Underworld: Awakening (2012)

Regi: Måns Mårlind & Björn Stein

Kate Beckinsale, Michael Ealy, India Eisley, Stephen Rea

Efter att ha vaknat upp från 15 år i koma upptäcker Selene att hon har en 14-årig dotter som är en hybrid av vampyr och Lycan. De måste nu stoppa ett biotekniskt företag från att skapa en hel armé av super-Lycans.

Fjärde filmen i denna franchise, och jag minns när den första filmen kom ut på dvd. Tyckte den var riktigt bra och såg fram emot en uppföljare. Tyvärr levererade inte uppföljaren speciellt mycket. Sedan kom en prequel som berättar kriget som var före alla filmer, som man har hintat om lite grann här och var. Och nu så har vi fått en till, och nu har man valt att hoppa fram en massa år in i framtiden. Och det var väl en ganska naturlig väg att gå efter alla filmer antar jag.

Återigen får vi se Beckinsale som den läderklädda Selene, och redan från början så är det högoktanig action som håller i sig i stort sett hela filmen. Allt från det nya hotet, till barnet som Selene har en viss anknytning till. Och plus en massa annat. Filmen är lite olik de andra då den är mindre gotisk men man har höjt nivån rejält gällande brutaliteten och tempot. Men något jag funderade på över efter att ha sett den är att den saknar en riktig färgstark skurk, speciellt när man vid tidigare filmer fått äran att se skådespelare som Bill Nighy och Michael Sheen axla stora skurk roller. Visserligen har vi Stephen Rea, men han känns malplacerad och det verkar som han inte riktigt vill vara med i filmen.

Michael Ealys är en av huvudkaraktärerna, och han är polis, men han saknar riktig karisma och ingen man direkt lägger på minnet efteråt. Sen att rollsätta Charles Dance till den roll han har i filmen känns väldigt bortkastat. Dance har karisma, och kan spela riktigt jäkla bra om han får rätt roll. Nej, den här Underworld saknar verkligen det som den första filmen har i atmosfär och stämning. Men det är alltid trevligt att se Kate Beckinsale i läder.

Kuriosa: Polisen Sebastian kör en Volvo med svensk registreringsskylt.

6 / 10

Dylan Dog: Dead of Night (2011)

Regi: Kevin Munroe

Brandon Routh, Sam Huntington, Taye Diggs, Peter Stormare

Dylan Dog är en världskänd privat deckare som specialiserar sig på det paranormala. Beväpnad med ett skarpt sinne och en arsenal av silver- och träspetsade kulor, så måste Dylan söka rätt på ett farligt objekt innan ett krig startar mellan hans varulv, vampyr och zombie klienter som lever i de monsterangripna bakgatorna i New Orleans.

Baserad på en serie tidning ifrån Italien, så är det lite märkligt att man valt att göra en filmatisering av den här. Speciellt med tanke på att serietidningen knappt finns att få tag på i staterna vad jag läst. Serien ska visst gå bättre här i Europa, men jag har aldrig hört talas om den, så det känns som ett märkligt val. Det har gjorts en annan film baserad på en annan serie skapad av samma författare, som filmades i hemlandet, vid namn Dellamorte Dellamore. Den filmen har jag sett, men minns inte mycket från den.

I den här översättningen så har man dock ändrat på karaktärer, men det har man vart tvungen att göra, pga av lagliga rättigheter av just den karaktärer, som är Groucho Marx. Filmen i sig är väldigt medioker i sig, och den skräck komiska värld vi får se har en del problem med sig. Den försöker vara så mycket, men  i slutändan fanns de inte mycket att ge. Ojämn är ett ord som passar den bra, ojämn i humorn och atmosfären.

Regiet kan diskuteras lite och det finns en del ställen där man nästan “fuskar” till sig istället för att kunna visa något som faktiskt skulle ha bidragit till en bättre film. Jag är övertygad om att det inte handlar om budget i dessa delar, utan mer om lathet. Scenen jag syftar på är en “shootout” där kameran är helt fokuserad på Dylans ansikte. Den är gjord lite stylistisk, men att inte se riktigt vad som händer där är nog bara dåligt för filmen i helhet.

Brandon Routh har jag inte riktigt gillat så mycket sen han gjorde Superman Returns. Här saknar han den där egenskapen som gör en ledande roll ledande. Sam Huntington stjäl några scener i sin roll som den hysteriska sidekicken, Marcus. Och det är lite synd att Peter Stormare inte har fler scener än de han har. Och sen har vi Taye Diggs, som spelar vampyr boss, och känns helt off. Passar inte in i den rollen alls, och känns inte det minsta hotfull.

Serie material har mycket potential till en bra film, men man lycks aldrig riktigt med det här. Lite synd är det. En film som försvinner ur minnet ganska så fort efter att man sett den.

Kuriosa: En av de sovande vampyrer heter Sclavi. Tiziano Sclavi är författaren bakom Dylan Dog serietidningen.

5 / 10

The Twilight Saga: Breaking Dawn – Part 1 (2011)

Regi: Bill Condon

Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner

Bella och Edward, plus alla som de älskar, måste handskas med en rad konsekvenser av deras kärlek, fantastiska bröllop, romantiska smekmånad och den tumultartade födelsen av deras barn – vilket innebär en oförutsedd och chockerande utveckling för Jacob.

