomtänkt, med tanke på att manusförattar/regisserar duon Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg påstår att det fullkomligt älskar den här franchisen. Så under hela filmens gång får vi en introduktion till flera gamla karaktärer med jämna mellanrum som har korta repliker, och för att inte ses mer. Mycket märkligt sätt att visa sin förälskelse till franchisen.

Det som faktiskt lyckas hålla ihop den här filmen är ingen mindre än Stifler faktiskt, vars historia är den som verkar mest intressant. Och Seann William Scott är lika skön som han alltid varit i serien.

American Reunion för oss tillbaka till de karaktärer som vi älskar med den här franchisen, men tyvärr på helt fel sätt. Sexigheten i just American Pie har väl också varit en dragkraft som franchisen haft, men den saknas lite i denna film, som är väldigt osexig emellanåt. Missförstå mig rätt, filmen är dock helt okey, och det är inte bara dåligt med den. Den har väldigt roliga scener också. Men förvänta er inte för mycket bara.

Kuriosa: Med åtta filmer, så har Eugene Levy blivit den som varit med i ALLA filmer i American Pie franchisen.

6 / 10

Chronicle (2012)

Regi: Josh Trank

Dane DeHaan, Alex Russell, Michael B. Jordan

Tre ungdomar får superkrafter efter att ha gjort en enastående upptäckt. De dokumenterar sina krafter och vad som till en början används till harmlösa rackartyg tar snabbt en mörk vändning.

Det har kommit mycket filmer som använder sig av “found footage” temat och med shaky cam för att berätta sina historier, och det mesta som har kommit har varit skräckfilmer, som i vissa filmer har varit ett perfekt sätt att förmedla autencitet. Vissa har lyckats, Blair Witch Project, som visserligen satte igång det hela, och så finns det projekt som är mindre bra, The Devil Inside. Tekniken känns aningen mättad, och man räknar aldrig med att den ska bringa något nytt och fräscht. Så kom Chronicle, en scifi fantasy som använder sig mest av första persons perspektiv och shaky cam, men istället så har lågbudget filmen utnyttjat tekniken för att dra in publiken ännu närmre för att få oss att förstå hur en tonåring tänker och som försöker förstå sina telekinetiska krafter.

Max Landis är personen bakom story och manus till denna succé, och jo, han är son till den stora regissören John Landis, och denna är hans debut. Historien i sig är inget nytänkande, men det är i samband med shaky cam som det känns nytt. Det finns några delar i filmen som inte riktigt ger ett klart svar, som t.ex varför Andrew känner ett behov av att filma sitt liv, när det egentligen är ganska uppenbart när vi ser hans deprimerande familjeliv. Vad som får filmen att verkligen fungera är dess historia om en superhjältes ursprung som blir ett drama om en misshandlad och bekymrad tonåring. Och detta skapar en liten inblick hur en kommande skurk tänker.

Det är verkligen ett unikt användande av found footage genren, som flyttar det hela från skräcken till ett fängslande scifi drama. Jag kan bara ana vilka erbjudanden regissören har fått nu när den här filmen har fått en massa uppmärksamhet. Det går en massa rykten om en reboot av Fantastic Four, och med denna i åtanke så skulle det nog faktiskt bli en grym film. Sen så vet jag också att Max Landis har en uppföljare i åtanke. Ska bli intressant att se vad dessa två gör framöver.

Kuriosa: De rosa håriga tjejen spelad av Anna Wood som Andrew hånglar med, är faktiskt Dane DeHaans (Andrew) riktiga flickvän.

8 / 10

Bad Teacher (2011)

Regi: Jake Kasdan

Cameron Diaz, Justin Timberlake, Jason Segel

Elizabeth Halsey (Cameron Diaz) är ful i munnen, hänsynslös och fullständigt opassande i sitt yrke som lärare. Hon dricker, röker på och längtar efter att få gifta sig med en man som kan försörja henne så att hon slipper sitt hopplösa jobb. När hennes fästman dumpar henne siktar hon in sig på en rik och snygg ersättare (Justin Timberlake), samtidigt som hon bestämt avböjer de upprepade inviterna från skolans gymnastiklärare (Jason Segel). Hennes galna och okontrollerade påhitt gör att både elever och kollegor – och till och med hon själv – får sig en läxa utöver det vanliga!