Vad ska man säga om den här filmen. Tror dom flesta vet vad jag tycker. Hela Twilight serien är en ren och skär förnedring till vampyr genren, om det så är film eller tv serie. Tack och lov så var det INGA glittrande vampyrer med den här gången. Storyn den här gången, eller vänta lite, det finns ingen story här, hela filmen är ett enda långt sömnpiller, och jag vet inte varför jag stod ut med den. Jag kollade dock på klockan vid ett flertal gånger. Rullen i sig verkar vilja ta sig själv på allvar gällande ansvar och vuxenrelaterade problem, trots att det är en fantasy romans med glittrande vampyrer och förvuxna hundar.

Återigen så får vi se hur Taylor Lautner sliter av sig sin tröja, precis som i föregående filmer, och hur han ska lägga näsan i blöt i relationer som vi vet aldrig kommer sluta gott för han. Breaking Dawn följer en trend som verkar pågå i Hollywood, att splitta upp en bok till två filmer. Det fungerande bra med Harry Potter och kommer säkerligen funka bra med kommande The Hobbit. Men här blir allting sjukt utdraget. Ja, jag vet att det handlar om pengar i slutändan.

Hela bröllopsscenen pågår i 30 minuter, och sen är det smekmånad som gäller. Det har skrivits att den berömda sexscenen som ska ske under smekmånaden skulle ha varit för het för tonåringarna att se, så det klipptes ned. Vad vi nu får se är i princip ingenting, plus en trasig säng. Denna film är utan tvekan den sämsta i hela serien, so far, för det händer inte speciellt mycket. Action som det var i tidigare filmer är i princip frånvarande, och istället får vi en blodig födelse scen istället. Ok, vi får inte glömma, en scen där vi får se telepatiska förvuxna hundar prata med varandra. Ja, ni hör ju hur det låter.

Det finns inte mycket positivt att säga om den här filmen, än att serien snart är slut med del 2. Förhoppningsvis. Läste något hemskt häromdagen att filmbolaget vill göra en sjätte film. NOOOOOOOOO!!! Säger jag om det. Jag fattar inte varför Bill Condon lät sig övertalas att göra denna smörja. Hans verk inkluderar Gods & Monster och Kinsey bland annat. Och jo, bröllops scenen hade faktiskt ganska så trevlig scenografi måste jag säga. Men efter att sett den här filmen och de andra, så är det nog dags å tvätta ögonen.

Kuriosa: Robert Pattinson tog båt lektioner så han skulle kunna köra båten i smekmånads scenerna. Trots att han tog lektioner, så kraschade han båten två gånger, under lektion och när dom var i Brasilien.

3 / 10

 

 

The Wolfman (2010)

Regi: Joe Johnston

Benicio Del Toro, Anthony Hopkin, Hugo Weaving

Den plågade adelsmannen Lawrence Talbot (Benicio Del Toro) åker tillbaka till hans familjegods efter att hans bror har försvunnit. Han återförenas med sin frånskilda pappa och ger sig ut för att leta reda på sin försvunna bror, men drabbas själv av ett fasansfullt öde. Han upptäcker att någon med fruktansvärd styrka och med en omättlig blodtörst har dödat byborna och en misstänksam inspektör från Scotland Yard, vid namn Aberline (Hugo Weaving), kommer till byn för att undersöka händelserna.

Så har Universal tagit steget att göra en remake på sin egen film ifrån 1941. Originalet är svartvit och jag har ej sett den, men vad jag förstått så ska den vara trogen den, vilket är trevligt. Varulvs designen är av klassiskt stuk och känns fräsch. Miljöerna är snygga med den engelska landsbygden, dock har lite cgi använts för att få till rätt textur på byggnader. Benicio funkar helt perfekt i rollen, men Blunts prestation är nåt man glömmer lätt efter man sett filmen. Inget märkvärdigt. Hopkins är duktig, men på nåt sätt känns det som att alla karaktärer han spelar är i princip en och samma karaktär med nån enkel ändring.

En hyffsad film, och rätt bra effekter, med bra musik och scenografi.

Kuriosa: Benicios Wolfman makeup tog 3 timmar att applicera och 1 timme att ta bort.

6 / 10

Underworld: Rise of the Lycans (2009)

und1Regi: Patrick Tatopoulos

Rhona Mitra, Martin Sheen, Bill Nighy

Denna uppföljare tar oss långt tillbaka i tiden och skildrar upprinnelsen till den urgamla blodsfejden mellan de aristokratiska vampyrerna Death Dealers och deras tidigare slavar, varulvarna. Under medeltidens mörkaste århundrade träder den unge varulven Lucian (Michael Sheen) fram som ledare och samlar sina gelikar till uppror mot Viktor (Bill Nighy) – den blodtörstige vampyrkungen som förslavat dem. Lucian får hjälp av sin hemliga kärlek Sonja (Rhona Mitra) i striden mot Death Dealers armé och i sin kamp för varulvarnas frihet.

und2 und3

Vilken mörk film detta var, mörk att den var svår att titta på. För övrigt var den en rätt bra film, men på tok alldeles för kort, och de mesta kändes lite hastigt. Hade gärna önskat att den var en halvtimme längre eller nåt. Bill Nighy är alltid en fröjd att se, och han gör rollen som Viktor bra som i dom andra uppföljarna.  Synd att original skaparna/regissören inte regisserar, tror nog att den kan ha blivit lite bättre då.

Men gillar man Underworld serien så lär man se denna, så får man lite mer kött på benen gällande bakgrundshistorien, om varför fejden är som den är.

3.5 / 5