En film som på utsidan verkade riktigt rolig, och kunde ha vart det om man hade filat lite extra på manuset och fått huvudkaraktären att växa genom filmens gång. Men istället får vi en ganska halvdan historia utan egentligen moral. Den vill nog efterlikna Bad Santa emellanåt, om att försöka vara så elak som möjligt, men utan konsekvenser. Och Cameron Diaz är så långt ifrån Billy Bob Thornton i att vara elak att det nästan blir pinsamt. Ibland försöker hon för mycket.

Bad Teacher är inte fullständigt värdelös, utan den har faktiskt ett par riktigt bra skratt scener som får en att piggna till. Justin Timberlake spelar en vikarie som börjar och som Diaz‘s karaktär får upp ögonen för, och han är rätt rolig i sin roll och känns övertygande. Även Lucy Punch som spelar den outhärdlige Amy Squirrel gör ett bra jobb. Jag undrar om filmen hade kunnat bli roligare med en annan än Diaz i huvudrollen.

I övrigt så är det en ganska omoralisk komedi som är rolig på bekostnad av de unga studenterna. Nåt som kanske går hem hos några, men det fyller inte riktigt någon funktion, och Diaz är likadan i början som i sista scenen, vilket känns lite udda. Men så är det nu, och tyvärr så faller filmen på den delen, bland andra.

Kuriosa: Bradley Cooper övervägdes till en roll.

6 / 10

 

Tucker and Dale vs Evil (2010)

Regi: Eli Craig

Alan Tudyk, Tyler Labine, Katrina Bowden

Två hillbillies från landet reser på stugsemester för att dricka öl, fiska lite och ha det skönt. Väl där stöter de ihop med en grupp studenter som misstar killarna för mördare. Fler och fler dör och förvirringen stiger. Studenterna försöker skydda sig mot duon medan de i sin tur tror att ungdomarna ingått någon slags självmordspakt.

Det vimmlar av fördomar och missförstånd och killarnas stugsemester förvandlas snart till en av de blodigaste och hemskaste som världen har upplevt.

Lysande är det första jag tänker på när jag såg den här filmen. Väldigt tråkigt att den aldrig gick upp på bio, utan direkt på dvd/bluray. Markandsföringen har tydligen varit horibelt dålig. Men det var länge sedan jag såg en så pass bra skräck komedi sedan Shaun of the Dead, och Tudyk och Labine är bokstavligen helt fenomenala i rollerna som hillbillies. Det är tydligt att man har studerat klassika skräckfilmer. Och att studenterna som porträtteras här är tydliga klichéer på alla sorters offer som visats i skräckfilmer. Sen att dom försöker ha ihjäl Tucker och Dale på diverse sätt blir helt enkelt hysteriskt roligt ibland, och reaktionen från T & D gör det än roligare. Speciellt med så sköna kommentarer som, “Oh hidy ho officer, we’ve had a doozy of a day. There we were minding our own business, just doing chores around the house, when kids started killing themselves all over my property.

Labine är dock den som stjäl varje scen nästan med sin charm, och Alan Tudyk är likadan, men han visar verkligen vilken kompetent skådespelare han egentligen är. Han har inte haft så stor film karriär, utan har synts mest i TV produktioner, men jag hoppas det blir ändring på det, då han bevisligen har kompetens för att kunna bära en hel film. Tillsammans funkar dom hur bra som helst, och jag hoppas att mer folk får upp ögonen för denna rulle, den förtjänar mer än vad den fått.

Det är en smart skriven film utan tvekan och innehåller en del skratt och en massa blod och gore. Lågbudget, javisst, men det döljs ganska väl med en bra historia och bra talanger framför kameran. Som sagt, se den här, den är värd all uppmärksamhet.

8 / 10